Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Stig H:s aforismer

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCThu, 06 Dec 2007 14:09:52 +0000 26, 2007

dagerman.jpg

Stig Dagerman

På våren 1942 redigerade Stig Dagerman och jag en tidning tillsammans. ”Göken” hette den. Utgivare var Sällskapet EV i Södra Latin. Redaktör det här året var Bertil Wahlberg, den blivande konstnären, men han hade plötsligt tagit ”time out” från plugget och rest till Åre för att åka skidor och Stig H och jag fick göra en brandkårsräddning. I klubbrummet smällde vi ihop tidningen på några kvällstimmar och dan därpå lämnade vi över manuskripten till Skoglunds tryckeri på S:t Paulsgatan som fixade annonserna och antagligen tjänade en bra slant.

I min kökssoffa har jag sparat gamla manuskript, tidningsklipp och minnesvärda tidningar. Där hittar jag ”Göken” från våren 1942 med omslagsteckning av Rune Lindström föreställande en student ridande på en pegas, spelande på en lyra.

Under redaktörens spalt finns ett inlägg av Bertil Wahlberg:

Till herrarna Dagerman och Hellbom vill jag härmed framföra mitt varma tack för det förtjänstfulla sätt varpå de, under min rekreationsresa till fjällen, skött såväl tidningens redigering som författandet av ”Redaktörens spalt”.

Det var herrarna Dagerman och Hellbom som hade författat även detta inlägg.

Som redaktörer var vi skoningslösa och refuserade med flinka händer men vi såg naturligtvis till att våra egna alster kom med. Jag bidrog med ett par dikter och en kort novell. Av Stig H novellen ”Avsked till havet”, en dikt och en sida aforismer.

Får jag börja med mig själv? Dikten heter ”Grammofoninspelning”:

Mjuka preludier på gitarr/långsamma ackordväxlingar i C-dur./Hon drar av fodralet,/torkar sakta den immiga, kalla kroppen, frälsningsgitarrens.

Höjer sitt ansikte mot mikrofonen/Sjunger/C-dur, A-moll,C-dur./Sjunger.

Ingenjören sitter i upptagningsrummet,/shellacksspånonorna yr,/tänker på sin mor och ”Gud som haver…”/Mjuka händer griper i gitarrens strängar.

Efteråt/Böjda gummor torkar sina tåriga ansikten,/lutar huvudena mot högtalartrattarna./Sång och frälsningsgitarr./Jublande, gråtande./Och så kom väderleksrapporten.

Ett skönt pek, eller hur? Om grammofoninspelningar visste jag inte så mycket men jag var tänd på kvinnliga frälsningssoldater.

Stig Dagerman spelade i en helt annan division. Här är hans aforismer – eller vad man ska kalla dem – som han skrev under sega lektionstimmar inför lektor Birger Lövgren:

Han var i den åldern, då han trodde sig ha funnit en världsförklaring. Han blev salig i denna sin tro, ända tills han slutligen förstod, att man aldrig är så långt borta, som när man tror sig stå vid målet.

Kroppen är det enda, som hindrar oss från att leva.

Hans samvete var en produkt av många människors hårda röster. Ur mänsklig synpunkt ansågs det därför synnerligen lyckat. Och visst: Han gjorde aldrig vad ont var. Men –

Anförtro dig inte åt någon! Allra minst åt din bäste vän. Han känner dig bäst och har därför lättast att skratta åt dig. Ur Aron den Vises ”Råd för unga män”.

Han tog för regel att alltid tro människorna om det värsta. Därigenom undgick han att bli obehagligt överraskad, och när någon en enstaka gång översteg hans förväntningar blev överraskningen av enbart angenämn natur. Kejsar Silini i ”En diktator berättar” 1951.

Vi hatar och beundrar det. Det är vår naturliga reagens mot det som är beundransvärt.

I likhet med flera föregående ärade talare har jag ingenting att säga. I olikhet med dem säger jag ingenting. Sanninsgssägaren Hektor Spaklander vid en av Grönköpings syföreningar anordnad ungdomsdebatt i Conserthusets stora salle.

Världen är precis så stor som man tror den vara. Diktatorn Brum-li-Brum vid tal i fiskhallen Hellvårledare den 19 augusti, kl 14.35. Applåder.

Ambulansen dröjde litet länge, ty mannen som skulle rekvirera den, var ett den tids barn, som nämns den Praktiska. Han ansåg det därför vara sin plikt att först meddela stadens tidningar om det celebra olycksfallet. När ambulansen kom, hade gossen förblött.

Måttan är inte bäst – den är bara en dygd. Pelarhelgonet Sebastian den Gröne i ”Sanningen om mitt liv”.

Så småningom kom också han till insikt om, att alla sanningar är sanningar med reservation. Visserligen skärpte detta hans blick för sanningens värde, men kom det å andra sidan en hel del förtret åstad.

Han var ett den generationens barn, som visste allting förut. Maten var tuggad och fastnade i halsen. Kärleken var dissekerad, och till och med självmordet hade sin psykologi. Den gamla generationen kallade därför den unga lycklig. Men lyckliga  äro de sökande, ty endast de skola finna.

O herre gud, gör mig illusionslös, hård och klok! Första bönen i bokförlaget Mörks skrift ”Bönbok för den nya människan”.

Fru Tall befann sig i den tidigare medelåldern och excellerade således i yr ungdomsglädje. – Je danse, donc je suis – Herr Tall blev med tiden tämligen fet. Magen lärde honom så småningom att skilja på gourmand och gourmet. – Je mange, donc je suis – D.v.s. inte av egen erfarenhet.

Ingen vill ha mig – jag vill inte ha nå´n. Gammal frökens attityd mot kärleken.

Vilka jävla vi? Staten, det är dom! Busen snuviga Johanson en dag i april.

Det finns mer att hämta i kökssoffan. Jag återkommer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: