Mycket skall man höra…

Att börja höra igen var en sällsam upplevelse. Inte helt positivt skulle jag vilja säga. De hörapparater som landstinget har pungat ut många tusenlappar för är näst intill värdelösa. Nej, nu är jag orättvis, de skulle kanske fungera bättre om de programmerades om, men när jag sist var på Sabb och klagade gjorde de inte ett skvatt.

Den här nya manicken är de gamla apparaterna vida överlägsen. Samtalsförstärkare kallas den. Den är mindre än den minsta mobiltelefon. Man kan hänga den om halsen eller fästa den i skjortlinningen. Man tar på sig ett par hörlurar eller ett par öronproppar och plötsligt är man inne i en ny och nästan glömd värld. Den kan också användas med en T-slinga som man hänger om halsen. Man kopplar in de gamla hörapparaterna på T och lyssnar trådlöst. Den finns ett krux med detta. Det visar sig att lysrör, frysboxar och andra elektroniska prylar för ett fasligt liv. Och när jag häromkvällen var på ett möte i samlingslokalen nere i källaren fungerade den inte alls.

Öronpropparna är bäst. Och det är inte så uppseendeväckande längre. Folk tror att jag lyssnar på musik. Fast hundraprocentigt perfekta är de ju inte. Jag går på Vasagatan med Olhagen vid min sida. Hon pratar på, men får inget svar. Jag hör bara trafiken. Brummande, brusande, väsande, ylande. Det är förfärligt. Ni lever i ett akustiskt helvete, ni normalt hörande. Men ni vet inte om det. Ni har blivit avtrubbade.

Min dåliga hörsel började i tioårsåldern. Jag fick öroninflammation. Det fick också mamma och Olle och vi fraktades till ovannämnda Sabb i ambulans. Det här var 1934 när läkekonsten fortfarande stod på medeltida nivå. En läkare med mejsel och klubba knackade hål i mitt huvud bakom mitt högra öra. Ingen sövning, bara lokalbedövning. Jag kunde se mejseln och doktorns hand. Han malde på om fotboll medan han knackade. Jag svarade nog ganska enstavigt. Jag var inte så värst intreserad av fotboll. Jo, Pära Kaufeldt i AIK gillade jag. Inte för att jag någonsin hade sett honom, det var kanske på grund av det ovanliga namnet.

En vecka eller kanske tio dar låg jag på en sal med sex-sju andra gubbs. De lärde mig snuskiga historier, jag läste Robin Hood. Det var första gången jag var ensam ute i världen och det var ganska spännande. Jag kände mig riktigt vuxen.

En lång tid gick morsan och jag omkring med stora vita bandage om huvudet. Vi såg ut som beduiner. Sen blev det en svart lapp och en dag var man helt kurerad. Mitt högra öra som hade varit utåtstående såg nu helt normalt ut. Det hade varit en skönhetsoperation.

För Olle gick det inte lika bra. Han fick scharlakansfeber och flyttades till Epidemisjukhuset. Där missköttes öroninflammationen, som spred sig i kroppen. Vad som sen hände vet jag inte. Han låg med kanyler genom låret och benet var upplyft och hölls i sträck. Han var åtta-nio år och växte snabbt. Höften stelnade till, han blev svårt invalidiserad.

Magister Ramsin, hans lärare i Högalids folkskola, åkte varje dag upp till Epidemisjukhuset och höll lektioner med honom. En gång berättande han förskräckt för pappa och han funnit Olle läsande Ivar Los ”Kungsgatan”. Pappa bara skrattade. Under hela sin uppväxt åkte Olle ut och in på sjukhus, opererades gång på gång, hade svår värk. Inte blev det mycket bättre. Han tog studenten samtidigt med sina jämnåriga, reste till England, lärde sig film. Han fick kortfilmspris i Cannes och snart erövrade han världen tillsammans med Astrid Lindgren.

I går var jag på årsmöte med seniorjournalisterna. Jag kopplade in extramikrofonen och kunde för första gången på länge höra allt som sas. Åke Wilhelmsson höll ett anförande om föreningens hemsida och hade vänligheten att berömma min blogg samtidigt som han rekommenderade kollegerna att göra som jag – börja blogga.

Mycket skall man höra…

PELLE HOLM: ”Ens öron får tåla vid att höra de orimligaste ting.”