Huggtanden

I gymnasiet fick vi en lärare i franska som ansåg sig vara en väldig lustigkurre. I stället för att lära oss franska berättade han roliga historier. Efter en sådan vred sig klassen i skratt. Inte jag. Jag satt gravallvarlig.

- Tyckte inte Hellbom att min historia var rolig? frågade magistern.

- Jodå, sa jag.

- Men Hellbom skrattade inte.

- Jag skrattade inombords, sa jag.

När mjölktänderna hade tappats växte en framtand intill vänster hörntand snett utåt. Det blev en riktig huggtand, en Dracula-tand. Min märkliga tand väckte ofördelaktiga kommentarer och jag vande mig vid att knipa ihop käften. Aktade mig för att skratta. Hade det varit något med skoltandvården hade dom väl fixat det där på något sätt, men dom spanade bara efter hål, borrade och fyllde med amalgam.

På något sätt hade pappa fått kontakt med en tandläkare som hade varit hovtandläkare hos Haile Selassie, kejsare av Abessinien. Pappa bytte in några tavlor mot att familjen fick tandvård.

Hovtandläkaren kastade sig med förtjusning över min huggtand och började såga i den. Halvvägs tröttnade han och överlämnade jobbet till en yngre kollega. Denne söp något alldeles förfärligt och en dag dog han i en störtflod av blod inför en förfärad patient.

Men jag fick leva vidare med en porslinskrona över den halva huggtanden.

Så övertog den väna Anette mottagningen. Det gick ett par år innan hon bestämde sig för att avväpna Dracula.  Äntligen en ny tand. Hon satte den en smula på sned så att det skulle se naturligt ut. När jag smilar upp mig inför badrumsspegeln ser jag nästan ut som en Clark Gable. Men det är bara spegeln som får se mitt smajl. Jag fortsätter att behålla skratten inombords.

Of Mice and Men

 

En höstlig rapsodi

Så var då hösten här. När jag vaknade på lördagmorgonen stod termometern utanför verkstadsfönstret på 3 grader plus. Eftersom den visar fem grader fel betydde det 2 grader minus. När jag tände ytterlampan glittrade frostpärlorna i gräset. Det var isskorpor på regnvattentunnorna. Dags för vinterjackan. British Army Surplus.

På fredagkvällen upptäckte jag ett par rivhål i underlakanet. Mycket märkligt. Det var inte alls slitet. Så såg jag muslorten. Aha! Jag hade fått sällskap. Jag kröp ner och somnade strax.

Det var längsen jag hade möss i verkstan. Men jag minns en vinter för flera år sen. Jag väcktes flera gånger under natten av att möss sprang över mitt ansikte. De kutade upp och nerför den ojämnt putsade väggen. Då satte jag ut nåra fällor betade med en god ost. Det var inte vidare trevligt att tömma de där fällorna om morgnarna. Där låg de, halshuggna, blodiga, de stackars små kräken. Men mössen minskade inte. Tvärtom. De ökade. Ostdoften tycktes locka in dem. De bet av rullgardinssnören, gnagde hål på sängöverkast, bet av elkablar och åt stora bitar av datorns musmatta (!). Då slutade jag med fällorna och mössen försvann. Tills nu. Ja, kom in i värmen du. Men håll dig i skinnet. Bygg inte bo i madrassen!

Det är så mycket som ska göras, när man bommar igen på hösten. Jag skriver en lista, men glömmer ändå hälften. Den stora frysen tömdes. Det var inte mycket kvar där. En pannbiff, en påse wokgrönt, en påse stuvad spenat, en längd skivat rostbröd och en hembakad råglimpa. Jag förde över det till frysfacket i Lillstugans kyl.

Förr brukade jag rensa fågelholkarna vid den här tiden. Om det inte görs kan fåglarna bli sjuka står det i fågelböckerna. Men en lat dag frågade jag mig: Vem är det som rensar alla fågelbon ute i naturen? Och en vårdag såg jag hur den svartvita flugsnapparen lämpade ut den gångna sommarens rede ur holken innan han började bygga på nytt. Då slutade jag med klättrandet. 

Så är det regnvattentunnorna. De ska tömmas och skuras. Ett tiotal tunnor har stått fyllda hela sommaren. Vad ska jag med regnvatten till? Jag har inte längre nåra odlingar.

Köksfönstret i Lillstugan är svart av flugor. De fanns inte här förra veckan. Det verkar som de föds inne i stugan. I den ordentligt tillskruvade lampgloben i taket ligger en bottenskyla av döda flugor. Hur de kommit dit är en gåta.

Dags att diska så jag slipper så mycket nästa helg. Men det kommer inget vatten ur kranen. Isproppar i slangen. Tur då att jag inte tömt regnvattentunnan på knuten. Jag knackar hål på isen och fyller kastrullen.

Mina dambekanta säger att håret blir så fint om man tvättar det i regnvatten. Jag kanske ska etablera mig som regnvattensleverantör till damfrisörer. Jag har ett vatten med tallbarrsdoft. Det borde vara särskilt eftertraktat.

Picking plums

Min x-fru Ann Mari fyller år den 21 september. Hon  brukar bjuda nåra på lunch eller middag och jag uppvaktar oftast med en bok som hon redan har läst. Som extrabonus får hon en påse plommon från Lustigtorp. Det är ett dåligt fruktår i år men plommon finns det. Att få ihop till en liten påse är ingen match. Jo, minsann!

Jag försedde mig med korg, walking stick och äppelhåv för jag har svårt att lyfta armarna över axelhöjd. Där var en lovande klase på fem-sex plommon inom nära räckhåll. Jag lirkade in håven och drog till. Och dråsade omkull. Där låg jag på rygg bland brännässlor och hallonplantor. Håven hade fastnat och plommonen satt kvar. Res dig upp och försök igen! Att komma upp i sittande ställning gick efter ett tag, men jag kunde inte resa mig. Jag försökte vända mig med hjälp av staven. No luck! Jag la mig ner och tänkte. I värsta fall får jag ringa på hjälp. Jag hade trådlösan i byxfickan. Jag satte mig upp igen och började vricka mig fram på ändan mot gräsmattan. Där, 20 meter bort stod en trädgårdsmöbel. Jag drog mig fram med hjälp av hallonplantorna, som rev upp blödande sår på underarmarna. Det upptäckte jag först senare.

Så äntligen framme vid gräsmattskanten. Jag andades ut en stund, la mig ner på rygg och gjorde sen en kraftansträning att vända mig. Det lyckades. Jag kom upp på knä, men att resa sig lyckades inte. Så jag började krypa mot trädgårsdmöbeln. En åtta månaders knatte hade slagit mig med bred marginal. Det tog en evighet, men äntligen kunde jag sträcka ut armen, greppa tag om armstödet på soffan och sega mig upp. Kanske satt jag en halvtimme medan kroppen lugnade sig. Men solen var varm. Det var ganska skönt.

Skulle jag ge mig? Njet! Jag återvände till korg och håv. En vettig person hade nu tagit med sig en trädgårdsstol och ställt den på närmare kryphåll. Jag är uppenbarligen ingen vettig person. Samma historia upprepade sig en andra gång. Och en tredje gång. Då gav jag upp. Det låg fyra plommon i korgen.

Denna söndagmorgon, när vita dimsjok låg lågt över åkrarna och solen just hade börjat glimta över skogskanten vid Grönbrink återvände jag till plommonträdet, dragande på shoppingvagnen. Den skulle bli mitt stöd. Den svek mig. När den föll ihop var jag nära att följa med. Kanske var den ändå ett psykologiskt stöd. Det tog bara nåra minuter att få ihop en påse plommon.

Men det är enklare på torget.

Hajar inte ett barr

Framför mig i tunnelbanevagnen sitter en kolsvart flicka med mobilen vid örat. På en prydlig, vårdad stockholmska berättar hon om en fest hon har varit på.  Hon har en vacker röst, lite åt det djupa hållet. Jag blir fortfarande förvånad när jag hör svarta, gula och bruna, snedögda och mandelögda tala mitt modersmål utan minsta brytning. Men liksom jag är de antagligen födda här. I min ungdom fanns i Stockholm bara fem negrer och ville man se utlänningar fick man gå ner till Skeppsbron om sommaren och titta på kryssningsfartygen.

Vid Gamla Stan kommer en skock grabbar ombord. I målbrottsåldern. De skrålar och skränar, brölar och skrattar och rösterna spricker. Verkar komma direkt från festen, två folköl på Mälartorgskajen. Jag förstår ingenting. Det är något i språkmelodin och rytmen jag inte känner igen. Det är de nya stockholmarna.

Jag hajar inte ett barr. knäpper av hörförstärkaren och försjunker i tystnaden.

Martins damm

Med anledning av bloggen om trollsländor skickade Martin Bergman ett foto av sin damm. Så här ser den ut Trevlig eller hur. Och så här skrev Martin:

”Jag har en liten damm i vår trädgård. Jag hade tänkt kommentera din presentation om trollsländor med att bl.a lägga in fotot från dammen.  Där föds en hel del trollsländor och det vimlar av grodor och salamandrar i dammen. Men tyvärr också en vattensnok. För några veckor sedan när jag satt nere vid dammen och kollade in en groda så dök helt plötsligt vattensnoken upp. Jag tog tag i grodan och lyfte upp henne/honom och snoken bet sig fast. Men till slut så släppte snoken och grodan klarade sig och skuttade iväg. Tänk om frugan hade varit med och tagit ett foto vid tillfället. Men tyvärr så är hon ingen pressfotograf. Det hade säkert blivit en bra sommar bild.”

Före min tid lär det ha funnits en ankdamm på Lustigtorp. Jag borde kanske låta den återuppstå.

Trollsländor

När trollsländorna kommer vet man att sommaren snart är slut. Nu är de här. Det är en smula vemodigt. I går satt jag med bar överkropp i stolen mot Lillstugans södervägg. En trollslända satte sig på min vänstra axel. Han bredde ut sina vingar och tycktes somna. Vad sökte han hos mig? Hudens värme? Doften av Thorleif? Han satt där en halvtimme, ja mer än det.Jag vred försiktigt på huvudet ibland och sneglade på honom. Han skimrade i en mångfald färger, en av de vackraste jag har sett.

Så lyfte han plötsligt. Han hade fått sällskap av två lite blekare kumpaner. De satte sig på mitt högra ben, strax under knäet. Min gamle vän återvände till sin ursprungliga plats.En fjärde landade på min högerarm  Varför finns här ingen fotograf?

I de gamla skrönorna berättades att trollsländan sydde ihop ögonlocken på folk som somnat utomhus. Hur kan något så gräsligt påstås om någon så vacker? Men skrönan är spridd över världen. I Tyskland kallas han Teufelsnadel.

Trollsländor dras till Hellboms. Här är Per, Minna och en trollslända på Pers kind.

Nu parkerar en fet blåsvart fluga på min fot. Irriterad sparkar jag bort honom. I samma ögonblick försvinner de fyra trollsländorna.

Hösten är på väg.

Min antavla

Klicka på den här länken så kommer du fram till min antavla

http://carina.stridlund.se/hellbomwebb/default.html

På dojan

- På lyset, sa Per. En full gubbe är på lyset.

Vi satt i en restaurang på Folkungagatan, Per, Helen, Minna och jag. Och vi undervisade Minna i Södermalmsspråkets finurligheter. Hur vi hade kommit in på ämnet “fulla gubbar” minns jag inte. Minna drack Fanta direkt ur burk, vi andra Ramlösa, ur glas.

- På dojan, sa jag. Man kan också säga på röken. På snöret har jag hört. Och så förstås blarig och blaskig. Men om man är packad är man rikgit illa däran.

Minna gjorde ingen kommentar, men jag är säker på att hon stoppade in kunskaperna i en minneskammare i sin lilla skalle. När hon om nåra dar börjar i förskolan kan hon imponera på sina nya kompisar med gammal Söderslang.

Men ännu bättre är förstås att Linda, hennes bror Petters tjej, är på smällen. Då blir Minna faster och farfar blir farfarsfar.

Så var det klart

Söndagen den 5 juli 2009

Exakt en månad efter byggstarten var altanen klar. Eller takterrassen, om ni så vill. Det avslutande jobbet utfördes till ett dånande åskväder över östra Södermalm. Blixt och knall i ett. Två gubbar skruvade fast järnräcket som blomlådorna ska hänga på. Där stod de som levande åskledare. Helt obekymrade.

Så kom besiktningsgruppen, synade och skrev protokoll. Trätrallen sviktade en aning och skramlade mot plåtbaljan därunder.

- Det sättei sig, sa Mats. Det ska bli tyst.

Till det avtynande regnet kom Annika och blev altanens första gäst. Under paraply. Den inre hälften av altanen hade inte nåtts av regnet.

Det ska bli flera gäster. Men några större bjudningar är inte terrassen dimensionerad för. Det kan vara trevligt att ta en drink med lite småplock där. Kanske en liten buffé, som står uppdukad inne i rummet. Och en enkel kopp kaffe förstås.

Mest blir det jag själv som utnyttjar den. Men jag tror inte att jag behöver varken ljus eller infravärme. Jag kommer inte att sitta där i mörker och kyla. Men.kanske en markis.Solen kan bli besvärande när jag jobbar vid datorn eller ser på tv.

Nu återstår att få lägenheten i ordning igen. Att möblera om och koppla upp alla apparater. Frivilliga krafter har erbjudit sig att hjälpa till. Det kommer att behövas.

Besök i bostaden

Onsdagen den 24 juni 2009 Klockan sex på morgonen sätter jag nyckeln i låset, vrider om och stiger in. Det känns nästan som om jag gjorde något otillåtet. Jag känner inte igen mig, rummet har ändrat karaktär. Från den västra väggen strömmar ljuset från stora fönster. Möblerna är uppskjutna längs väggarna, soffa, bord, bokhyllor hukar under genomskinliga platskynken. En stor industridammsugare står mitt på golvet. En svart plastsäck är fylld av skräp. Verktyg och maskiner vars funktion är mig främmande ligger kringströdda.

 Mordkommisionen har ännu inte anlänt, liket är ännu inte funnet.

Har jag hamnat i fel program? Javisst? Här pågår terrassbygge – eller är det altanbygge? Terrass låter stiligare, altan är kanske adekvatare. Det här är alltså min bostad. Det kommer att ta sin tid innan jag lär känna den igen, innan jag har bott in mig. Och vad ska jag nu använda denna terrass till? Eller altan? Sitta där i eftermiddagssolen kanske med ett glas svalt vitt vin vid sidan. Men jag dricker ju så litet numera.

 Sen jag var här senast har en liten radiator smugits in under snedtaket. Smala kopparör för dit, passerar genom en tröskel i parkettfanérad board, terrassen ligger ett par steg upp, det här kan bli en fallfälla.

 Under denna onsdag tillkom handtag på fönster och dörrar, så nu kan jag ta mig ut alldeles själv. Jag får hoppas att dörrarna inte slår igen bakom mig när jag är därute, för det finns ju inga handtag på utsidan. Då får jag ställa mig vid räcket och ropa på hjälp och hoppas att fliickorna därnere i frisörsalongen hör mig.

När jobbarna gått för dagen öppnar jag och stiger ut. Värmen strömmar emot mig. Den konserveras av de kringliggande plåttaken. Halva terrassen ligger under ett mansardtak. Där kan man sitta torr medan regnet faller, om inte vinden ligger på från väster. Av någon anledning har gubbarna tagit upp ett hål i väggen och där skymtar jag husets stomme, en. kraftig timmerbjälke. Vad kan det vara för träslag, var har detta träd växt? Det skulle inte förvåna mig om mina norrländska förfäder flottat denna stock innan den sågades upp för att bilda stommen i detta 110-åriga hus på Stockholms Södermalm.

Jag gläntade på det gröna plastskynket som täckte arbetsplatsen och tjyvtittade på min nya utsikt. Mot väster såg jag moskén och Haglunds pinne vid Medborgarplatsen, lite till höger Katarina norra folkskola och kyrkan, upp mot norr gamla Dihlströms och i Nytorgsgatans mynning ett kyrktorn – kanske Engelbrektskyrkan. Rakt ner Slaktargårdens trädgård. I början av juli ska det hela vara klart. Ny rapport kommer då.