Besök i bostaden

Onsdagen den 24 juni 2009 Klockan sex på morgonen sätter jag nyckeln i låset, vrider om och stiger in. Det känns nästan som om jag gjorde något otillåtet. Jag känner inte igen mig, rummet har ändrat karaktär. Från den västra väggen strömmar ljuset från stora fönster. Möblerna är uppskjutna längs väggarna, soffa, bord, bokhyllor hukar under genomskinliga platskynken. En stor industridammsugare står mitt på golvet. En svart plastsäck är fylld av skräp. Verktyg och maskiner vars funktion är mig främmande ligger kringströdda.

 Mordkommisionen har ännu inte anlänt, liket är ännu inte funnet.

Har jag hamnat i fel program? Javisst? Här pågår terrassbygge – eller är det altanbygge? Terrass låter stiligare, altan är kanske adekvatare. Det här är alltså min bostad. Det kommer att ta sin tid innan jag lär känna den igen, innan jag har bott in mig. Och vad ska jag nu använda denna terrass till? Eller altan? Sitta där i eftermiddagssolen kanske med ett glas svalt vitt vin vid sidan. Men jag dricker ju så litet numera.

 Sen jag var här senast har en liten radiator smugits in under snedtaket. Smala kopparör för dit, passerar genom en tröskel i parkettfanérad board, terrassen ligger ett par steg upp, det här kan bli en fallfälla.

 Under denna onsdag tillkom handtag på fönster och dörrar, så nu kan jag ta mig ut alldeles själv. Jag får hoppas att dörrarna inte slår igen bakom mig när jag är därute, för det finns ju inga handtag på utsidan. Då får jag ställa mig vid räcket och ropa på hjälp och hoppas att fliickorna därnere i frisörsalongen hör mig.

När jobbarna gått för dagen öppnar jag och stiger ut. Värmen strömmar emot mig. Den konserveras av de kringliggande plåttaken. Halva terrassen ligger under ett mansardtak. Där kan man sitta torr medan regnet faller, om inte vinden ligger på från väster. Av någon anledning har gubbarna tagit upp ett hål i väggen och där skymtar jag husets stomme, en. kraftig timmerbjälke. Vad kan det vara för träslag, var har detta träd växt? Det skulle inte förvåna mig om mina norrländska förfäder flottat denna stock innan den sågades upp för att bilda stommen i detta 110-åriga hus på Stockholms Södermalm.

Jag gläntade på det gröna plastskynket som täckte arbetsplatsen och tjyvtittade på min nya utsikt. Mot väster såg jag moskén och Haglunds pinne vid Medborgarplatsen, lite till höger Katarina norra folkskola och kyrkan, upp mot norr gamla Dihlströms och i Nytorgsgatans mynning ett kyrktorn – kanske Engelbrektskyrkan. Rakt ner Slaktargårdens trädgård. I början av juli ska det hela vara klart. Ny rapport kommer då.

Sandlådan

Yngsta barnbarnet Minna kom på besök häromdan. Det händer inte så ofta för mellan Hudiksvall och Stockholm-Mörkö är det en bra lång bit. Det regnade den här dan, som det gjort oftast den här sommaren. 38 mm kom det.

Det hindrade inte Minna. Hon krängde på sig sin röda regncape och gick ut och samlade vinbergssnäckor som finns här i stora mängder.

En gång försökte jag tillaga dem. Byggde en bur av kycklingnät och lät dem vandra av sig slemmet i flera dar. Matade dem med egenodlade salladsblad. Tog sen livet av dem genom att lägga dem i kokande vatten, petade ur dem ur skalen och la dem i en kastrull med en mängd kryddor och grönsaker. Där skulle de koka i flera timmar. Jag glömde dem. Frampå eftermiddan kände jag os från köket. Det var ett helsikes jobb att skrapa bort de inbrända sniglarna från kastrullens botten. I fortsättningen åt jag mina sniglar på Cattelin.

Men det var om sandlådan jag skulle berätta. Jag bad Minna posera för ett fotografi. Jag byggde den när Rasmus var liten. Grävde en djup kvadratisk grop, göt ett betongkar. Klädde in det med tryckimpregnerat virke och sittbräder, fyllde upp med ett par lass mursand. Så köpte jag små hinkar, krattor, spadar och formar och kommenderade dit barnbarnen. Ja, Rasmus och Linnea gjorde väl några sandkakor. Sen kom Jonis, Petter och Theo, som då fortfarande hette Robin. Så var Malin här och kusinbarnbarnen Simon, Sascha och Robin Järvi. Och Axel förstås. Men de satt aldrig där långa stunder. Axel byggde livsfarliga plattformar högt upp i träden och satt där och spanade ut över nejden.

Farfadern/morfadern såg till sin sorg att sandlådan ofast stod tom. En sandlåda är inte så värst spännande. På landet finns så mycket annat intressant att hitta på. Barn vill själva bestämma vad de ska göra.

Det slutade med att jag körde dit nåra kärror kompostjord och sådde blomfrön. I flera somrar har det blommat så fint, men nu börjar ogräset ta över. Men ogräs kan också vara vackert.

Om nu Jessica och Rasmus kommer på besök med ett litet barnbarnsbarn inom förhoppningsvis en nära framtid har jag tyvärr ingen sandlåda att erbjuda.

Vi får hitta på något annat. Vi kan börja med att leta sniglar.

Startskottet

ONDAGEN DEN 3 JUNI 2009

Nu har starten gått. Altanbygget är igång. Kl 08.30 måndagen den 1 juni började det. Projektledaren/grannen Mats häktade ner tavlor, rullade hop mattor, bar bort blommor, flyttade fåtöljer, kopplade ur dator, skrivare, scanner. bredbandsmodem, TV, videospelare, digitalbox, skivspelare. Sladdarna ligger som stora skatbon i hörnen . Jag ser med fasa fram mot den dag då jag ska koppla hop det hela igen.

 - Den dagen, den sorgen, sa Mats.

Just det.

Rummet ser riktigt attraktivt ut nu med stor naken golvyta och sparsam möblering längs väggarna. Så här möblerade våra förfäder, vi fyller rummen med för mycket prylar Rörmokarn skulle komma på eftermiddagen och koppla bort radiatorn. Värmeelment säger vi enkla människor. Ja, det behövs inte nu. 29 grader var det.

Rörmokarn kom inte. Jag ser honom för mig där han sitter på puben Bull & Bear, eller vad den heter, en fetlagd, något rödbrusig karl i övre medelåldern som berättar rörande historier ur sitt röriga liv för sina kumpaner. Den borstiga mustaschen väter han flitigt i ölen. För det kan väl inte vara den blonda lilla snärtan i den säckiga overallen,  med en rörtång slängd som ett muskedunder över axeln?

Jag får sväva i okunnighet.