Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Back in the Village

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCSun, 20 Jan 2008 11:09:20 +0000 26, 2007

                                              

 Våren 1954 var jag tillbaka i Greenwich Village. Under tre månader skulle jag praktisera på Time och Newsweek för att lära mig att göra ett nyhetsmagasin inför starten av Nutid. Jag mutade en portvakt på 10:e gatan med en butelj Four Roses och fick en enrummare med dusch och kitchenette. Det var ett vanligt trist hyreshus, inte alls lika fint som mitt gamla kvarter på Christopher Street, men det hade en facilitet som jag inte sett varken förr eller senare. Sopnedkastet var en ”incinerator”. Det är en glödhet förbränningsugn som snabbt förvandlar avskrädet till aska och sänder ut värme till element och vattenkranar.

Rummet var nästan omöblerat, en säng, ett bord och ett par stolar var allt. Min Amerika-koffert fick tjäna som sittplats när jag hade besök. Jag fick telefon installerad – på en dag. Jag skulle stå i Manhattans telefonkatalog, men när den kom ut skulle jag redan vara tillbaka i Stockholm.

Jag började med att ringa runt till mina gamla kontakter och vänner, men mycket hinner förändras på sex år. Många var helt enkel försvunna, pr-killen på Jewish Council som hade blivit en god vän befann sig i Korea. En jämnårig kompis på UP hade blivit placerad i Miami, men det skandinaviska journalistgänget med Sven Åhman i spetsen var i stort sett intakt. Och Lee och Edith fanns kvar men de hade lämnat Manhattan och flyttat ut till Elmhurst. Efter lång tvekan ringde jag också det ungerska paret.

Hur vi hade mötts minns jag inte, men vi bodde grannar i Villagen så det är möjligt att vi helt enkelt stött på varandra i någon butik. De hade kommit över som flyktingar under kriget, vad de försörjde sig på fick jag aldrig klart för mig, men det var ganska tydligt att de inte hade det så gott ställt. De blev omåttligt stolta över att vara bekanta med en ”foreign correspondent”. Det var lite smickrande, men samtidigt rätt besvärande. De ringde titt och tätt med förslag om vad vi skulle kunna göra tillsammans. De tog med mig på hike i New Jersey, vi gick på museer, spelade minigolf, åt på kufiska små restauranger. Ofta drog jag till med något svepskäl och sa att jag var upptagen. De var dessvärre ganska tråkiga.

Jag bjöd dem i alla fall på middag. Vi bestämde att vi skulle träffas hemma hos mig och ta en drink innan vi gick ut, som man gör i det där landet. En påse jordnötter och en Christian Brothers sherry inköptes.

De hade med sig en landsman när de kom. En stilig karl, upp i 50-årsåldern skulle jag tro. Han var lite rundlagd, håret var svart och slätkammat, kostymen såg dyrbar ut, skorna glänste, hela karln glänste och liksom lyste upp min påvra bostad.

Vi gick till Luigis på 6:e avenyen. Det var ett av de bättre ställena i Villagen. Jag hade beställt bord så vi behövde inte vänta i baren. Kyparen räckte fram vinlistan till Den Stilige, han tog för givet att det var han som var värden. Han tog sig god tid, verkade vara lite expert. Visserligen hade jag tänkt ta notan på det blivande nyhetsmagasinets konto, men det skulle inte se så bra ut om det blev alltför dyrt. Det blev det inte heller. Jag tror att vi fick något kaliforniskt.

Vi åt kött förstås. Det var Luigis bra på. T-bone, Sirloin, Filet Mignon. Whatever. Den nye bekantingen pratade, mina gamla vänner såg beundrande på honom. Man blir inte sittande på krogen i New York. När man käkat färdigt reser man sig, betalar och lämnar plats åt andra gäster. Klockan var inte mycket. Jag var lite villrådig om vad vi skulle fortsätta med. Hade jag varit ute med svenskar så hade vi gått till Village Barn och dansat square dance eller till Eddie Condon´s och lyssnat på jazz. Men jag kände på mig att det inte passsade det här sällskapet.

– Ska vi åka hem till mig? sa då Den Glänsande. Det tyckte vi var en god idé och så tog vi subwayen upp till Columbus Circle. Han bodde en bit norr därom, väster om parken. Det var ett flott hus med canopy utanför porten. Det vete sjutton om det inte låg en röd matta på trottoaren också. Han förde oss in i sin våning. Magnifik, om man nu har smak för tunga möbler. Det var så långt från Swedish Modern man kan tänka sig. En rikemansvåning från förkrigstidens Budapest kanske.

På långväggen i salongen stod det största och mest välfyllda barskåp jag har sett i en privatbostad. Han ledde oss ut i köket, öppnade kylskåpet, slog upp skafferidörrar, demonstrerade diskmaskinen, visade sitt imponerande innehav av glas och porslin. Han förde oss till badrummet, som var kakel från golv till tak. Särskilt stolt verkade han vara över bidén.

Slutligen gick vi in i klädkammaren. Där hängde kostym vid kostym som i en konfektionsaffär. Överrockar, regnkläder, sports jackets. Hyllor med skor, hyllor där skjortorna låg travade i sina tvättpaket, en kaskad av slipsar. Vi var förstummade. Det fanns ingenting att säga.

Ja, sen hände inget mera. Vi sa adjö och tog subwayen hem till Villagen igen. Mina vänner verkade lite slokörade. Vid 14:e gatan skildes vi åt och gick åt var sitt håll. Det var sista gången jag såg dem.

Åter i mitt påvra tjäll hällde jag upp ett rejält glas Christian Brothers. – Den fan bjöd inte ens på en drink, tänkte jag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: