Povel, Ebba, morfar och anarkisten

På nyårsafton sändes ett program i SVT1 som jag hoppas att vi ska få se i många repriser. ”Povel à la carte” hette det, ett samtal mellan Povel Ramel och sångaren Stephan Lundin som utvecklade sig till ett av de finaste personporträtt som jag sett i TV. Där fanns ingenting av de svassiga utgjutelserna från vänner och beundrare, det var lättsamt och vardagligt, humoristiskt, och från Povels sida lite självironiskt. Han framträdde mera som den sympatiske privatpersonen än den slipade estradören.                                                                                                                                                     

  Jag träffade honom aldrig, men jag gjorde en mer än timslång telefonintervju med honom för DN:s söndagsbilaga inför hans 70-årsdag 1992. Vi pratade en del om Mörkö. Jag berättade att jag bodde där och att jag visste att han hade konfirmerats i Mörkö kyrka vid mitten av 30-talet.

  Jag brukade cykla ner till Idala flera gånger i veckan för att hämta posten. Posthämtningen cirkulerde mellan stugorna, men på Lustigtorp fanns alltså en grabb med unga friska ben som gärna ställde upp för både Långstorp och Nilsborg och i gengäld bjöds på lite godis eller ett glas saft och några kakor. Utanför lanthandeln hängde ofta ett gäng ungdomar – det var konfirmanderna som undervisades av kyrkoherde Paban i prästgården. Bland dem fanns alltså en sommar ynglingen Povel Ramel. Han har berättat om detta i sin memoarbok ”Följ mej bakåt vägen”.                                                                                                                                                    

En dag blev hela konfirmationsgruppen inbjuden till grevinnan Ebba Bonde på Hörningsholm. Grevinnan – född Wallenberg –  var en glad ung dam, en 20-talsflapper, som ofta sågs ute i nöjesvimlet. Den här dagen var redan ett 60-tal gäster på slottet med Karl Gerhard i spetsen. ”Det var en splendid måltid”, skriver Povel. ”Man fick själv håva in sina portioner från en gigantisk byffé. Jag minns att kockar stod och skar upp stora blödande stekar. Där fanns en betryggande koloni hemgjorda bakverk och glassar icke att förtränga.” 

 Mot slutet av middagen kom grevinnan fram och klappade honom på huvudet. ”Unge vän jag har hört envisa rykten om att du spelar piano. Känner du till I can´t give you anything but love?”                                                                                                                                                             

Det gjorde han, och grevinnan sjöng, ”inte helt tonrent, men oerhört personligt, med nattklubbsdrawl och sug i rösten. En egendomlig  hemstickad korsning mellan Sophie Tucker  och Marlene Dietrich”.                                                                                                                             

Efter applåderna   fick han en kyss på kinden, hon tog honom vid handen och ropade: ”Kom alla ungdomar, nu ska vi åka karusell.” Och tjugo konfirmander klängde sig på hennes lilla öppna sportbil och så körde de i sakta mak till den karusell som Barnens dags tivoli hade satt upp på en äng.

Det var inte enda gången Ebba Bonde ägnade sig åt en sådan här transport. Jag har själv varit åsyna vittne till hur hennes ekipage rullat förbi på vägen med ungdomar hängande som druvklasar. Det gick rykten om att grevinnan var berusad.

Min morfar var en mångsysslare. Han var skomakare, biodlare, fruktodlare, försäkringsagent, söndagsskollärare. Han var också fjärdingsman. Han var polisen på Mörkö. En dag bestämde han sig för att åka upp till Hörningsholm  och säga några allvarsord till grevinnan. Det var en känslig historia. Lustigtorp ägdes av fidiekommiset. Om de blev sura på honom kanske han blev uppsagd. Han satte på sig mössan med fjärsmannadekalen – jag har den kvar – och kastade sig upp på cykeln som Ken Maynard på sin häst. Han svängde inte högerbenet över sadeln utan tog avstamp från en metallpinne som var fastskruvad vid bakhjulets nav. Så bar det iväg.                  

Efter långt om länge kom han tillbaka. Med lysande ögon. Ebba hade helt charmat honom.

Hon var lite vild av sig, den lilla grevinnan. Hon dansade med drängarna på midsommarafton, hennes relation till styrman på Skanssundsfärjan påstods vara mer än en liten flirt, när hon var inne i Stockholm syntes hon ofta ute med den åldrande prins Eugen och uppträdde också som hans värdinna på Waldemarsudde. 

När jag jobbade på Filmjournalen vid mitten av 40-talet hade vi ofta besök av Charlie Almlöf, Sveriges ende anarkist. Egentligen var han skådespelare, han hade till och med gått på Dramatens elevskola några år, men så många roller fick han inte. Han älskade skvaller och lite ekivoka historier, han gick gärna på bio, där han gjorde högljudda och opassande kommentarer under filmens gång.                                                                                                                                    

Vid ett tillfälle berättade han att han riktigt hade kommit upp i smöret, han hade inlett ett förhållande med grevinnan Ebba Bonde.                                                                                                     

 – Men hur klarar du det, vid din ålder? undrade ynglingen. Charlie  Almlöf var då  56 år.                                                                  

– Det finns piller. gosse! sa han. Det finns piller…!

Mådä? Viagra på 40-talet?