Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Natten går tunga fjät…

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCThu, 13 Dec 2007 04:46:38 +0000 26, 2007

lucia100.gif

Luciamorgon 2007. Tre grader kallt och hopp om sol under dagen. Klockan halv sju startar SVT1 med Luciafirandet från Zorngården i Mora. Det ska jag förstås se om jag hinner skriva klart innan dess.

Från min tidigaste barndom minns jag inte något Luciafirande i hemmiljö. Jo, mamma bakade lussekatter, gula och glänsande med smak av saffran, inte alls lika de tunga klumpar som Ica säljer, tre stycken för arton kronor.

Min första Luciaupplevelse hade jag i Högalids folkskola 1931, när jag hade börjat i andra klass för fröken Ståhlberg, så söt i sina Margaretaflätor. Den gången fick jag bara stå vid sidan om i korridoren och se på, men hela dan var uppochnervänd. Vi hade pratat ihop ett julspel och jag var en lessen tomtenisse som låg med huvet i en ängels knä och blev tröstad av hennes smeksamma händer. Efteråt fick jag lida stor smälek för detta. Retades och härmades. Skådespelarlivet var inte lätt.

Redan året därpå var jag med i tåget. Vi hade gjort strutar och stjärnor i pappslöjden. De flesta grabbarna var klädda i farsornas nattskjortor, en del med röda garneringar runt halslinningen, men vi var moderna och sov i pyjamas. Py-ja-mas, sa vi med betoning på första stavelsen. Oftast bara masen. Varifrån fick jag min särk?

Helst hade jag varit Judas med  pungen. Det ville alla. Han fick busa hur mycket som helst. Några tomtar gick inte i tåget. Det är ett sentida påfund.

På kvällen var vi ute på stan och såg Luciatåget dra genom gatorna. Valet av Stockholms Lucia var ett stort evenemang som engagerade stans befolkning i ett par månader. Porträtt av kandidaterna satt i butikernas skyltfönster, alla hade sin favorit, diskussionerna gick för och emot.

Som ung reporter på Nya Dagligt Allehanda gjorde jag Luciareportage, ett morgonsvep genom de stora arbetsplatserna i Klara. Postgirot med alla tjejerna var bra, SJ och Esselte brukade få vara med. Lite dimmig av glögg och däst av Lussebullar återvände man till bladet och hasplade ur sig ett par matsedlar och en massa bildtexter. Sen blev det mera glögg.

Jag skulle vilja se hur de där reportagen såg ut, men det var inte såna jobb man var särskilt stolt över. De klipptes aldrig ur.

På DN var det tradition att bevaka Värmländska sällskapets Lucia så länge Sten Hedman var redaktionschef. Hans fru var från Värmland. Då fick man hyra smoking och på sällskapets middag åt man slom.

Luciadagen 1944 kommer jag aldrig att glömma. Jag gjorde lumpen och tjänstgjorde på personaldetaljen på A1 på Valhallavägen. Vår chef, ryttmästare Leidesdorff, var en orginell herre, en sån där som gjorde vad som föll honom in, stor och bullrig. Eftersom jag var polisreporter på Allehanda utnämnde han mig till chef för efterspaningsdetaljen. Det gällde att leta reda på grabbar som hade rymt och såna som inte inställt sig.

Jussi Björling var artillerist och ryttmästarn som var lite svag för kändisar tyckte att det var lämpligt att kalla in honom innan kriget var slut. Jussi tilldelades aldrig något jobb, Leidsdorff och han brukade gå och skjuta pistol bakom stallet en stund och sen fick han permis att gå ut på stan.

Vi var ett dussintal, några civilanställda damer, fru Fredriksson och Malin Ankar, en handfull rekryter, Mac Hertzman-Ericsson, den blivande skådespelaren, Per-Erik Wahlund, den blivande teaterkritikern och författaren. Det var tända ljus, lussekatter och pepparkakor, äkta bönkaffe och starkglögg från Systemet. Så ställde sig Jussi upp och sjöng för oss. Vad vet jag inte, men det var en fantastisk upplevelse att höra denna väldiga röst fylla det lilla schabbiga kontoret. Vi gjorde inte mycket mera den dan. Vid lunchdags gick ryttmästarn och Jussi ner till Östermalmskällaren och sen såg vi inte till dem igen. Nåra dar senare fick han återvända hem och sen träffade jag honom inte förrän jag besökte honom på Siarö tillsammans med Eddie Cantor. Men det är en annan historia.

                                                   ***

Som gammal journalist ser jag det som min plikt att ge er lite bakgrundsfakta. Långt innan den vitklädda Lucia började sin vandring firades ”Lusse” av det svenska folket. Den ursprungliga Lucia var som bekant en dam i Syracusa, som stack ut sina ögon, brändes på bål och när det inte hade nån effekt, höggs ihjäl med svärd och därefter blev helgon.

Den svenska lussekäringen var inte särskilt helgonlik. Hon for runt som ett jehu i natten och ställde till stort oväsen och gjorde allehanda sattyg. Den som inte hade tröskat, bakat och bryggt färdigt råkade särskilt illa ut och den som inte var uppe före tuppen den dan han fick stugan full av löss. ”Lusselusen” och ”Lusafittan” kallades de som kom sist upp ur sängarna.

Luciadan var gubbarnas dag. Redan i ottan trakterades de med ”lussebiten” av uppvaktande kvinnor. Och det var inte bara en tam saffransbulle de fick, det var en rejäl frukost med stora supar till. Och den frukosten upprepade man sen gång på gång dagen igenom tills man stupade i säng.

De uppvaktande kvinnorna satte småningom ljus i håret, för det hade man börjat med i bättre hem, särskilt längs västkusten. Seden spreds av studenter över landet och Artur Hazelius som snappade upp seder och bruk var han såg dem insåg att Lucia var något för hans nya friluftsmuseum på Skansen och redan 1893 gjorde hon sin debut där. Men det skulle dröja till 1927 innan Luciafirandet riktigt slog igenom. Det var Stockholms Dagblad som i all hast arrangerade ett Luciatåg. Det blev en jättesuccé. 50 000 stockholmare kantade gatorna. Så mycket folk hade inte varit ute sen Astrid gifte sig med Leopold. År 1931 tog Stockholmstidningen över såväl Luciatåget som Stockholms Dagblad och sen spred sig Luciafebern över landet. År 1933 valdes en skönsjungande 23-åring vid namn Anna-Lisa Berg till Stockholms Lucia. Jussi Björling fick ögonen på henne och två år senare var de gifta.

För övrigt kan jag bara beklaga de stackars kvarvarande Nobelpristagarna som väcks i gryningen av ett gäng skrålande vitklädda häxor. Det kanske blev för mycket i går kväll.

Och att slom är nors, det visste ni väl. Men hur långt är ett fjät?

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: