Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

SÖDERMALM 1

BASTUGATAN

johansson_martinson-gunnar-lundh                   

                           Harry Martinson och Ivar LoJohansson - Foto: Gunnar Lundh

Den 22 april 1593 firade den österrikiske krigsfången Erik Lassota sin frigivning med att för första gången på två och ett halvt år ta sig ett bad i bastun utanför Söderport.

Möjligen var det i Badstugugården vid Södermalmstorg, där Jacob Feiff några decennier senare skulle brygga öl. Det fanns gott om badstugor i trakten och namnet Bastugatan är känt sedan 1602. Efter badet kunde man ta sig ett glas hos Gräjers, Hälj Häljsson, Simon Smittman eller Änkan Slysbom, som hade utskänkning vid gatan. I modern tid är Bastugatan mest känd för sina författare och konstnärer. Ivar Lo-Johansson har fått en park uppkallad efter sig. Han bodde i nr 21, där Gunnar Ekelöf en tid var hans granne. Jan Fridegård kamperade i den stora tegelborgen i hörnet av Timmermansgatan, där han hyrde rum i den ateljévåning,varifrån Eugène Jansson, den s.k. blåmålaren, hade hämtat sina utsikter över Riddarfjärden. I nr 15 bodde X:et, i 21:an Hilding Linnqvist, i 25:an Einar Jolin, i 32:an Gösta Adrian-Nilsson. Kompositören Ture Rangström flyttade in på Bastugatan 30 år 1905. Huset intill var hedersbostad för tonsättaren Allan Pettersson under hans sista år.

bellman-av-sergel

                                        Bellman som Sergel såg honom

BELLMANSGATAN
Carl Michael Bellman föddes år 1740 hos sin fars mormor i det s.k. Stora Daurerska huset i hörnet av Hornsgatan. När hon dog tre år senare flyttade familjen in i det Lilla Daurerska huset i nr 24, som på 1600-talet ägdes av Erik
Dahlberg, vars teckningar av 1600-talets Sverige lever kvar i det stora verket ”Suecia antiqua et hodierna”. Huset på
Hornsgatan inköptes av den åldrige Kristoffer Polhem, som vid den tiden började skissa på den nya Slussen,som kom att bära hans namn. Bellmans gata hette då Björngårdsbrunnsgatan. Djurhetsning var länge ett populärt nöje och Karl IX höll sina vilda björnar här. År 1637 öppnades Björngården, ett värdshus och ”komedihus” i hörnet av S:tPaulsgatan och Björngårdsgatan. Krogen fanns kvar till 1877. Säkert hade Bellman varit gäst där, den räknades som en avde bättre. I sin tidning ”Hvad behagas?” låter skalden Björngården få besök av dödgrävaren och ”orgtramparen” Cornelius – han som ”dog uppå en krog, just då han uti glaset slog” – när denne tänker utbilda sig till krögare. Bellmans födelsehus revs år 1901, när Hornsgatan sprängdes ner och breddades. Bellmansgatan fick sitt namn år 1871.

hornsgatans-sankning-1901-stockholms-stadsmuseum2
År 1901 sänks Hornsgatan och Bellmans födelsehus försvinner (Stockholms stadsmuseum)

BERGSUNDS STRAND

bergsunds_mek_verks
Bergsunds mekaniska verkstad på 20-talet

Gatan är ung (1929), men namnet går tillbaka på en
1700-talsgård, som ägdes av hustrun till Mårten Lindman, som
drev en klädesfabrik vid stranden. Den brann ner och år 1790
startade skotten Thomas Lewis ett ”grytgjuteri” på tomten.
År 1806 anställdes den unge engelske ingenjören och blivande
ångbåtspionjären Samuel Owen vid Bergsund med uppdrag att
konstruera ångmaskiner till Eldkvarn. Den första svenska
ångmaskinen blev klar 1807. Owen slutade och öppnade eget.
Hans första ångbåt ”Stockholmshäxan” gjorde sin provtur på
Riddarfjärden 1815. I Bergsund dröjde det till 1851 innan
man sjösatte s/s ”Enköping”. Det var den första i en lång
rad av Mälar- och skärgårdsbåtar som byggdes där. Karl
August Lindvall, konstruktören och verkstadschefen, är det
bäst kända namnet i Bergsund. Han var expert på fartyg och
broar och verkstaden fick under hans ledning, 1875-90, ett
stort uppsving. Till sin egen åminnelse lät han hugga in
sitt namn på det stora rullstensblock som ligger på
Lindvallsplan. Mindre känd, men värd att ihågkommas är
Daniel Asplund, som i slutet av 1700-talet byggde bostäde
åt sina arbetare och skola åt deras barn. Bergsunds
mekaniska slog igen 1929. Den sista stora uppgiften var
konstruktionen av Liljeholmsbron.
Under andra hälften av 1800-talet byggdes en stor del av
Stockholms skärgårdsbåtar och Mälarbåtar vid Bergsunds
mekaniska verkstad. Men här är det en ”monitor”, konstruerad
av John Ericsson, som sjösätts den 11 november 1868.
Teckning ur Ny illustrerad tidning. (Stockholms
stadsmuseum).

ERIKSDAL
eriksdal-anna-lindhagen
En av de första stora industrierna på Söder var Grinds
tegelbruk, som under århundraden bidrog till stenstadens
uppbyggnad. Det låg intill Götgatan. Väster därom sträckte
sig Grinds hage, en vildvuxen utmark, där det var tillåtet
att kasta döda hundar och tömma dasstunnor och där de som
dog i pesten travades i öppna gropar. Silfverlings hage var
ett annat namn, som användes en bit in i detta sekel.
Textilfabrikören Eric Silfverling bodde i Grinds
mangårdsbyggnad vid mitten av 1800-talet. Hans hage var illa
beryktad, den var ett tillhåll för småtjuvar, horor och
allsköns avskum. År 1904 blev det en ändring. Den
frejdiga kommunalpolitikern Anna Lindhagen presenterade sin idé omkoloniträdgårdar och stadsfullmäktige tog beslut om inrättande av sådana, huvudsakligen ”för de stora skaror af
kroppsarbetare och deras vederlikar, som inne i staden lefva
under små villkor”. Det blev 188 lotter frånVattenledningsverket till Rackarbostället, bödelsdrängens
stuga. Kranvatten hade en del stockholmare fått den 1 juli
1861, då reningsverket i Eriksdal öppnades med vatten från
Årstaviken i ledningarna. Vattnet, som var måttligt rent och
gulfärgat, kallades ”Årstapilsner”. Stora Stadsdiket, en
stinkande avloppsränna, mynnade fortfarande i viken. Många
fortsatte att gå till brunnarna eller köpte vatten från
Vårby. Men hälsoläget i Stockholm blev betydligt bättre.
Dödligheten i Stockholm var bland de högsta i Europa, men
eftertillkomsten av reningsverket i Eriksdal förbättrades
hälsoläget avsevärt och på ett par decennier halverades
dödssifforna.

                                                                                                                            

                                                                           Anna Lindhagen – koloniträdgårdarnas skapare

FÅFÄNGAN

”…man kunde se små prickar till människor som strävade
uppför branterna mot den besynnerligt omotiverade
topp-platån som med sina klippta lindar, noggrant rättade i
fyrkantig formering, såg ut som en gammal fästning, fast med
gröna murar. Mitt i lövmuren stack ett litet gult hus fram.
Man hade sagt mig att det var ett lusthus från förgångna
tider, där man numera serverade kaffe och läskedrycker.”

547px-trenter_friberg_gullers2c_a
KW Gullers (Harry Friberg) och Stieg Trenter på 50-talet – Foto: Björn Bergström

Det är Harry Friberg som beskriver Fåfängan i Stieg Trenters
deckare ”Farlig fåfänga”. Lusthuset – ”fåfängan” – hade
byggts på 1770-talet av grosshandlare Fredrik Lundin, som
hade köpt berget med Danviks skans, uppförd på Karl X
Gustavs tid. Vägen upp hade anlagts 1710 av ryska krigsfångar
för kanontransporter. Lundin fick inte lång glädje av sin
”fåfänga”. Ett ekonomiskt fallissemang drev honom i
landsflykt. Några år senare köptes tomten av den skotske
redaren James Paton, som satt där och tittade ner på sina
fartyg. År 1935 diskuterades med stort allvar att slå en
bro från Fåfängan till Beckholmen. Stockholmsälskaren och
Stadshusarkitekten Ragnar Östberg var en varm förespråkare
av projektet, men inte ens hans auktoritet var tillräcklig
för att skapa en Österbro.
Framsprängningen av Stadsgården gick långsamt. Gamla trappor
och kåkar revs, planterade terrasser längs Stigberget
försvann. När Ingeborg Westfelt gjorde denna teckning
närmade sig arbetet sin fullbordan.

FISKARGATAN

fiskargatan-1960
Söerkisar på Fiskargatan 1960 – Foto:Peter Gullers

Gatans namn berättar om vad slags folk som bodde här. Det
var sumpfiskare, notfiskare, skeppare, styrmän och båtsmän.
Berget kallades länge Fiskarberget. Men i trakten fanns
också glasblåsare, spinnande änkor, brännvinsbrännare,
skräddare, kvastgummor och finska pigor. Och naturligtvis
kyrkans folk. I Roddargatan 6 – tidigare Lilla
Fiskaregränden – bodde på Bellmans tid Katarinas tornväktare
Petter Boberg, vars uppgift var att varje timme natten
igenom tuta i luren från kyrktornet för att tillkännage att
han var vaken och att ingen fara var å färde. Skulle brand
uppstå vid dagsljus signalerade han med flaggor. En annan
signalintresserad herre var Gustaf Bång, som 1837 byggde ett
hus med platt tak på Fiskargatan 6. Han flyttade aldrig in
utan skänkte huset till Topografiska korpsen mot att han
fick en årlig livränta. På taket restes ett antal master med
vridbara luckor som kunde avläsas i tresiffriga koder. I god
sikt och med kikares hjälp var de synliga upp till tre mil.
Men den elektriska telegrafen var på väg, det första
telegrammet sändes mellan Stockholm och Uppsala den 16 juli
1853. På 1900-talet tillverkade Stille-Werner under närmare
70 år kirurgiska instrument i det Bångska huset, som fått
behålla byggherrens namn trots att han aldrig bodde i det.

stilles-personal-fiskargatan-pg1

Stille-Werner, tillverkare av kirurgiska instrument, bedrev sin verksamhet på Fiskargatan i nära sju decennier. Inför 100-årsjubileet 1941 togs denna gruppbild av personalen.

En avsynare vid Stille-Werner, fotograferad av Peter Gullers
1978.

FJÄLLGATAN

Namnen Fjällgatan och Stigbergsgatan är som en del av Söders
själ. Men fram till den stora gatunamnsrevisionen år 1885
hette de helt prosaiskt Katarina Östra Kyrkogata och
Katarina Östra Kvarngränd. I början av seklet dånade
dynamitskotten i berget. Fjällgatan delades i två delar, när
Katarinavägen och Renstiernasgatan sprängdes fram. Den
västra delen fick heta Mäster Mikaels gata. Den nya
Stadsgården tog för sig av tomterna på nordsidan, som i
terrasser och klippskrevor hade klättrat ner mot Saltsjön.
Flera hus måste rivas. Då uppträdde på scenen Anna Lindhagen
- ”Fjällgatans skyddsängel” har Per Anders Fogelström kallat
henne – och motionerade i stadsfullmäktige om ”bevarande av
en del äldre karakteristiska och pittoreska småbyggnader och
trädgårdstäppor i huvudstaden”. Själv bodde hon i många år

Fjällgatans äldsta hus, nr 34, där hon inredde ett litet
museum, Stigbergets Borgarrum, som hon kunde tänka sig ”hava
varit bebodda av en ung tjänsteman, som här installerat sig
i slutet av 1800-talet”. Intill Fjällgatan 30 leder Sista
Styverns Trappor upp till ”Anna Lindhagens täppa”, en liten
kryddträdgård, som vårdas av Stockholms stad. I dessa
trappor, men i den försvunna nedre delen, utkämpade
klarinisterna sin strid mot katrinisterna i August Blanches
”Flickan i Stadsgården”.
Anna Lindhagen, som räddade många gamla Stockholmsmiljöer,
bodde under några år på Fjällgatan 34, där hon inredde ett
litet museum, Stigbergets borgarrum, där Stockholms
stadsmuseum ordnar visningar. Foto: Lennart af Petersens.
(Stockholms stadsmuseum).

fogelstrom-pg1
Invid den sista resten av Sista Styverns Trappor bodde och arbetade  Per Anders Fogelström, som mer än någon annan har lärt stockholmarna att känna sin stad. Foto av Peter Gullers 1994.

GÖTGATAN

gotgatan-soderut-fran-hogbergsgatan-trillh
Götgatan söderut från Högbergsgatan – Upphov: Trillh

I flera hundra år var Götgatan stadens enda utfartsväg
söderut – när inte isarna låg. På andra sidan näset tog
Götha vägen vid, gatan kallades till en början Sträckegatan
och Grindsgatan. I Götgatsbacken byggdes ståtliga palats,
Södra stadshuset, som blev Stockholms stadsmuseum, och Ebba
Brahes palats, där Ivar Lo-Johansson i ungdomen slogs mot
löss och råttor och som sedan blev holländsk ambassad.
Längre upp byggdes Lillienhoffska palatset – vid
Medborgarplatsen – som under en nedgångsperiod tjänade som
fattighus. Det blev enklare ju längre söderut man kom. Det
vackra huset, nr 64-70, ritat av J.F. Åbom, ser visserligen
ut som ett palats, men är en del av Hellgrens gamla
tobaksfabrik med kontor, torkvind och bostad. Tvärs över
gatan låg källaren Hamburg, där de dödsdömda fick sista
supen före avrättningen ute i Hammarby. Göta Lejons hus, på
Hamburgs tomt, kallades Götgatspalatset, när den ståtliga
biografen invigdes 1928. Biograferna låg tätt på Götgatan,
som på 30- och 40-talen var Söderungdomens strög. Det har
också varit gott om krogar längs gatan och den södra delen
hade på 1800-talet inte det bästa rykte. Postmästarbacken i
höjd med Gotlandsgatan kallades Fyllbacken. Där låg
hantverksgårdarna och bondekvarteren, där resande ställde in
sina hästar och i trakten fanns flera bryggerier.
Hörnet av Götgatan och Folkungagatan fotograferades av
bröderna Harling den 29 april 1907.
Källaren Hamburgs gård efter en oljemålning från 1900-talets
början (Stockholms stadsmuseum). Utanför krogen stannade
bödelskärran på väg mot galgbacken i Hammarby för att de
dödsdömda skulle få en sista sup.

HELENEBORG

heleneborg-enhamre
Heleneborg – Foto: Enhamre

Den förste bebyggaren vid Heleneborg var tobaksdirektören
Jonas Österling som köpte tomten år 1669. Han byggde en stor
anläggning med tobaksspinneri, lagerlokaler, smedja och
stall. (Den närbelägna Tobaksspinnargatan minner om detta).
Han anlade sex karpdammar och där Högalidskyrkan står byggde
han en kvarn. Heleneborgs grindstuga i Högalidsparken,
mittför Lundagatan, uppfördes emellertid först på
1700-talet. Då tillverkades kritpipor på Heleneborg. Inte
mindre än fyra hustrur till ägare av Heleneborg har hetat
Helena, men det var Adolph Christiernin som 1759 hedrade sin
maka med att uppkalla gården efter henne. Kattunstryckeri,
vaxdukstillverkning och ljusstöpning ägnade sig Salomon
Ludvig Lamm åt på 1800-talet. På kvällen den tredje
september 1864 kunde hela Stockholm höra en kraftig
explosion från trakten av Pålsundet. Det var Alfred Nobel
som höll på att experimentera med dynamit i ett uthus vid
Heleneborg. Fem personer omkom, däribland hans 20-årige bror
Oskar Emil. Viktor Rydberg bodde på Heleneborg
vinterhalvåret 1889-90. Den starkt industrialiserade miljön
i omgivningen inspirerade honom till ”Den nya Grottesången”.
År 1920 kom skulptören Ivar Johnsson dit och det var han som
lät bygga ateljén.

Alfred Nobels experiment med dynamit kostade fem människor
livet vid Heleneborg en höstdag 1864. På teckningen ur Ny
illustrerad tidning ses spillrorna av det demolerade huset
strax innanför bryggan.

HORNSGATAN

brannkyrkagatan-vid-pustegrand-jordgubbe
Pustegränd, brant backe upp mot Söder – Upphov: Jordgubbe

På morgnarna möttes pigorna vid pumpen i Brunnsbacken och
tog sig en skvallerpaus och koketterade för de granna
pojkarna i högvakten. Vattnet här var det bästa i stan, men
när vattenståndet i Saltsjön var högt fick det en otrevlig
bismak. Det var ett knog att ta sig hem med de tunga
ämbaren, backarna uppåt Söder var brantare än i dag. De som
tjänade i husen vid torget hade det förstås beviljat. Där
var vinskänken Marschalks hus i 8:an med krogen Svanen mot
Hornsgatan, borgmästare Grundels hus i 6:an, nr 4 hade
riksrådet Skytte byggt. I det huset låg på 1800-talet
Bajards källare, där köade vid höstterminens början
skolbarnen för att köpa sina nya läroböcker hos Svanströms,
dit flyttade Anders Zorn och senare Evert Taube. Det
berättas om Anna Skytte att hon en novemberkväll 1663 höll
en straffpredikan från sitt fönster till lakejer och kuskar,
som gick bärsärkagång på torget, sedan de tröttnat att vänta
på sina herrskap som gästade en bröllopsfest. Bokbindarens,
bagarens och skoflickarens bodar brändes ner. Brunnen
försvann när järnvägstunneln sprängdes fram 1865. År 1887
stånkade sig den första ångspårvagnen uppför Brunnsbacken
och Hornsgatspuckeln. Det hade hästspårvagnen aldrig orkat

hornsgatan-mot-slussen1
Hornsgatan ner mot Slussen

brunnsbacken1
Brunnsbacken, där Hornsgatan och Götgatan mynnar i
Södermalmstorg, var en populär mötesplats för Söders
vattenbärande pigor, som tog sig en stund för att flirta med
pojkarna i högvakten. Huset t.h. är det nuvarande Stockholms
stadsmuseum. Johan Sevenboms oljemålning från 1770-talet
finns i original på Stockholms rådhus
.

HORNSGATAN

Det är ingen fältherre eller kunglig rådgivare som skänkt
namn åt gatan. ”Horn” betyder här ”utskjutande udde”. Gatan
var i gamla tider smal och backig och tog slut i Hornskroken
vid Ansgariegatan. Stadsplaneraren Albert Lindhagen, som
ville ha raka, breda gator, ändrade på detta.Han lyckades
inte alltid. Swedenborgsgatan, som skulle ha gått ända ner
till Årstaviken stoppades vid Södra station. Emanuel
Swedenborg som givit namn åt den gatan lever kvar även i
Siargatan och Assessorsgatan. Det första syftar på hans
andliga gåva, det andra var hans yrke. Från år 1743 till sin
död 1772 ägde han tomten i kvarteret Mullvaden Första,
Hornsgatan 41-45. Där anlade han en vacker trädgård, fylld
av ovanliga växter och frukter. Den blev en attraktion inte
minst för hans många utländska trosfränder, som sökte upp
honom på Hornsgatan. Där fanns en stor volière för fåglar,
ett orangeri och fyra lusthus, varav ett är sparat på
Skansen. Ett hus av annat attraktionsvärde står fortfarande
kvar i kvarteret Uven Större, Hornsgatan 82 B. Det är gamla Bysis,
bysättningshäktet, ”Gäldbohof”, där de som inte betalat sina
skulder fick sona sin försumlighet. Enligt August Blanche i
”En skådespelares äventyr” fördes där ett glatt liv med
kortspel och starka drycker.

Emanuel Swedenborgs trädgård i kvarteret Mullvaden var vida
berömd. Även efter hans död kom många turister till
Hornsgatan och betalade 25 öre i entré för att titta på en
vaxkopia av Swedenborgs lik i ett av lusthusen.

HORNSTULL

hornstull-1950-pressens-bild
Hornstull 1950 – Foto: Pressens Bild

Längs i väster på Åsön fanns i början av 1400-talet endast
Horns tegelbruk, som var stadens egendom. Först kring 1660
blev det livligare i trakten. Vägen till Fittja hade byggts
ut, en färja började trafikera Hornsundet, snart därefter
anlades en flottbro och tullhus uppfördes. I ett av dessa
bodde i mitten av 1800-talet skalden Elias Sehlstedt, som
var patrullerande inspektor vid tullen, något han vantrivdes
med. Den s.k. lilla tullen infördes 1622 och avskaffades
1810. En viss stickprovskontroll fortsatte dock ända inpå
1860-talet. I tullhuset döptes år 1908 Erik Asklund, västra
Söders litteräre skildrare. Det var då en ”filial” till
Maria kyrka. En annan ”filial”, den s.k. Gröna buren, hade
Mariapolisen i en gammal garveribyggnad vid Hornsplan. I
bottenvåningen låg finkan. Våningen över disponerades av
Frälsningsarmén. Garveriet hade tillhört Jakobsbergs
malmgård, där August Strindberg tillbringade en dyster
vinter 1889-90. Äktenskapet med Siri von Essen var under
upplösning. Den flygel där de bodde finns nu på Skansen. På
Jakobsbergs tomt byggdes år 1929 Flamman, Sveriges första
funkisbio, ritad av Uno Åhrén. Från 1890 var Stockholms
skofabrik vid Långholmsgatan-Hornsgatan den stora industrin
i Hornstull. Salamanderskon var dess slagnummer. Hundra år
senare blev kvarteret ett centrum för filmbranschen.

Gamla Liljeholmsbron med tullport och tullhus i bakgrunden
på ett fotografi av A.D. Jansson i Stockholms stadsmuseum.
När tunga foror passerade bron kunde vattnet nå upp till
hjulnaven.

HÖGBERGSGATAN/HÖGBORGSGATAN

Josabeth Sjöberg, vars naivistiska Stockholmsakvareller har
blivit så älskade, tillbringade nästan hela sitt liv i
Katarina. Hon var född 1812, hennes föräldrar dog innan hon
knappt hade lämnat tonåren, och hon försörjde sig som
musiklärarinna. Målningen var hennes hobby. Hon bodde hela
sitt liv i hyresrum och hon flyttade inte mindre än tolv
gånger. När hon målade det här avbildade motivet bodde hon
tre trappor upp i nuvarande nr 29 på Högbergsgatan. Det var
hennes åttonde bostad och där stannade hon i fem år,
1863-68. Till vänster mellan träden skymtar Maria kyrka,
därefter Riddarholmskyrkan. På Södra teaterns tak vajar
unionsflaggan och på Bångska huset längst till höger syns
den optiska telegrafen. Med cigarr och paraply kommer, nere
till vänster, hennes gitarrelev John Edholm, som hon också
porträtterade i en interiör under musiklektionen. Kahns
källare i hörnet av Götgatan drev trädgårdsservering där
Andreaskyrkan nu står och i kvarteret på andra sidan
Kapellgränd inledde Böhlmarks lampfabrik sin verksamhet i
slutet av 1880-talet. Mamsell Josabeths sista flyttning gick
från Blecktornsgränd till Allmänna Försörjningsinrättningen
Grubbens på Kungsholmen. Där dog hon den 29 december 1882.

hogbergsgatan-25-josabeth-sjoberg

Högbergsgatan 25 – numera 29 – var en av Josabeth Sjöbergs många adresser
på Söder. Huset finns kvar, men utsikten från hennes fönster
skyms numera av ett hyreshus på andra sidan gatan. Den här
akvarellen gjorde hon på 1860-talet. (Stockholms
stadsmuseum).

KATARINA

Året var 1675. I Katarina gick rykten att det fanns häxor i
trakten. Flera barn kunde berätta att de blivit förda till
Blåkulla och tvingats delta i djävulens orgier. Den som
berättade mest målande var Johan Grijs, en elvaårig
Gävlepojke, som bodde hos hökare Lind på Bondegatan, sedan
hans mor blivit avrättad som häxa. Pojken hade själv angivit
henne. I hökarbodarna gick pratet, pigor pekade ut sina
matmödrar. Värst utsatt var Britta Sippel, en 35-årig
hetlevrad och trätgirig kvinna. Tillsammans med sin syster
Anna ställdes hon inför rätta. Hennes egna döttrar vittnade
mot henne. De båda kvinnorna dömdes att halshuggas och
brännas. Alltfler häxor upptäcktes, ett par angav sig
själva. I de vaktstugor som ordnats för barnen släpptes
fantasierna loss om natten, de vaktande pigorna slogs med
yxor mot häxor som försökte ta sig in. Men när anklagelserna
började rikta sig mot folk allt högre upp på den sociala
stegen, t.o.m. mot grevinnorna de la Gardie i Ebba Brahes
palats, fattade rätten misstankar. Den unge läkaren Urban
Hjärne korsförhörde barnen och den ena efter den andra
erkände gråtande att pigorna hade intalat dem att ljuga.
Gävlepojken och tre av pigorna dömdes till döden. Övriga
angivare piskades med ris på torgen. Men åtta oskyldiga
kvinnor hade dessförinnan avrättats för häxeri. Alla utom
finskan Rumpare-Malin hade dock fått det lindrigare
straffet, att halshuggas innan de brändes.
En av de mörka händelserna i Stockholms historia är
häxprocesserna i Katarina församling år 1675. Flera kvinnor
dömdes till döden efter att ha utpekats som häxor. Det här
är ett tyskt kopparstick ”avbildande de avskyvärda
häxerierna och de oerhörda djävulska förförelserna i
konungariket Sverige”. (Kungliga biblioteket).

KATARINA KYRKA

katarina-kyrka-hakan-svensson
Katarina kyrka – Foto: Håkan Svensson

År 1586 gav Johan III order om att kapell skulle byggas på
östra Söder till minne av offren för Stockholms blodbad. Den
anspråkslösa byggnaden, som fick namnet Sturekapellet,
uppfördes på platsen för den nuvarande minneslunden.
Sturekapellet var under 35 år Söders enda församlingskyrka,
eftersom Gustav Vasa av försvarstaktiska skäl hade låtit
riva Maria Magdalena. År 1656 började Katarina kyrka
byggas. Den fick namn efter Karl X Gustavs moder, Katarina
av Pfalz, men har ibland felaktigt kallats S:ta Katarina.
Jean de la Vallée, som hade ritat den, hade många järn i
elden, så bygget gick långsamt. Först 1695 stod den klar.
Vid den stora branden 1723 förstördes tornet, inredningen
och alla kyrkogårdens träd. Den nya kopparklädda kupolen, av
G.J. Adelcrantz, var klar 1734. Först 1774 uppfördes de fyra
hörnturellerna, som störtade i branden den 17 maj 1990.
Kastanjeträden har varit kyrkogårdens särmärke i över
tvåhundra år. När Bellman mediterade vid korpral Bomans grav
(Fredmans epistel nr 54) var de ännu inte planterade.

”Aldrig en Iris på dessa bleka fält
minsta blomma plockat
till vällukt i sin herdes tält,
och dessa lövträn vid dagens ljusa rand
aldrig fågeln lockat…”

Axel Malmström fotograferade denna utsikt mot Katarina kyrka
österifrån på 1910-talet. Uppe t.h. Ferdinand Bobergs
vattentorn på Mosebacke. (Stockholms stadsmuseum).

KLEVGRÄND
Ormsaltargränden är en gammal benämning på Klevgränd. Enligt
”Stockholms gatunamn” var en ”ormsaltare” en listig person,
att jämföra med det mera kända uttrycket ”krabbsaltare”.
Namnet Klevgränd förekommer 1648. ”Klev” kan betyda en
brant backe uppför ett berg. Redan före gaturegleringen på
Söder på 1640-talet fanns det lilla huset invid Mosebacke
Trappor. Det är troligen Söders äldsta privathus. Numera
fortsätter Klevgränd ända fram till Nytorgsgatan. Delen
öster om Katarina Trappgränd hette fram till 1969 Lilla
Glasbruksgatan.

klevgrand-positivspelarharbarget-1890-claes-lindvallNr 16 kallades Italienska huset eller Positivspelarhärbärget. Ett 60-tal italienare bodde där kring sekelskiftet. Gården hade en gammaldags italiensk atmosfär med torn och loftgångar. Ett närliggande hus på Stora Glasbruksgatan hyrdes av Maria Häusermann, änka efter Kasperdockans introduktör. Hon hyrde ut rum till gästande musikanter, gycklare och akrobater, de flesta
verksamma på Djurgårdsslätten.Om sommarkvällarna samlades man på gårdarna och musicerade och uppträdde för varandra.
”Jag har sällan haft att göra med hederligare och mer
välvilliga människor”, sa vicevärden i nr 16.

 

 

 

 

 

 

 

Positivspelarhärbärget eller Italienska huset i dåvarande Glasbruksgatan  1890 – Claes ”Fritz” Lindvall

 

LUDVIGSBERG

Münchenbryggeriet startades år 1855 av Hellgrens tobaksfabrik
på Götgatan och två bröder Brusell. Brusellarna lämnade
snart företaget och byggde upp S:t Eriks bryggeri på andra
sidan Riddarfjärden. Sönerna till Punsch-Cederlund kom in
som huvudägare. ”Mynkens” väldiga bryggarhästar och
dalkullorna som arbetade i bryggeriet, iklädda sina
folkdräkter var långt in på 1900-talet ett inslag i
stadsbilden. År 1885 bytte gatan namn till Torgils
Knutssonsgatan efter Magnus Ladulås marsk och hans söners
förmyndare. Samtidigt började man spränga i berget för en
bredare uppfartsväg. År 1889 var gatan klar men den blev
aldrig den stora trafikpulsåder som stadens styresmän hade
tänkt sig. Spårvägsspår lades ut i backen en bit in på
1900-talet, men de enda trafikanterna var boskap som anlände
med båt till Söder Mälarstrand och skulle fraktas vidare
till Slakthuset i Enskede. Det hände ibland att en tjur slet
sig och hamnens arbetare för en stund fick agera cowboys. En
våldsam brand förödde en stor del av bryggeriet 1893, men
teruppbyggnaden var snart klar och en fjärdedel av
Stockholms ölproduktion kom från ”Mynken”. På 1970-talet
hotade rivning, men anläggningen förklarades som
byggnadsminne.

Ölutkörarna har ställt upp med hästar och vagnar på
Münchenbryggeriets gård för en reklambild införd i
festskriften vid 50-årsjubileet 1905. (Stockholms
stadsmuseum).

GAMLA LUNDAGATAN

gamla-lundagatan-ensamma-huset
”Ensamma huset” på Skinnarviksberget. Här bodde Erik Asklund sina sista 14 år

Lossa tågen, seglen fäll!
Ren syns Skinnarviken
med dess kojor och kastell,
branta berg och diken”,

sjunger den allestädes närvarande Bellman i Fredmans epistel
nr 48. Nere vid stranden hade garvarna, skinnarna, hållit
till med sitt illaluktande värv. Därav bergets namn. Det var
en fattig, illa beryktad trakt, dit ”det sämre folket” sökte
sig för att bo i usla kojor, som var ständigt fuktiga av
vattnet som rann utför berget. Olaglig brännvinsbränning var
en av näringarna. När August Blanche söker en ruskig miljö,
där hans hjälte skall slåss mot en gräslig bov så väljer han
Skinnarviksberget. Små barn nere i staden skrämdes med att
Jätten i Skinnarviken skulle komma och ta dem, om de var
olydiga. Stora och Lilla Somens var kvarnar på berget, som
med sina 53 meter över havet är den högsta naturliga
utsiktsplatsen i Stockholm. Polisövergevaldiger Jakob Martin
Titz byggde sin ”fåfänga” där. Därintill, på krönet, står
ännu ”Ensamma huset”, Gamla Lundagatan 14, där Erik Asklund
bodde sina sista år. I två böcker har Irja Browallius
berättat om livet i Skinnarviken. Hennes morfar,
gipsgjutaren Josef Pisani, hade sin verkstad på Gamla
Lundagatan 19.

”Ensamma huset” står på krönet av Skinnarviksberget. Sedan
stugan moderniserats bodde Söderförfattaren Erik Asklund där
sina sista år. Foto: Svenska Dagbladet.

LÅNGHOLMEN

langholmen-lusudden-vykort
”Lusudden”, dam- och barnbadet på Långholmen

Den har kallats ”Den gröna ön” men fram till 1870-talet var
Långholmen till större delen en kal klippö. Då lät stadens
styresmän frakta hit muddermassor från Barnhusviken. Man
fyllde skrevorna, sådde gräs och planterade träd. August
Strindberg har skildrat förvandlingen i novellen ”När
träsvalan kom i getapeln”: ”Löven glittrade i vinden som
småvågor på sjön. Där voro höga vita björkar och skälvande
aspar…”. Sedan Långholmen börjat grönska blev den en
betydelsefull utflyktspark för Söders arbetarbefolkning.
Vackra söndagar var grässlänterna fyllda av familjer med
matkorgar. Någon spelade dragspel, några spelade kort, man
gick och badade vid Lusudden på norrsidan. Reymers I.K.:s
vårbasar med dansbana och karusell var en populär
begivenhet. Bakåt i tiden var Långholmen ett uppmarschområde
för anfall mot Stockholm. Engelbrekt hade sitt högkvarter
här när han belägrade staden år 1434. Gustav Vasa byggde en
flottbro från Kungsholmen hösten 1522, på väg att inta
Stockholm. På norra stranden inrättades år 1622 en sjötull,
där sjöfarande måste deklarera sina varor innan de fortsatte
till staden. Sundet mot Södermalm pålades för att stoppa
smitare och fick heta Pålsundet, sedermera Stockholms mest
idylliska småbåtshamn.
Högst på berget på Räkningeholmen – den blivande
Reimersholme – stod Elias Martin en dag på 1780-talet och
tog denna vy av staden mot öster. T.h. ryker det ur en
fabriksskorsten i Bergsund, nere t.v. syns
fängelsebyggnaderna på Långholmen och längst bort, på andra
sidan Riddarfjärden, höjer sig stadens kyrktorn.

Läs Strindbergs “När träsvalan kom i getapeln”

– en novell om hur Långholmen blev “Den gröna ön”

LÅNGHOLMEN

palsundet-holger-ellgaard
Pålsundet – Foto: Holger Ellgaard

Drottning Kristina skänkte ön till staden år 1647. En av de
första bebyggarna var bryggaren Jochum Ahlstedt som
uppförde malmgården Alstavik, som ännu står kvar. Han anlade
en trädgård och planterade en lindallé. År 1724 blev
Alstavik spinnhus, en arbetsinrättning för kvinnor. Dit
fördes även gubbar och barn, som tagits för tiggeri. En
julinatt 1827 fördes de kvinnliga fångarna i pråmar och
slupar till korrektionsinrättningen vid Norra Bantorget och
Spinnhuset omvandlades till ett fängelse för enbart män. Med
tillbyggnader var det i funktion fram till 1978. På öns
sydöstra ände öppnade skutskepparskrået ett reparationsvarv
för fartyg år 1685. Med tiden byggdes där också segeljakter
och ångfartyg. Bland de mera kända var ångslupen ”Necken”,
som trafikerade rutten Strömparterren-Allmänna gränd.
Mälarvarvet övergick på 1970-talet till att bli stadens
serviceverkstad för bl.a. smidesarbeten. Skadade statyer har
restaurerats där. Långt ut i väster hade brännvinskungenì
L.O. Smith sitt sommarresidens Karlshäll. Mellanì
Riddarholmen och Smithens brygga gick ångbåtarna ”Fix” ochì
”Färdig” i skytteltrafik med brännvinskunder som promenerade
över till hans fabrik på Reimersholme och gjorde sina inköp.

Familjejournalen Svea presenterade år 1889 detta bildcollage
från fängelset på Långholmen. Fångarnas promenadgård,
”tårtbitarna”, längst upp t.h., inrättades till utomhuskafé
efter fängelsets nedläggning.

En exteriör av Centralfängelset omkring 1895. Foto i
Stockholms stadsmuseum.

MARIATORGET
mariatorget-soderut1
Maratorget söderut

Kung Adolf Fredrik gav 1768 tillstånd att torget skulle få
bära hans namn under förutsättning att inga exekutioner
företogs där. Men när tunnelbanan drogs fram begärde
Stockholms Spårvägar en namnändring till Mariatorget (1959)
Den öppna platsen lades ut efter den stora branden 1759 och
kallades till en början Hornstorget. Avsikten var att
avlasta Södermalmstorg från den mest skrymmande torghandeln
som försäljning av hö, halm, ved, stockar och spannmål.
Kreaturshandel fick förekomma en gång i veckan. Ett
praktfullt spektakel ägde rum i maj 1777, då Gustav III
under fyra dagar deltog i en tornering på torget. ”Allt
lyste av ädla stenar, guld, silver, siden av alla färger”,
skrev krönikören Gjörwell. Den 30 september 1790 var kungen
tillbaka och tackade borgerskapet i stor parad för dess vakt
av Stockholm under det ryska kriget. Det vackra Sutherska
1700-talspalatset i hörnet av Hornsgatan revs tyvärr år
1910. Från år 1811 var den Philipsenska läs- och
hantverksskolan för fattiga barn inhyst där. Kafé
Våffelbruket i motsatta Hornsgatshörnet var på 1920-talet
mötesplats för den litterära gruppen De Gröna, bl.a.
författarna Ragnar Holmström, Eyvind Johnson och Rudolf
Värnlund.

tors-fiske
Tors fiske på Mariatorget/Adolf Fredriks torg


Gustav III förvandlade vid ett par tillfällen Adolf Fredriks
torg (Mariatorget) till en verklig festplats. Pehr
Hilleströms målning är från den 30 september 1790, då kungen
tackade Stockholms borgerskap för god vakt av staden under
det ryska kriget. (Stockholms stadsmuseum).

MARIATORGET

Den 19 juli 1759 utbröt en brand hos en fiskköpare i Besvärsbacken vid Slussen. Från Ryssgården till Timmermansgatan, mellan Riddarfjärden och S:t Paulsgatan, föröddes totalt 300 hus och många andra, inklusive Maria kyrka och Ebba Brahes palats i Götgatsbacken, blev allvarligt skadade. Återuppbyggnaden skedde snabbt och i samband med denna tillkom Hornstorget, det som i dag heter Mariatorget.
Hit förlades försäljningen av hö, halm, ved, stockar och spannmål. Lantmannaprodukter som förts till staden med vagn, kärror eller slädar skulle säljas här och inte som tidigare vid Slussen. En gång i veckan var det tillåtet med kreaturshandel.
För att hedra kungen, den vänlige snusdosesvarvaren Adolf Fredrik, bad stadens magistrat om tillstånd att få kalla torget Adolph Fredrichs torg. Detta beviljades under förutsättning att inga exekutioner skulle förekomma.
Till många Söderbors förtrytelse lyckades Stockholms Spårvägar år 1959 få igenom en namnändring till Mariatorget, eftersom namnet Adolf Fredriks torg skulle kunna leda till en viss desorientering, då Adolf Fredriks namn också var knutet till Adolf Fredriks torg på Norrmalm.

Under 191 år hade stockholmarna varit lyckligt ovetande om möjligheten till en sådan förväxling.

I kvarteret öster om torget föddes Carl Michael Bellman. Där bodde under en period Erik Dahlberg (Tåget över Bält och ”Suecia antiqua et hodierna”) liksom uppfinnaren och slusskonstruktören Kristofer Polhem.

Det vackraste huset vid torget var det som hovgravören och konstsamlaren Per Suther uppförde år 1774. Där inrättades i början av 1800-talet den Philipsenska skolan (”Fille” bland Söders barn), en läro- och arbetsinrättning, där pojkarna fick lära sig hantverksyrken och flickorna hushållsgöromål. Att huset jämnades med marken år 1910 är en av Stockholms många rivningsskandaler. ”Fille” återuppstod emellertid i ett enklare hus, som i dag hyser Leksaksmuseet.

Gustav III gav vid ett par tillfällen glans åt torget. På försommaren 1777 ordnade han ett tornerspel med riddare i gyllene rustningar. Han stred själv mot sin bror, hertig Karl. År 1790 avtackade han Stockholms borgerskap för dess vakt av staden under kriget mot Ryssland. Borgerskapets garde använde Adolf Fredriks torg som exercisplats. Fram till år 1897 var det en trist sandplan. Då omvandlades torget till park. Några år senare förbjöds torghandeln. Wisslers fontän ”Tors fiske” sattes upp 1903 och har sedan dess varit en populär lekplats för de yngsta Mariaborna.

Mariatorget är ett varmt klappande, grönt hjärta, där trafikbruset knappast hörs. Boulespelarnas klot klirrar i den östra allén. De arbetslösa dåsar på bänkarna. Unga pappor med barnvagnar pratar med unga mammor med barnvagnar. De lunchlediga vecklar upp smörgåspaket och slevar i sig potatissallad ur plastbunkar.

Det är ett rofyllt och ett fridsamt torg, just för att det mest är en liten park, mitt i stenöknen.

Den som lyssnar riktigt noga hör kanske tonerna av en orgel från metodisternas S:t Paulskyrka längst där nere i hörnet.

MARIA KYRKA

maria-kyrka-med-bellmans-fodelsehus1

Maria kyrka med Bellmans födelsehus t h

När Gustav Vasa var på väg att befria Stockholm år 1523
gömde sig hans fältöverste Peter Fredag med 500 man i Maria
Magdalena kapell och föll därifrån danskarna i ryggen. Vis
av denna lärdom lät kungen riva kyrkan fyra år senare – en
fiende kunde ju utnyttja den på samma sätt. Det första
kapellet uppfördes här på 1350-talet. Johan III lade grunden
till en ny kyrka som blev färdig först 1634. Båda Tessinarna
medverkade under byggandet av kyrkan, som till stor del
förstördes vid Mariabranden 1759. Hårt drabbad har också
kyrkogården och församlingens övriga byggnader varit. När
Hornsgatspuckeln sprängdes ner i början av 1900-talet revs
det gamla fattighuset i hörnet av Bellmansgatan och
kyrkoherdebostället i hörnet av Ragvaldsgatan, där Bellmans
morfar en gång hade residerat. Av kyrkogården skars tio meter
bort, vilket hade till följd att många gravar, bl.a.
skalderna Stagnelius och Nicanders, måste flyttas. Här
ligger också Lasse Lucidor begravd, liksom Evert Taube.
Johan Runius grav tillhör de utplånade.

Väntande vagnar och ett livligt folkliv på Hornsgatan visar
Willem Swiddes kopparstick från 1691 som ingår i Erik
Dahlbergs ”Suecia antiqua et hodierna”.

MARIAHISSEN

Sedan det visat sig att Katarinahissen blivit en ekonomisk
framgång dröjde det inte länge förrän den fick en
efterföljare vid Söder Mälarstrand, som hade börjat sprängas
fram år 1885. I maj 1886 öppnades Mariahissen, sedan man
först skickat ut 50 Dihlströmshjon på gångbron från
Tavastgatan för att kontrollera att den höll. Högst upp låg
restaurang du Sud, som kom att bli en samlingsplats för
konstnärer och litteratörer. Krögaren August Hallner hade
ett konstnärligt förflutet och hans gamla vänner bildade enì
stamtrupp bland gästerna. Daniel Fallström, Vicke Andrén ochì
Herman Feychting, några av tidens ”håll-i-gångare”, syntesì
ofta där. Glada sällskap bildades som Stjärngossarna och
Ottomanska sällskapet. Eftersom krogvärden själv var medlem
fick han inte sällan stå för notan. Strindberg dök upp
ibland, där sågs Albert Engström, Anders Zorn, Daniel
Fallström och Ellen Key. När Viktor Rydberg bodde på
Heleneborg kom han och åt favoriträtten höns med ris. Från
Mälartorget kunde man ta ångslup och sedan åka hissen upp
för samma pris. Det hjälpte inte. Hallner fick slå igen och
år 1906 hyrdes lokalerna ut till verkstäder.

gamla-stan-fran-mariaberget-hans-norsbo

Gamla stan frå Mariaberget – Hans Norsbo

Nästan praktfullare än i verkligheten ter sig Mariahissen på
Otto Mankells teckning, daterad 1884. Söder Mälarstrand var
då ännu inte klar och Mariahissen invigdes först två år
senare, så detta är en framtidsvision. (Stockholms
stadsmuseum).
MEDBORGARPLATSEN

Medborgarplatsen ligger på sjömark. När Stockholm började
bebyggas nådde sjön Fatburen ända bort till Östgötagatan och
vägen söderut fick göra en stor böj. Då det Lillienhoffska
huset i torgets nordöstra hörn uppfördes i slutet av
1660-talet gick strandlinjen vid Söderhallarna, där det låg
ett stort ”flugmöte”, en sophög, där avskräde, latrin och
slakteriavfall tömdes, för att småningom hamna i sjön. Göta
landsväg hade rätats ut och över den torrlagda strandängen
anlades trädgårdar. Ännu på 1830-talet var det populärt att
göra utflykter till bryggare Rosenblads trädgård och göra
roddturer på Fatburssjön, trots att den blivit ett stinkande
träsk och läkare varnade för den osunda miljön.
Lillienhoffska huset hade fått förfalla och tjänade som
fattighus. I bottenvåningen låg budningskontoret, där man
anmälde när torrklosetterna behövde tömmas. Det blev en
uppryckning år 1860, när järnvägen kom och sjön dikades ut.
På den gamla strandängen skapades Södra Bantorget, där ”med
järnvägen ankommande lantmannaprodukter” skulle bjudas ut.
Åttio år senare döptes torget till Medborgarplatsen efter
det nya Medborgarhuset, som byggts på en donation av
grosshandlare C.R. Forsgrén. År 1992 var det dags för
Söderhallarna. Torget hade äntligen fått sin inramning.

Lillienhoffska huset har genomgått skiftande öden sedan det
byggdes på 1660-talet. Adelspalats, utländska ambassader,
kattunstryckeri, fattighus och budningskontor för
latrintömning. Det har nu återfått något av glansen från
storhetstiden. (Stockholms stadsmuseum).

MEDBORGARPLATSEN
Tanken var att Medborgarplatsen skulle bli ett prunkande salutorg, en sydlig motsvarighet till Hötorget. Så har det inte blivit. Kanske är konkurrensen från Söderhallarna för svår. Stundom är den danska pölsemanden ensam försäljare på torget. Om somrarna är det livligare. Då rullas en flyttbar trädgård ut, gräsmattor, blomsterrabatter och nästan fullvuxna träd. Hallens restauranger öppnar utomhusfilialer under väldiga parasoller och den svårtolkade järnskulpturen, en stor ”plocke-pinn”, är inte längre fullt så dominerande.
I decennier tjänade torget mest som parkeringsplats och besökare på väg till stadsbiblioteket och Forsgrénska badet i Medborgarhuset fick försiktigt smyga längs kanterna. Bostäderna i Södra Stations-området, saluhallen och de två stora biopalatsen har haft en välgörande inverkan på folklivet.
Det här är gammal sjöbotten. Sjön Fatburen sträckte sig ända bort till Östgötagatan och vägen söderut fick göra en stor böj. Stadsplaneraren Klas Fleming ändrade på detta. Han lät dika ut den östra viken av sjön och drog fram Götgatan. Sjöns tillflöde skadades, den började alltmer grundas upp. Till detta bidrog att folk hade för vana att slänga avskräde och tömma latrin i vattnet. På 1660-talet, då strandlinjen gick vid Söderhallarna, låg där ett stort s k flugmöte, som förpestade trakten. Men ännu på 1830-talet var det populärt att göra utflykter till bryggare Rosenblads trädgård och göra roddturer på sjön, som hade blivit ett stinkande träsk. Läkare varnade gång på gång för den osunda miljön, som kunde skapa epidemier. Den höga dödligheten i trakten skylldes på Fatburssjön.
Den slutliga utdikningen skedde när järnvägen var på väg till Stockholm. I december 1860 rullade det första tåget från Södertälje in till det blygsamma stationshuset, en liten bit nordväst om Söder Torn, som växer i höjden, när detta skrives hösten 1996. Mitt emot uppfördes hotell Göteborg för de långväga resenärerna. Det kom mest till användning för nyfikna Stockholmsherrar som satt där och drack punsch och tittade på tåget. Elva år senare var hotellepoken slut. Sammanbindningsbanan var klar och tågen fortsatte till Centralen. Hotell Göteborg blev en ”trasskola” för vanartiga pojkar.

Men dessförinnan hade Södra Bantorget lagts ut. Avsikten var att man där skulle bjuda ut ”med järnvägen ankommande lantmannaprodukter”. Ett litet salutorg existerade redan. Vid kanten av Götgatan, där Medborgarhuset nu står, fanns en öppen plats ner mot Paulis malmgård vid Folkungagatan. Där hade Sorundabönderna sedan länge sålt sina varor.

Snett över gatan, strax nedanför Pelarbacken, där Torgils Knutsson halshöggs 1306, hade trädgårdsmästaren Carl Gustaf Björn på 1860-talet öppnat en liten grönsaksbutik intill sin trädgård, som Söders barn i dag känner som ”Björnsan”.

Det vackra Lillienhoffska huset, en gång den engelska ministerns residens, tjänstgjorde som Katarina församlings fattighus från mitten av 1700-talet fram till 1888. I bottenvåningen låg budningskontoret, där man anmälde när torrklosetterna skulle tömmas.

Södra Stations roll blev att vara godsstation. Hit kördes också stadens sopor och tömdes i öppna vagnar för vidare befordran till Riddersvik. Stanken från Fatburstiden låg kvar.

År 1940 döptes Södra Bantorget om till Medborgarplatsen efter det Forsgrénska Medborgarhuset. Gamla Söderbor, liksom Namnberedningen, vill ha tillbaka namnet Södra Bantorget.

Svaret är att unga Söderbor bara känner till ”Medis”

MOSEBACKE

På Mosebacke, i träpaviljongen,
höres den hasande, glidande gången
av en one-step, på vällust rik.
Grabbarnas rundskurna nackluggar slänga,
flickornas plymer löddrigt svänga
i takt med en dunkig och hes musik.

Det är Erik Lindorms poetiska referat från Söderamrisens
tid. I över två sekel har Mosebacke varit stockholmarnas
folkliga förlustelseställe. Professor David von
Schulzenheim, koppympningens introduktör, upptäckte bergets
attraktion och anlade i mitten av 1770-talet en
terrasträdgård. Några år senare hade källarmästare Peter
Fogelmarck lyckats göra sitt värdshus Stockholms Vapen
populärt, trots att det var mödosamt att ta sig dit.
Trapporna var branta och krokiga, Ruthens, Munkens och
Borgmästaretrappan ledde från Stadsgården. Men det gavs
belöning för mödan, utsikten, musiken, punschen, dansen,
kägelspelet, lindansarna, trollkonstnärerna,
can-can-flickorna. Och ballonguppstigarna, som den olycklige
Rolla, om vilken man redan i startögonblicket insåg att han
inte skulle överleva. Småningom kom revyerna på Södra
teatern, som ritades av J.F. Åbom. Där stod en gång vid
sceningången en blyg tonårsflicka vid namn Greta Gustafsson
och väntade på att få se en skymt av Calle Brisson. Snart
skulle Greta Garbo själv bli den man väntade på.

mosebacke-vattentorn-av-ferdinand-boberg-gabriel-ehrnst-grundin
Mosebacke vattentorn av Ferdinand Boberg – Foto Gabriel Ehrnst Gundin


Konstnären Herman Feychting, en originell och mycket populär
herre i Stockholm på 1880-talet, var bosatt i en liten stuga
på Åsöberget kallad ”Chateau du Sudd” efter restaurang du
Sud i Mariahissen, där han var stamkund. Här har han
emellertid tecknat en konkurrerande restauration, Mosebacke
med Terrassen och Kägelbanan. Året är 1885. (Stockholms
stadsmuseum).

NYTORGET

nytorget-skulpturen-lek-av-bror-hjorth
Bror Hjorths skulptur ”Lek” på Nytorget

Den 5 maj svältåret 1917 spreds ett rykte att det fanns
potatis i O.P. Jonssons och A.P. Wahlqvists butiker vid
Nytorget. En skock kvinnor gick dit, men då de inte fann
någon potatis fortsatte de till Fredrik Carlssons affär på
Södermannagatan 33, som de försökte storma. Det var
upptakten till ”potatiskravallerna”, då Söders kvinnor slogs
mot ridande polis. Den mest uppseendeväckande händelsen på
Nytorget hade dessförinnan varit kungamördaren Anckarströms
schavottering 1792. Det var inget trevligt torg. Det hade
varit avrättningsplats, där fanns en latrinreservoar, en
brunn och ett spruthus, som sedermera byggdes om till
saluhall. På 1660-talet uppförde textilfabrikören David
Leijonancker en fabrik vid torget. Huset, som tjänat som
skola och senare konstnärsateljéer, står fortfarande kvar
och kallas Malongen efter Christian Madelon, en arrendator
på 1700-talet. Katarina södra folkskola byggd 1888, är ritad
av A.W. Bergström, som också var arkitekt till Katarina norra
i hörnet av Nytorgsgatan och Tjärhovsgatan. Biografteatern
Nytorget, med plats för 400 åskådare, hade premiär 1911. År
1931 döptes den om till Riri och trettio år senare gick
ridån för alltid.

nytorget_1700-talshus_juni_2005-jordgubbe
1700-talshus på Nytorgets östra sida – Foto: Jordgubbe


Något attraktivt torg var inte Nytorget vid 1900-talets
början, när detta foto togs. I bakgrunden saluhallen som
tidigare hade tjänat som uppställningsplats för
brandsprutor.

NYTORGSGATAN

nytorgsgatan-skanegatan-omkring-1910
Nytorgsgatan-Skånegatan omkring 1910

I upptakten till Strindbergs ”Röda rummet” står Arvid Falk
på Mosebacke terrass och ur stadens ljud urskiljer han
klapprandet av arbetshjonens träskor på Glasbruksgatan. Det
var Dihlströmarna på väg hem till arbetsinrättningen i
hörnet av Nytorgsgatan, denna ”överbefolkade sophög”, som
var avsedd för 200 personer men ibland hyste mer än 800.
Anstalten, ditflyttad år 1844, fick bära namnet Dihlströms
efter en klädesfabrikör Pehr Dihlström, som sålt lokalerna
till staden. Hans namn kom att häfta vid institutionen även
sedan den flyttats till Hornstull år 1906 och officiellt
blivit Högalids vårdhem. Hjonen, som skulle försörja sig
själva, sysslade med gaturenhållning, vedhuggning och
vattenhämtning eller arbetade i anstaltens stenbrott vid
Hammarby sjö. När Dihlströmarna om söndagarna i samlad
tropp marscherade till kyrksalen, det höga huset vid
Glasbruksgatan, sjöng de:

”Stå stark du Dihlströms riddarvakt
på dina fosterländska träskor!
Och drag åstad med dihlhaj’ns kända takt
på Stockholms stenbelagda gator!”

När ett hjon hade dött infann sig efter mörkrets inbrott en
slaktardräng från Skanstull och tillsammans med dödgrävaren
från Skansbacken drog de iväg för att gräva ner liket.

dillstroms
Dihlströmare kör ut mat från arbetsinrättningen på
Nytorgsgatan till asylen på Tjärhovsgatan och till
fattighuset i Lillienhoffska huset vid Götgatan. Foto i
Stockholms stadsmuseum
.
PELARBACKEN

Marsken Tyrgils Knutsson var förmyndare för Magnus Ladulås
söner Birger, Erik, och Valdemar. Vid vuxen ålder visade
bröderna sin brist på uppskattning genom att låta halshugga
Tyrgils på avrättningsplatsen invid Göta landsväg år 1306.
Här restes senare ett kors och byggdes ett litet kapell,
Helga Kors, där vägfarande stannade för att be om lycklig
resa. Berget blev med tiden en kultplats, dit
påskprocessioner utgick från Stortorget, avståndet var lika
långt som Jesu vandring från Pilatus hus till Golgata.
Återvändande pilgrimer kunde berätta att man utomlands
rekonstruerade Via Dolorosa med tolv stenar eller pelare. År
1511 restes även i Stockholm s.k. kalvaristenar invid Helga
Kors, av besparingsskäl blev det bara tre. Efter
reformationen förlorade Pelarbacken sin religiösa betydelse,
men berget behöll namnet. Två stora kvarnar, Finskan och
Dundercrantzkan, uppfördes. Pelarna föll omkull, sprack
sönder och användes som trappstenar. En sten, föreställande
Jesus på korset med de båda sörjande Mariorna vid sidan,
kunde restaureras och stod slutligen på bergskanten ovanför
hörnet av Götgatan-Björns Trädgård. Den gotländska
sandstenen vittrade emellertid alltmer och år 1903 flyttades
den inomhus. Den finns nu på Medeltidsmuseet.

Pelarbacken sedd från Götgatan vid Björns trädgård. Mellan
kvarnen Finskan och Katarina kyrka står den sista
kalvariestenen. Bild från Svenska Familjejournalen 1870.
(Stockholms stadsmuseum).

REIMERSHOLME

reimersholme-mats-halldin
Reimersholme – Foto: Mats Halldin

Generallöjtnant Johan August Sandels, han som uppmanade Sven
Duva att att inte släppa någon djävul över bron, lät bygga
den första bron över till Reimersholme, då han väntade besök
av Karl XIV Johan. Han hade år 1816 köpt malmgården
Charlottenburg på holmens västra udde och inrett den till
sitt sommarslott. Redan efter två år sålde han gården, han
hade blivit riksståthållare i Norge. Den förste kände
bosättaren på Räkningaholm, som var öns äldsta namn, var
på 1750-talet fängelseprästen på Långholmen. År 1784
arrenderade hattstofferaren Anders Reimers den östra delen
av ön, där han byggde den ståtliga malmgården, som ännu
finns kvar. Han anlade också en park och en trädgård.
”Wänner Reste Honom Stenen Till Hedrande Åminnelse och
Stället Blef Kallat Rejmersholm Den 24 Junii 1798″, står det
på minnesstenen från hans 70-årsdag. Länge därefter kallades
ön växelvis Reimersholm och Räkningeholmen. ”Reimersholms
Aquavit” blev med tiden namnet på det brännvin som L.O.
Smith hade börjat tillverka år 1869 i en nedlagd
fotogenfabrik. När Stockholms kommun lade monopol på
spritutskänkningen bjöd ”Smithen” dagligen upp till 25 000
brännvinstörstiga stockholmare på gratisresa i sina
ångslupar för att handla på Reimersholme, som tillhörde
Brännkyrka. På 1940-talet gjorde HSB entré och bostadshusen
reste sig runt Anders Reimers malmgård.

Spritfabriken på Reimersholme omkring 1910. Trettio år
senare började HSB bygga ut ön. (Stockholms stadsmuseum).
REPSLAGARGATAN

Flera gator i Stockholm har hetat Repslagargatan -
Fleminggatan, Olofsgatan, Tunnelgatan. På Söder är det ett
mycket gammalt namn. Redan i början av 1400-talet låg här en
”repa bana”. Men under en period på 1600-talet kallades
gatan Noe Arksgränden och åren 1949-78 var namnet
Södergatan. Ett boktryckeri, det Haeggströmska, och ett
sidenväveri, det Almgrenska, gjorde Repslagargatan känd över
landet. Efter att ha börjat sin förläggarverksamhet i liten
skala i en lokal i Götgatsbacken köpte Zacharias Haeggström
år 1826 en gård på Repslagargatan. Hans förlag blev det
största i Stockholm med tonvikt på samtidshistoria,
populärvetenskap och skolböcker. Den tekniskt högklassiga Ny
Illustrerad Tidning trycktes från starten 1865 hos
Haeggströms. K.A. Almgrens sidenväveri, som grundades 1833,
och hade sina lokaler tvärs över gatan, blev också
dominerande i sitt slag och var det sidenväveri som levde
kvar längst, till 1974. (En liten tillverkning av ordensband
och slipsar återupptogs på 1990-talet i museal miljö). Deras
största artikel blev sidenschaletten, en lyxartikel som även
allmogen kostade på sig. Den såldes på marknader över hela
Norden och var en vanlig gåva vid högtidsdagar.

En patriarkalisk anda rådde vid Almgrens sidenväveri. De
yrkesskickliga arbetarna stannade ofta till långt efter
pensionsåldern. År 1943 fotograferade Lennart af Petersens
en veteran som arbetade med en sidenschalett i
jacquardvävstolen. (Stockholms stadsmuseum)

RINGVÄGEN

Tågvirke var en stor artikel på segelfartygens tid och i
Stockholm fanns det gott om repslagerier. Från 1428 hade
repslagarna sitt eget skrå, de betraktades som hantverkare,
först mot slutet av 1800-talet förändrades
tillverkningsmetoderna genom nyuppfunna maskiner – de långa
repslagarbanorna hade spelat ut sin roll. Men byggnaderna
stod länge kvar på många håll, Stockholms största reparbana,
som sträckte sig längs Kungsholmsgatan, från Scheelegatan
upp till Kronobergsparken, revs år 1904 för att lämna plats
för polishuset. Mellan Tantolunden och järnvägen fanns år
1912 en del av den gamla repslagarbanan ”Ormen Långe” kvar.
Den har fått en liten plats i Söders litteraturhistoria, då
Erik Asklund, hans tvillingbror och deras mor tvingades bo
där, då pengarna inte hade räckt till hyra. En journalist
upptäckte dem och skrev: ”Det är en bedrövlig anblick, som
möter den besökande vid inträde i skjulet. Möbler, husgeråd
och kläder – av alla slag – ligga sammanpackade i ett av
hörnen. I ett annat hörn syns ett fotogenkök och diverse
kokkärl. Vid minsta fläkt utifrån uppstår korsdrag genom de
glesa väggarna. Mitt på jordgolvet sitta två 4 års pojkaroch se helt förnöjda ut.” En tid därefter flyttade familjen
till Långholmsgatan 7.

ormen-lange

En sista rest av repslagarbanan ”Ormen Långe” syns intill
järnvägsspåret. Som barn bodde författaren Erik Asklund där
en tid, då hans mor saknade pengar till hyra. Foto i
Stockholm stadsmuseum.

img3291
Slussen omkring 1910

SLUSSEN

katarinahissen-1906-vykort

När Gustav Vasa red in i Stockholm på midsommarafton 1523
fanns här ingen sluss. Fartygens besättningar drog sina
båtar över strömtröskeln. Området var tätt bebyggt,
vattenkraften utnyttjades av kvarnar, smedjor och slipverk.
När vattenståndet i Mälaren var högt måste man stundom i all
hast riva byggnader för att undvika katastrof. År 1634
började arbetet på den s.k. Drottning Kristinas sluss, söder
om den nuvarande strömfåran. Några år tidigare hade man
byggt Slaktarhuset åt Saltsjön till. En ny sluss,
konstruerad av Christoffer Polhem, invigdes 1755. Röda Slussen
kallades tegelbron på Mälarsidan, Blå Slussenvar
träbron mot Saltsjön. Hundra år senare var det dags igen.
Uppdraget gick till Nils Ericson, som flyttade slussrännan
norrut. Över den gamla slussgraven uppfördes en
basarbyggnad. Karl Johans torg lades ut, Fogelbergs
ryttarstaty av Karl XIV Johan avtäcktes 1854 och den nya Slussen fick bära kungens namn . Men den moderna tiden nalkades med stormsteg. En lavinartad folkökning, spårvagnar
och bilar skapade ”Slusseländet”. Den 15 oktober 1935
invigdes Tage William-Olssons ”klöverblad”. Mycket av det
pittoreska hos gamla Slussen hade försvunnit, men bilisterna
var glada.

På 1920-talet började trafiken bli svårartad vid Slussen -
man talade omn ”Slusseländet”. I en slinga runt Karl XIV
Johans staty vände spårvagnarna till Gröndal,
Midsommarkransen och Mälarhöjden. (Stockholms stadsmuseum).

SLUSSEN

t-banan-slussen-1944-p1010040
Tunnelbanan vid Slussen 1944Foto: KW Gullers

slussen-vinter-p1010041
Ryssgården med stadsmuseet

”…när en går öffwer port bröggan uthur staden och på södre
malm så är thet skräckeliga mycket fålck som ther möta hwar
andra.” Så beskrev en ung präst området kring Slussen i
slutet av 1600-talet. Redan den medeltida Söderbro var en
vital mötesplats med skiftande aktiviteter. Livligast var
det kanske på 1800-talet. En rad butiker låg vid Västra
Slussgatan liksom i basarbyggnaden, där det också fanns ett
bibliotek. I Slaktarhuset handlade man kött, hos gummorna i
Gröna gången, på kajen söder om Räntmästartrappan, köpte man
grönsaker. Därutanför på vattnet låg Fiskarhamnen, en
rektangulär pontonbrygga med salustånd, där fisken alltid
var färsk. Den hölls vid liv av sumprunkarna, en föraktad
yrkeskår, vars uppgift var att hålla de små fiskebåtarna i
ständig rörelse. Mera beundrade var de starka järnbärarna,
som bar det tunga stångjärnet från Bergslagsbåtarna vid
Mälarkajen, lät väga det under brovalvet och bar det vidare
till de större fartygen vid Saltsjökajen. August Blanche
skrev en pjäs om dessa kraftkarlar. Ovanför Järngraven, som
var den gamla vallgrav som danskarna hade grävt i början av
1500-talet, satt herrarna på källaren Pelikan och drack sin
punsch och tog sig däremellan ett parti biljard. Det sista
glaset tömdes där den 30 september 1931.

slussen-p1010039
Slussen från Katarinahissen

pelikan
Pelikan vid Slussen

SLUSSEN
Begreppet ”Slussen” kan betyda mycket för en stockholmare.
Det är Södermalmstorg, Ryssgården och Saltsjöbanans ändstation. Det är Franska Bukten, Blå Bodarna, Slussterrassen och Slussplan, det är Karl Johans Torg och färjeläget vid Räntmästartrappan.
Men officiellt finns inte namnet Slussen. Det står inte i Adresskalendern.
Ändå har det funnits en sluss här sedan 1642. Fyra slussar har vi haft – drottning Kristinas, Kristofer Polhems, Nils Ericsons och Tage William-Olssons. Hundra år har det varit emellan dem och varje gång har gatubilden radikalt förändrats. Den nuvarande Slussen, med den geniala trafikmaskinen ”klöverbladet”, har varit i tjänst sedan 1935, men det är inte säkert att den blir lika gammal som sina föregångare, allt oftare hörs krav om behovet av en nydaning.
”…när en går öffwer port bröggan uthur staden och på södre malm så är det skräckeliga mycket fålck som ther möta hwar andra”. Så beskrev en ung präst området kring Slussen i slutet av 1600-talet.

Under 300 år var det ”mycket fålck” som rörde sig på Slussen, men den trafikmaskin som vi har nu är inte särskilt fotgängarvänlig.

På 1800-talet var det kanske livligast. En rad butiker låg vid Västra Slussgatan liksom i basarbyggnaden, där det också fanns bibliotek. I Slaktarhuset handlade man kött, hos gummorna i Gröna Gången på kajen söder om Räntmästartrappan köpte man grönsaker. Därutanför på vattnet låg Fiskarhamnen, en rektangulär pontonbrygga med salustånd, där fisken alltid var färsk.

Högt beundrade var de starka järnbärarna, som bar det tunga stångjärnet från Bergslagsbåtarna vid Mälarkajen, lät väga det under brovalvet och bar det vidare till de större fartygen vid Saltsjökajen. Ovanför Järngraven satt herrarna på den berömda restaurangen Pelikan och drack sin punsch. Det sista glaset tömdes där den 30 september 1931.

På andra sidan Brunnsbacken låg Södra Stadshuset, som hade ritats av Nicodemus Tessin d ä. Avsikten var att den magnifika byggnaden skulle tjäna som ett generalfaktorikontor, en förmedlare av den svenska utrikeshandeln. Så blev det inte. Innan huset ännu var helt färdigt flyttade Södra kämnärsrätten in med stadshäkte, rannsakningsfängelse och ”plågorum”. Här dömdes häxorna i Katarina till döden år 1676, härifrån fördes Karl XII:s finansminister Görtz till galgbacken vid Skanstull, här blev det upplopp år 1838, när en folkmassa försökte befria Magnus Jacob Crusenstolpe, som var dömd för majestätsbrott. Högvakten ryckte ut från sitt hus i nordvästra hörnet av Södermalmstorg. Två personer sköts till döds.

Sedan mitten av 1600-talet hade ryska köpmän drivit partihandel med skinn, lin, hampa och vax i de s k ryssbodarna som låg från Stadsgården upp mot Götgatan. År 1694 brann bodarna ner och ersattes av Ryssgården (namnet lever kvar), som var ett stort tegelhus. När kriget med Ryssland bröt ut år 1700 fängslades ryssarna. En del av dem sattes i arbete på slottsbygget. Några ryska generaler fick husarrest i Södra Stadshuset. När kriget var över återupptogs rysshandeln, men sedan den stora Mariabranden år 1759 hade ödelagt Ryssgården, tynade den småningom bort.

Ingen visste riktigt vad man skulle göra med Södra Stadshuset. Under en period var det grekisk-ortodox kyrka, under en annan romersk-katolsk. Navigationsskolan utbildade sjöbefäl och skolgossar duvades i de klassiska språken. Under det första världskriget kunde de mindre bemedlade köpa billig mat hos ”Mor i grytan” i södra flygeln. Där låg också en kommunal tvättstuga.

Det gamla palatset blev ordentligt nerslitet och många ansåg att det borde rivas. Men efter en grundlig restaurering övertog Stockholms stadsmuseum huset år 1937.

Därutanför hade tiden inte stått still. På 1860-talet dånade sprängskotten intill Ryssgården. Det var signalen till en trafikrevolution. Järnvägståget var på väg. En idérik ingenjör byggde Katarinahissen. Nu slapp Söderborna streta uppför de branta backarna, om de ansåg sig ha råd att betala fem öre. Nedfärden kostade tre.

Men också backarna planades ut. En bit av Götgatskrönet sprängdes bort och genom Stadsgårdsberget bröts Katarinavägen fram.

Den allra största trafikrevolutionen kan dateras till den 30 september 1933. Då invigdes Stockholms första tunnelbanelinje, från Slussen till Skanstull. Vilken betydelse tunnelbanan skulle få

var det knappast någon som kunde ana den gången. Fortfarande var det ”tricken” som hade huvudrollen och från Slussen kunde man åka vart man ville.

 

djurgardsfarjan-trillh
Djurgårdsfärjan på väg mot Allmänna gränd – Upphov: Trillh

Herrarna i förgrunden är kanske på väg till den populära
restaurang Pelikan på detta fotografi från 1901. I
bakgrunden t.h. Räntmästarhuset från 1660-talet. Foto i
Stockholms Borgargille.

STIGBERGET

stigbergsgatan-vykort

Avrättningar och spöslitningar var ett stort folknöje i
gamla tider. Ibland förrättades de på de centrala torgen,
men de egentliga galgbackarna låg i stadens utkanter. I
början av 1500-talet och i närmare 200 år stod galgen på
Stigberget, på gamla Sjöbefälsskolans tomt – det är huset
med tidkulan. Det var ett stentorn, synligt över hela
staden, med plats för flera missdådare. Den värsta
brottslingen hängdes högst. Bödeln – stupagreven hette det
på medeltiden – var ofta en dödsdömd som åtagit sig
uppgiften mot att få behålla livet, men publiken kunde ändå
visa honom en motvillig beundran, om han hade gott handlag
med svärdet. Mäster Mikael, som tillträdde sin tjänst år
1635, tycks inte ha begått något brott. Han fick en årslön
på 100 daler, dessutom fri kost, kläder och ved. För varje
uppdrag hade han extra arvode. För en stegling 3 daler, för
en bränning 2, halshuggning 1.16, hängning 1, kåkstrykning
16 öre. Bödelsstugan låg alldeles intill Söderbergs trappor.
En kväll satt Mikael där och söp med en ”häktmakare
och landstrykare” vid namn Paul Andersson. Det blev bråk,
Paul drog kniv och Mikael spetsade honom på sitt svärd. Han
dömdes att förlora livet och den 20 mars 1650 föll hans
huvud på hans eget galgberg. Hans namn lever kvar i gränden
på andra sidan Renstiernasgatan.

Oscar Heimer (1858-1927) var amatörfotograf. Till yrket va
han kontorist vid Barnängens Tekniska Fabrik och det var på
söndagarna han ägnade sig åt fotografering. Det var de gamla
husen som intresserade honom och han gjorde sig god tid.
Oftast hann det samlas barn framför kameran som här på
Stigberget 1901.
STADSMUSEET

stadsmuseetwebb
Stadsmuseet med Ryssgården

År 1662 bildades ett generalhandelsfaktorikontor med syfte
att vara en förmedlare av den svenska utrikeshandeln. En
magnifik byggnad planerades för detta, Nicodemus Tessin d.ä.
gjorde ritningarna, tomt fanns längst ner vid Götgatan.
Arbetet gick långsamt, när huset var färdigt år 1680 var
faktorikontoret sedan länge upplöst. Redan under
byggnationen flyttade i stället Södra kämnärsrätten in med
stadshäkte, rannsakningsfängelse och ”plågorum”, i
bottenvåningen inrättades en krog, palatset blev Södra
stadshuset. Här dömdes häxorna i Katarina till döden år
1676, härifrån fördes Karl XII:s finansminister Görtz till
galgbacken vid Skanstull. Stadsvakten fick lokaler i huset,
Urban Hjärne utförde dissektioner inför publik. I början av
1700-talet inkvarterades ryska fångar i anatomisalen. Från
1640-talet hade ryssar drivit partihandel med skinn, lin,
hampa och vax i de s.k ryssbodarna från Stadsgården upp mot
Götgatan. År 1694 brann bodarna ner och ersattes av
Ryssgården, ett stort hus i tegel. År 1700 utbröt kriget mot
Ryssland, 160 ryska köpmän fängslades och fick bl.a. arbeta
på slottsbygget. Några tillfångatagna generaler
inkvarterades i Södra stadshuset. Efter krigsslutet
återupptogs rysshandeln i mindre skala, men tynade av sedan
Ryssgården ödelagts i Mariabranden år 1759. Såväl den
grekisk-ortodoxa som romersk-katolska kyrkan har haft
lokaler i palatset liksom Navigationsskolan och Stockholms
gymnasium. Under första världskriget köpte man billig
färdiglagad mat hos ”Mat i grytan” i södra flygelns
bottenvåning. Där låg också en kommunal tvättstuga. Efter en
omfattande restaurering övertog Stockholms stadsmuseum huset
år 1937.

Gavlarna på Södra stadshuset har lämnats öppna på denna
sprängskiss från 1691. Bland folket i Ryssgården kan
urskiljas mursmäckor, tegelbärare och ryska köpmän i långa
kappor. Kopparstick av Willem Swidde i ”Suecia antiqua et
hodierna”.
Under 1800-talet och fram till 1915 köpte Stockholms
husmödrar sin fisk i Fiskarhamnen vid Slussen. Vid
flottbroarna låg skärgårdsbornas båtar tätt. Fisken hölls
vid liv av ”sumprunkare”, som såg till att hålla båtarna i
ständig rörelse. Foto från 1907 av E. Bäcklin. (Stockholms
stadsmuseum).

3 svar to “SÖDERMALM 1”

  1. Ann Sandegård said

    Bilden på ”söerkisar på Fiskargatan” är inte tagen på Fiskargatan utan på Stigbergsgatan. Fotografen har trätrapporna (som ju fortfarande finns där och går ner till Tjärhovsplan)bakom sig. Huset där pojkarna är finns inte längre, nu ligger Norska kyrkan lite längre fram till höger.Bakom fotografen vill jag minnas att det låg en vattenpump och jag minns att gumman som bodde i huset hämtade vatten där.
    Jag var 11 år då bilden togs och bodde på Stigbergsgatan – borde ju nästan veta vilka pojkarna är .. kanske den ene kan vara en busig kille som bodde i mitt hus.
    Hälsningar Ann

  2. skånsk söderböna said

    Olle Adolphson växte upp på Bastugatan 35. Mitt emot Lilla Skinnarviks gränd! Och Ulf Lundell på nya Lundagatan 44! (om det är originalhusen som står kvar vet jag inte.) Nelly Sachs bodde en gång på Bergsunds Strand. (nr 27 eller 29. Det står en plakett.) Och Tomas Tranströmer bor numera på Stigbergsgatan! (fast uppvuxen på Folkungatan 57. Även där finns en plakett.)

  3. […] här ett tag när jag var liten.. Södermalm Södermalm trendigt unikt Södermalm Tid och Rum  Helboms Weblog Södermalm Skrapan ja förr var det Skatteskrapan här lämnade man sina deklarationer var alltid en enorm […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: