Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Hushållsbestyr

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCSat, 12 Jan 2008 05:56:01 +0000 26, 2007

Av naturliga skäl minskar min bekantskapskrets alltmer. Varje årsskifte är det några namn som jag inte längre behöver föra över till den nya telefonlistan. Jag känner mig inte särskilt sorgsen över detta, bara en smula förundrad över att jag finns kvar medan så många andra är borta. Med åren har det blivit så att det är mest äldre damer jag träffar. 80+, på gränsen till 90. Jag går på visit, lunch, eftermiddagskaffe, någon gång middag och ett glas vin.

När jag sparkat av mig skorna i tamburen och går in i deras lägenheter faller jag alltid i beundran över hur fint de har det. Inte ett dammkorn att skåda. De bordsskivor som ska vara blanka är blanka. Krukor och vaser står på virkade tabletter, kuddarna i soffan är uppuffade, blommor är smakfullt arrangerade. På ett sideboard ligger TV-bilagan och en bok med en lapp instucken, vilket skvallrar om ett liv, när besökaren har gått.

Det är möjligt att de har fejat och putsat inför min ankomst. Det är högst troligt. Men många gånger har jag kommit helt apropå och överraskande, och det är lika fint då. Hur bär de sig åt, dessa fantastiska kvinnor?

Hemma hos mig är det inte diekt ostädat. Man skulle kanske beteckna det som stökigt. På sängen i ”gästrummet” ligger en bildskärm, en scanner och en brödrost som jag borde ha kört till sopstationen innan jag ställde av bilen i höstas. På golvet flyter gamla På Stan-bilagor omkring. Snörena som hållit ihop dem har lossnat. På ett skrivbord ligger ett tjugotal årgångar av Allt om mat. Varför har jag sparat dem? Jag kommer aldrig att öppna dem. Där är också travar av böcker, kokböcker, deckare, stockholmiana, skönlitteratur. De har inte fått plats i bokhyllorna.

I vardagsrummet står ett extra soffbord framför skivspelaren som aldrig används. Där ligger högar av tidskrifter, manuskript, böcker, cd-skivor, videokassetter.

Men det är inte ostädat. Och det beror på att var tredje vecka kommer en liten dam och kastar sig över dammsugare, dammvippa och svabb. Hon viftar kring med vippan, över bokryggarna, TV-skärmen, dataskärmen. Hon tvättar badkaret med såpvatten, våttorkar golven, putsar badrumsspegeln. Efter en timme är hon klar. Det kostar mig en hacka, som skulle ha gett morsan hjärtslag.

Tidigare brukade dammråttorna dansa runt i hörnen när jag gick genom rummen. Under sängen bildade de stora vålmar som jag ibland kände mig tvungen att dra fram med sopborsten. Dammsugaren avskyr jag. Det kanske är ljudet. På Lustigtorp dammsög jag inte en enda gång i somras men jag ryckte ut med sop och skyffel, när det blev för mycket vissna löv och tallbarr i rummen.

Nej, städning är inte min melodi. Men märkligt nog tycker jag om att diska. Har jag haft gäster erbjuder de sig ibland att diska men jag tackar alltid nej. Diskning är mitt lilla nöje, min avkoppling, det är rena terapin. Runa Brar som kåserade i DN – vart tog hon vägen? – skrev en gång att hennes kille brukade stöda pannan mot köksskåpet när han diskade. Jag gör likadant. Inte alltid. Ibland.

– Varför skaffar du inte diskmaskin? frågar folk. Aldrig i livet. Oftast är jag ju ensam. Jag diskar samma tallrik, samma glas, samma kopp dag efter dag. Men har jag haft barn och barnbarn eller gamla väninnor på besök ser jag riktigt fram emot disken. Det är en härlig känsla att ta upp det nydiskade glaset och torka det blankt med en fräsch handduk. Man får nånting gjort, man uträttar nånting.                                                                

Här diskar jag inte utan filear aborre.

 Många hundratals vänner har jag haft i mitt liv. Ständigt kom det nya. Hur många har jag nu kvar? Ett dussin? Ett tjugotal? Nej, det är antagligen många fler, även om vi sällan ses. När jag tänker efter tror jag inte att jag känner en enda ensamstående man i min ålder. De män jag känner är alla gifta. Jag tror inte att de bekymrar sig så mycket över städningen, diskningen, tvätten. Jag tror inte de kan stryka en skjorta eller baka ett bröd. Deras insatser i hemmet består i att skruva i glödlampor och gå ner med soppåsen. Och så tvättar de bilen. Om deras hustrur  fölle ifrån skulle de stå där fullkomligt hjälplösa. Jag har onekligen ett försprång framför dem.

En städuppgift har jag nu framför mig. Städhjälpen får av försäkringsskäl inte klättra upp på stegar eller stiga upp på stolar. Eftersom min lilla dam är tämligen kortväxt blir det inte något dammat över två meters höjd. Jag fasar över vad jag kommer att möta om jag tittar upp ovanför garderobsskåpen. Och en dag måste jag göra allvar av att klättra upp på diskbänken och ta ner skålar och vaser som står ovanpå köksskåpen. De behöver avfettas.

Jag borde ha en säkerhetssele som gubbarna har som kliver omkring på taket utanför mitt fönster.

Jag trodde jag diskade på bilden ovan, men jag filear aborre.

                                                                                                                                

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: