Potatiskravallerna på Nytorget

Året var 1917.

I Stockholm sjöng man så här på melodin till ”Petter Jönsson såg i Fäderneslandet”:

”Snart något värde ej pengar har uti Stockholm/det hjälper ej om man också spar uti Stockholm./Ty går man ut för att köpa maten i Stockholm,/så i ett nafs är det slut på staten i Stockholm.”

Även de välsituerade hade det knapert. För de fattiga arbetarfamiljerna på Söder var läget katastrofalt. Barnen hade blåsor i munnen, tandköttet blödde, de hostade otäckt. De som inte hade släkt och vänner på landet och fick sig paket tillskickade, svalt bokstavligt talat.

Den 13 april reste Lenin genom Stockholm på väg till Petrograd. På bilden går han vid Ture Nermans sida på Vasagatan. Efter februarirevolutionen  i Ryssland abdikerade tsaren – oron spred sig. Ute i Europa hade kriget stagnerat, detta år var på västfronten intet nytt.

Runt om i Sverige blossade demonstrationer upp. Kvinnorna gick i spetsen. Det var bristen på livsmedel som drev dem ut på gatorna.  Brödransonering infördes. Det var ont om mjölk, potatisskörden 1916 hade slagit fel. Under vintern och våren hade det blivit allt värre. Ransoneringen sköttes illa , transporter kom inte fram, på sina håll låg potatis och ruttnade. En del bönder och affärsmän tjyvhöll på potatisen för att sälja den till svarta överpriser. Statsministern, Hjalmar Hammarskjöld (”Hungerskjöld”) fann situationen ohållbar och tvingades avgå. Den första stora demonstrationen ägde rum i Västervik i mitten av april, då alla arbetare lämnade sina jobb och marscherade mot Holländska kvarn. (Se bilden). Det blev den tändande gnistan som utlöste demonstrationer i ett hundratal orter. Närmare en kvarts miljon personer torde ha deltagit.

I Stockholm tågade 5 000 kvinnor till riksdagshuset och överlämnade en skrivelse:

”Vi kunna ej längre uthärda med att se våra barn svälta och tyna bort i brist på näring. Vi och våra män kunna ej längre fullgöra våra tunga plikter. Vi svälta och våra barn ta obotlig skada för framtiden…”

Tidningarna talade om ”syndikalistiska excesser” och skyllde också på ungsocialistiska propagandister. Andra menade att det mest var ligistelement som var i farten.

Social-Demokraten varnade de sina: ”Framför allt bör det göras klart att den kamp för verksamma förbättringar i arbetarklassens läge som nu pågår icke gagnas av uppträden av denna art.”

Clary Ählströms familj fick inga paket från landet, trots att hennes far hade haft sina rötter i trakten av Mariefred och hennes mor var född i Bred, inte långt från Enköping. Clary var Södertjej, bara 22 år gammal. Hon var ogift men hade två små barn, Harry fyra år och Birgit ett och ett halvt. Sedan hon var sexton år hade hon arbetat som silverpolererska.

Hennes mor Johanna, som nu var änka, bodde tvärs över farstun på Södermannagatan 53, i hörnet av Ringvägen, med två av Clarys yngre bröder. Hon hade fått sju barn med snickaren August Ählström, som ursprungligen hetat Johansson men bytt namn till Ählström. I rotemansarkivet kallas han både Ahlström och Åhlström. De tre första barnen födde Johanna som hans ”fästekvinna”, det var först när Clary Maria Viola föddes den 18 augusti 1894 som de gifte sig.

På eftermiddagen den 5 maj, det var en lördag, kom Clarys bror, den trettonårige Alle (Axel Leonard), springande uppför trapporna.

- Dom säger att det finns potatis i lagret hos Carlsson, ropade han.

- Gå ner du Clary, och se om du kan få tag på lite, sa modern, jag ska se till barnen.

Clary gick och brodern Alle följde med henne.

Utanför Carlssons speceriaffär på Södermannagatan 33, ett kvarter från Nytorget, stod en hop kvinnor och käftade med polisen. Clary var orädd. Även vanligtvis var hon mycket bestämd till sitt sätt. Nu var hon också i det närmaste desperat. Hennes röst var hög och stark.

”Hon tycks ha suttit inne med en mycket talande tunga och en ovanlig agitationsenergi”, skrevs det sedermera i tidningsreferaten.

Inom kort hade hon blivit den ledare som kvinnorna lyssnade till och som poliskonstaplarna började uppmärksamma.

I Fredrik Carlssons speceriaffär hade det faktiskt funnits potatis på morgonen  och poliskonstaplarna ”Huggarn” och ”Kosacken” hade varit på plats och ordnat kön. Men nu, vid femtiden på eftermiddagen, hade han bara fyra liter kvar som han ville ha för sig själv. Kvinnorna trodde honom inte och försökte storma butiken. En av konstaplarna lyckades tränga sig in i en tobaksaffär och ringde efter hjälp och till slut var  piket, 30 ridande poliser och 88  övriga poliser på plats.

Min gamle vän Runo Rydén, som bodde på Skånegatan 63, alldeles intill torget, var där. Han var nio år gammal.

- Vi kastade sten på poliserna och dessemellan sprang vi och gömde oss i portarna, berättade han. I hörnet av Södermannagatan och Skånegatan låg en hög fyrkantshuggen sten av den mindre sorten. De blev vapen.

Sjutton personer anhölls, bland dem fyra kvinnor och några pojkar, dock inte Runo. Hälften av de anhållna var gamla poliskunder. Kvarteren kring Nytorget var vid den här tiden förslummade och kända som ett tillhåll för lösdrivare och förbrytare. 55 procent av de boende hade förlorat sin rösträtt eftersom de inte hade betalat skatt.

Clary gick från grupp till grupp och agiterade och eldade upp folk, berättade vittnen senare. Hon vinkade uppfordrande till människor som försiktigt höll sig i bakgrunden.

När hon anhölls ropade hon på hjälp och kravallerna blossade upp på allvar. Hon kastades upp på ett lastbilsflak och en konstapel höll henne nere med foten. Hon bad att få lämna dörrnycklarna till brodern, som stod bredvid bilen.

- Tig med dig, din jävla hora, skrek konstapeln, det hade du hunnit med förut.

Som en särskilt försvårande omständighet anfördes senare att hon bara hade hånskrattat, då hon hade blivit uppmanad att avlägsna sig.

I tre veckor satt hon tillsammans med sju andra i häktet innan det blev rättegång. Potatiskravallerna på Nytorget hade väckt stor uppmärksamhet i pressen och Dagens Nyheter sände en reportagetecknare, troligen Jac, till rådhuset. Hans porträtt av Clary visar en snygg ung tjej i sjalett och fängelsets tjocka grå kappa.

Jag har inte läst  rättegångsreferaten, men tidningarnas skildringar av händelserna på Nytorget var mycket utförliga.

I söndagstidningen, den 6 maj, skrev Dagens Nyheter: ”Flera personer sabelhuggna vid chockerna. Man kunde se flera personer som blödande drogo sig ur spelet, men hos polisen säger man sig veta att två civila skulle ha blivit skadade. Ett faktum är emellertid att sablarna voro i livlig verksamhet. De båda skadade förbundos så fort sig göra lät av polis och överlämnades sedan till detektiva polisen. Vid 9-tiden på kvällen företogs en större generalchock genom de folkmassor som samlat sig vid avspärrningarna och det föreföll som om uppträdet därefter kom att få mindre våldsamma former. Ännu hörde man emellertid här och var ett rop, en vissling, en sabel som susade genom luften, en sten som smällde mot en poliskask. Det påstås att folkmassan även skulle ha kastat tombuteljer mot konstaplarna. Ingen av polismännen lär emellertid ha blivit nämnvärt skadad. Några hade fått sparkar på benen och kläderna sönderrivna samt kaskarna deformerade, men någon läkarhjälp har icke i något fall behövt påkallas.”

Högertidningen Nya Dagligt Allehanda hade rubriken Åter pöbelexcesser i Stockholm medan vänstertidningen Folkets Dagblad Politiken skrev Polisen håller ”ordning” med sablarna.  Social-Demokraten ansåg att ordningsmakten förlorat besinningen och skrev att en överkonstapel vid detektivavdelningen varit onykter.

Polisens rensningsaktioner pågick ända fram till midnatt och några konstaplar trängde sig in i husen men blev utkastade av invånarna. Under de kommande dagarna försökte  skränande pojkgäng få igång nya kravaller, dock utan att lyckas.

Den 2 juli 1917 dömdes Clary Ählström enligt kap 10, par 9 i strafflagen till 100 kronor i böter för upplopp och 40 kronor för våldsamt motstånd. Grannarna kring Nytorget gjorde en insamling, som fortsattes av Social-Demokraten. Men av dessa pengar fick Clary inte ett enda öre och hela sitt liv hade hon ett horn i sidan till Per-Albin Hansson som vid den här tiden var tidningens chefredaktör.

På hösten flyttade Clary med sina två små barn till de så kallade statarlängorna vid Finnboda Varf. Det var bara ett enda rum med en kamin, utan några som helst bekvämligheter. Den lilla familjen flyttade snart in till Söder igen och sen följde ett evigt flyttande, Skånegatan, Kocksgatan, Älvsborgsgatan, Folkskolegatan, Blekingegatan, S:t Paulsgatan, Hammarbygatan, Bondegatan, Gotlandsgatan. Någon gång under resans gång gifte hon sig. När och med vem vet jag inte. Hon fick ytterligare tre barn två pojkar och en flicka. Men maken dog ung, bara 42 år gammal, Clary var 38 och där satt hon ensam med fem barn, utan några barnbidrag, utan någon som helst hjälp.

Sedan tonåren hade hon varit silverpolerare. Hon jobbade åt Guldsmedsbolaget, Hallbergs och Sporrong.

- Hon hade jämt arbete med sig hem, berättade sonen Harry Ersson, som jag träffade en februaridag 1981. Det var skålar, matsilver, medaljer. Hon polerade till och med polisknappar, och märken till Crescent-cyklar.

- Hon hade en underbar sångröst och hade nog kunnat bli något om hon fått skola sig. Ett av mina tidigare minnen är när vi ror över från Finnboda till Manila och Clary sjunger hela tiden. 

Clary Ählström, ”Hjältinnan från Nytorget”, dog 1966. Hon är begravd på Skogskyrkogården. 

Halvard Stugukarl i Själastugan

Kommer ni ihåg att jag skrev om Halvard Stugukarl, gästgivaren i Stugun, för inte så länge sen? Han levde på 1400-talet och han var en av mina förfäder. Jag sökte upp honom för jag tyckte att hans efternamn var så lustigt. Vid närmare eftertanke insåg jag att det inte var ett efternamn utan snarare en titel. Man talade om Jacob Skomakare och Torkel Skräddare. Halvard, eller Harvard som han ibland kallas, hade naturligtvis namn efter sin far. Vem han var och vad han hette vet jag inte. Stugukarl var en yrkesbenämning. Det betydde väl gästgivare helt enkelt?

Nja, inte riktigt. Stugun ligger vid Indalsälven, mitt emellan Sollefteå och Östersund. Resande till Norge tar ofta den här vägen. På 1200-talet var det pilgrimstraden till Nidarosdomen i Trondheim. Se bilden.

År 1290 köpte ärkebiskopen i Uppsala mark här och lät bygga en "själastuga" som härbärge för pilgrimerna. Här fick de en måltid, här kunde de övernatta, här bytte de hästar, om de inte gick till fots. Den första "stugukarlen", som kanske också var en själasörjare, hette Gjurd Bodakarl, han följdes av sin son Thorer Gjurdson och sin sonson Ledin Thorersson. Därefter kom Åsvid, född 1410. Eftersom ämbetet tydligen gick i arv är det möjligt att Åsvid var far till Halvard, som föddes 1440. Och i så fall skulle jag vara släkt med Gjurd Bodakarl (1278-96).

Själastugan gav namn åt Stugun läser jag på ortens hemsida.

Den 20 juli 1489 är datum för ett brev från ärkebiskop Jakob, som befaller prosten över Jämtland, Lars Egidii att bemyndiga hustru Gunilla och hennes söner att bruka ‘allt som liger intill Stugun’. Bara några år senare, 1494, lämnar ärkebiskop Jöns själastugan i Erik Harvardssons och hans hustru Birgittas händer på livstid. (Källa: En bok om Stugun, Lars Hamberg) "Alla dandemæn som thetta breff kan fore komma helsar jak Lares Egidij kirkeprester j Brwnflo ok proughst offwer Jæmtalandh kærlegha med gud ok witerlighet gor med tæsso mino opno breffwe ok fwlleligha til staar, ath æpter wærdheligh herres biscop Jacob med gudz nadh ærchp. j Wpsala, befalning ok tilscriffwilse, gor jak beskedheligh quinne hwstrv Gwnnildh ok hænna syner mindogha ok mæktogha ath brwka fikya ok fara alth thet som til Stwghon ligger ok aff fornom hogh lighat haffwer jnthet wndan taket hwiat thet hælst wara kan j waathw ok thorrw nær by ok fiærre forbiwder jak ok hoghlegha wppa mins nadige herres wæghna widh hans nadhes ogynst ok wredhe, noghan man forda hwstrv Gwnnildh æller hænnis barn. hindra quelya omaka æller oforrætta j nogher handa mothw æpter thenna dhagz til ytermere wisso her om trykker jak mith jncighle fore thetta breff som scriffwit war j Brwnflo aarom æpter gudz byrdh Mo cd lxxxjxo jpso die Sancte Margarete virginis et martiris." Levde i Stugubyn, Stugun (Z).

Halvard hade dött före 1489 och enligt en uppgift skulle "stugukarlshustrun" Gunilla avlida det här året, enligt en annan levde hon till 1494. Äldste sonen Erik och hans hustru Birgitta övertog alltså ansvaret för själastugan, som fortsatte att gå i arv i släkten. Simon Olofsson (1530-85), Halvards sonsons son, står i en antavla antecknad som den sista stugukarlen,  men vid  riksdagen i Västerås 1544 förbjöds pilgrimsfärderna, själastugorna fortsatte möjligen som härbärgen och skjutshåll och stugukarlarna blev gästgivare. Simons sonson Simon Eriksson (1598-1670) var länsman och landstingsman men drev samtidigt ett jordbruk i Stugun.

Mitt släktskap med Halvard/Harvard har Carina Stridlund och Martin Bergman rett ut. Han var min farfars farmors farmors farfars farfars farfars farfar. Rita det släktträdet den som har ork.

För dem som har kommit en bit upp i åren kanske det är intressant att få veta att radio-, TV-producenten och kompositören Per-Martin Hamberg växte upp i Stugun. Hans far var präst där. En "stugukarl" alltså.

Berättelsen om Birger Jarlspassagen

Klicka på ”Birger Jarlspassagen” i frisen här ovan och läs dess brokiga historia.

Stadsdelstangenterna för dig till en uppdaterad och utökad version av ”Stockholm berättar”.

Och läs här nedan om min medeltida släkt.

Ingmar Bergman – min okända släkting

”Det här blir bara bättre och bättre” skrev min brorsson Janne i en kommentar till ”Född 1585″. Han hade så rätt. Nu är vi långt nere på medeltiden. En ny släkting och släktforskare, Martin Bergman, har presenterat ett register över mina anfäder från min farfars far och bakåt. Han har landat på Laurens Laurensen, född 1370 och bosatt i Östnår, Hackås i Jämtland, där hans son Svein Laurensen föddes omkring 1410.

Att lära känna denna mängd av nya släktingar genom sex sekler kommer att ta sin tid. Överraskande mycket går att få fram.

Två namn har jag hittills kollat, mest för att namnen var litet ovanliga. Halvard Stugukarl var bonde och gästgivare i Stugun på 1400-talet. Han hade en hustru Gunilla och två söner, Erik och Pål. Halvard och Gunilla dog före 50-årsåldern och det är ju möjligt att Erik eller Pål övertog gästgiveriet. Det kanske går att spåra om man reser till Stugun. Vad de hade att bjuda sina gäster på kan man bara gissa. Röding, vilt, skogsfågel, ren. Och därtill hembryggt öl. Så eleganta besökare som på målningen till vänster hade de kanske inte, men det är inte omöjligt att en annan släkting, sonsonen till vår anfader i Hackås, Laurens Sveinsson från Klocksåsen i Näs, hälsade på. Han var lagrättsrådman, gift med Margaretha ”Margit” Johansdotter. Han blev stamfader till prästsläkten Blix, som under flera århundraden var den rikaste släkten i mellersta och norra Sverige. Laurens tillhörde den jämtländska knapadeln läser jag i en personakt på webben. Han gjorde sig en förmögenhet som skinnexportör och Margit hade i ”hemanfylghe” (hemgift) fått hälften av sin fars kapital och jordagods.

”It has been suggested that among the more well-known contemporary descendants we find the actor Ingmar Bergman and the former UN weapons inspector Hans Blix”, står det i personakten.

Hur detta släktskap ser ut kan säkert Carina och Martin ge besked om.

Det blir bättre och bättre, Janne. Fast nån vidare ”actor” var väl inte Ingmar?

Bloggaren och den eventuelle släktingen.

 

Mycket skall man höra…

Att börja höra igen var en sällsam upplevelse. Inte helt positivt skulle jag vilja säga. De hörapparater som landstinget har pungat ut många tusenlappar för är näst intill värdelösa. Nej, nu är jag orättvis, de skulle kanske fungera bättre om de programmerades om, men när jag sist var på Sabb och klagade gjorde de inte ett skvatt.

Den här nya manicken är de gamla apparaterna vida överlägsen. Samtalsförstärkare kallas den. Den är mindre än den minsta mobiltelefon. Man kan hänga den om halsen eller fästa den i skjortlinningen. Man tar på sig ett par hörlurar eller ett par öronproppar och plötsligt är man inne i en ny och nästan glömd värld. Den kan också användas med en T-slinga som man hänger om halsen. Man kopplar in de gamla hörapparaterna på T och lyssnar trådlöst. Den finns ett krux med detta. Det visar sig att lysrör, frysboxar och andra elektroniska prylar för ett fasligt liv. Och när jag häromkvällen var på ett möte i samlingslokalen nere i källaren fungerade den inte alls.

Öronpropparna är bäst. Och det är inte så uppseendeväckande längre. Folk tror att jag lyssnar på musik. Fast hundraprocentigt perfekta är de ju inte. Jag går på Vasagatan med Olhagen vid min sida. Hon pratar på, men får inget svar. Jag hör bara trafiken. Brummande, brusande, väsande, ylande. Det är förfärligt. Ni lever i ett akustiskt helvete, ni normalt hörande. Men ni vet inte om det. Ni har blivit avtrubbade.

Min dåliga hörsel började i tioårsåldern. Jag fick öroninflammation. Det fick också mamma och Olle och vi fraktades till ovannämnda Sabb i ambulans. Det här var 1934 när läkekonsten fortfarande stod på medeltida nivå. En läkare med mejsel och klubba knackade hål i mitt huvud bakom mitt högra öra. Ingen sövning, bara lokalbedövning. Jag kunde se mejseln och doktorns hand. Han malde på om fotboll medan han knackade. Jag svarade nog ganska enstavigt. Jag var inte så värst intreserad av fotboll. Jo, Pära Kaufeldt i AIK gillade jag. Inte för att jag någonsin hade sett honom, det var kanske på grund av det ovanliga namnet.

En vecka eller kanske tio dar låg jag på en sal med sex-sju andra gubbs. De lärde mig snuskiga historier, jag läste Robin Hood. Det var första gången jag var ensam ute i världen och det var ganska spännande. Jag kände mig riktigt vuxen.

En lång tid gick morsan och jag omkring med stora vita bandage om huvudet. Vi såg ut som beduiner. Sen blev det en svart lapp och en dag var man helt kurerad. Mitt högra öra som hade varit utåtstående såg nu helt normalt ut. Det hade varit en skönhetsoperation.

För Olle gick det inte lika bra. Han fick scharlakansfeber och flyttades till Epidemisjukhuset. Där missköttes öroninflammationen, som spred sig i kroppen. Vad som sen hände vet jag inte. Han låg med kanyler genom låret och benet var upplyft och hölls i sträck. Han var åtta-nio år och växte snabbt. Höften stelnade till, han blev svårt invalidiserad.

Magister Ramsin, hans lärare i Högalids folkskola, åkte varje dag upp till Epidemisjukhuset och höll lektioner med honom. En gång berättande han förskräckt för pappa och han funnit Olle läsande Ivar Los ”Kungsgatan”. Pappa bara skrattade. Under hela sin uppväxt åkte Olle ut och in på sjukhus, opererades gång på gång, hade svår värk. Inte blev det mycket bättre. Han tog studenten samtidigt med sina jämnåriga, reste till England, lärde sig film. Han fick kortfilmspris i Cannes och snart erövrade han världen tillsammans med Astrid Lindgren.

I går var jag på årsmöte med seniorjournalisterna. Jag kopplade in extramikrofonen och kunde för första gången på länge höra allt som sas. Åke Wilhelmsson höll ett anförande om föreningens hemsida och hade vänligheten att berömma min blogg samtidigt som han rekommenderade kollegerna att göra som jag – börja blogga.

Mycket skall man höra…

PELLE HOLM: ”Ens öron får tåla vid att höra de orimligaste ting.”

Född 1585

Varför visar jag den här tavlan? Den heter ”Vinter – Slaktaren” och är målad av en italiensk konstnär som hette Franceso Bassono. Han målade den 1585. Jag ska ta reda på vad som hände det året. Orsaken är att den fantastiska Carina Stridlund har funnit en förfader till mig född det året.

Han hette Hans Ingemarsson. Födelseorten är Häre, Indal vid Sundsvall.

Hans Ingemarsson f.1585 är farmors farmors morfars farfars farfars far till Gunnar Thorleif Hellbom.

I 400 år – och troligen ännu längre – har släkten på min farmors sida bott i den här trakten. De har varit bönder och torpare. Nils Olofsson var gästgivare på 1700-talet, Olof Olofsson, född 1799, var nämndeman, Lars Vincentsson var klockare på 1600-talet.

Jag är nästan säker på att Hans Ingemarsson var bonde. Namnet låter på något sätt bondskt och tryggt. Han dog den 20 oktober 1668 och blev äldre än de flesta på den tiden. 83 år gammal!

När han föddes var Johan III kung i Sverige. Sen upplevde han Sigismund, Karl IX, Gustav II Adolf, Kristina, Karl X Gustaf och Karl XI.

Hur hade han det under 30-åriga kriget? Var hans son Ingemar Hansson, som föddes 1614, tvungen att göra krigstjänst, eller fick han stanna kvar på gården vid Indalsälven?

Så här såg det ut i bygden vid Indal i början av 1900-talet. Ju mer jag får veta om min släkt desto mer angelägen blir jag att uppsöka de trakter där de levde.

På samma plats där den nuvarande kyrkan står har tidigare funnits en mindre stenkyrka av samma typ som Lidens gamla kyrka, byggd runt år 1480 av en finländsk munk, pater Josefus. Han var den förste till namnet kände prästen i Indal och initierande byggandet av ett flertal kyrkor i bygderna omkring. Han drunknade i Indalsälven vid en överfärd och är begravd vid södra ingången till kyrkan. Graven återfanns 1921.  Hit gick alltså Hans Ingemarsson med sin familj på söndagarna – för Gud trodde man på, åtminstone på söndan. Den gamla stenkyrkan revs 1761 för att ge plats och material åt den nya. Ännu tidigare fanns en träkyrka från 1200-talet som var belägen i Glömsta, 300 m västerut från den nuvarande kyrkan.

 Jag måste läsa på vår svenska historia för att kunna förstå hur de hade det

På promenad med pappa

Innan jag hade börjat skolan och vi fortfarande bodde kvar på Döbelnsgatan 5, mittför Johannes kyrkogård, tog pappa och jag varje lördag en promenad sedan vi hade ätit frukost (lunch). Vi gjorde en runda kring konstgallerierna, till Färg och Form på Brunkebergstorg, till Gummesons på Strandvägen – ja, det brukade nog vara ett par till, men de här minns jag bäst. Inte lärde jag mig så mycket om konst, jag blev mest trött i fötterna och mot slutet av promenaden var jag väldigt kissnödig, men det var trevligt att gå på stan med pappa, vi umgicks inte så mycket i vardagslag.

Inspirerad av Carina Stridlunds forskning i min mammas bakgrund sökte jag upp mig själv i rotemansarkivet och upptäckte att jag i min tidiga barndom hade bott på flera adresser som jag inte hade haft en aning om. Min första bostad var Lästmakargatan 12. ”Lästis” var ingen fin gata, det var faktiskt rena slummen, och det var till bordellerna här som fnasken förde de torskar de fångat in nere på Birger Jarlsgatan. Om detta hade jag ju rimligtvis ingen aning, men morsan som kom direkt från metodistorpet på Mörkö bör väl ha varit förskräckt.

I mantalsboken för kvarteret Bocken år 1924 står det att jag är född i Jakobs församling. Så var det nu inte. Som många landsortsflickor åkte Emilia hem till mamma och pappa när hon skulle till att föda. Och på Mörkö förlöstes hon den första april 1924 av ackuschörskan i Grönbrink. Snön låg fortfarande djup den dan, sägs det, och hon hade gått på skaren över åkrarna.

Så tog vi tåget in till stan och pappa mötte väl vid Centralen, om han inte hade varit med på Mörkö.  Från Lästmakargatan flyttade vi redan den 18 juni till Vanadisvägen 39 och kort därefter till Långbrodal. Jag tror att vi var inneboende i Älvsjö prästgård. 

Pappa hade en ungdomskamrat som hette Gideon Börje. Egentligen hette han Pettersson, men i 20-årsåldern hade han gjort ett av sina förnamn till efternamn. De hade träffats redan 1912 på Carl Wilhelmsons målarskola, där de ritade kroki på kvällarna. Pappa var bara 17 år och där stod skogsbondesonen från Edsele i Ångermanland och glodde på nakna tanter. En annan av deras kamrater var Eric Hallström, som då fortfarande hette Kornelius Efraim i förnamn.

Gideon Börje med hustru och fyra barn bodde i det här fina huset på Torkel Knutssonsgatan 22 och där blev vi inneboende. Hur länge vi bodde kvar där vet jag inte, men när familjen Börje flyttade till Rosenlundsgatan 13 följde vi med.

Rättelse:

Ovanstående är dessvärre fel. Torkel Knutssonsgatan 22 och Rosenlundsgatan 13 ligger båda i kvarteret Skjutsgossen. Det här vackra huset som låg på gården är troligen den Malmqvistska malmgården, som en gång var uppfostringsanstalt med Jenny Lind som välgörare. Jag har skrivit om detta i Wollmar Yxkullsgatan i ”Stockholm berättar”. Huset revs på 1960-talet men ett lusthus som stått här byggdes återigen upp vid Ekermanska malmgården i Tanto.

Sen hamnade vi på Kungsholmen, S:t Eriksgatan 12 i backen ner mot Norr Mälarstrand. I samma hus bodde Olov Svedelid nåra år senare. Vi lekte i Kronobergsparken och köpte glassbåtar i kiosken uppe vid Hantverkargatan.

1928 blev det Döbelnsgatan 5, en stor lägenhet, där vi själva hade inneboende, en liten gubbe som hette Greitz, och sen moster Rut som lärde sig till sömmerska hos Olga och Edit i Ålsten.

När jag var fem-sex år var pappa och jag och hälsade på hos Gideon Börje en kväll. Familjen hade just återvänt från Frankrike. Vilda ungar drällde omkring oss och jag höll mig på min kant. En grabb var ett år äldre än jag, han hade en bror som var ett år yngre. Det var nog han som klängde på pappan.

- Har du glömt din franska? frågade fabror Gideon.

Killen hoppade ner, försvann ett tag och kom tillbaka och viftade med ett småfranska.

Vilken liten idiot, tänkte jag, som hade förstått att det var franska språket det handlade honom.

Nu efteråt misstänker jag att det där var en show som var inrepeterad.

T v ett självporträtt av Gideon Börje 1925.

Det var enda gången jag träffade någon av pappas konstnärskamrater. Eric Hallström hade följt honom till Edsele, där han sen var flera gånger och målade.

T h en av Eric Hallströms mest berömda målningar ”På ön”

Bror Hjorth var också en av ungdomsvännerna. De hade studerat tillsammans hos den gamle konstnären Gunnar Hallström när pappa var i 20-årsåldern. Jag hörde aldrig talas om detta.

I Wikipedia står det att pappa studerat i Köpenhamn. Jag tror inte att detta är riktigt. Han skulle väl ha nämnt det någon gång.

Det blev inga utlandsstudier för pappa. Inga resor till Italien och Frankrike som för kamraterna. Jag tror att det var mamma som drog i bromsen. Hon tyckte nog att konstnärer var ett dåligt sällskap. Det är ju möjligt att han träffade sina gamla vänner när han var ensam kvar i stan på somrarna. Jag hoppas verkligen det. Visst hade det varit trevligt att ha tillbringat ett par barndomsår i Frankrike. Inte skulle jag ha glömt min franska.

Som avslutning en mäktig Stockholmsvy av Gideon Börje. ”Från Slussen i storm”.

Det hände i Vasastan

Kvarteret heter Rosen. Blomsternamnet är ett minne av den trädgård som en gång låg här. Bergielund hette den och så här såg den ut på 17oo-talet. Den var ursprunget till Bergianska trädgården. Det var en stor anläggning, hela 7 ha, som sträckte sig mellan Karlbergs allé (Karlbergsvägen), Torsgatan, Hälsingegatan och Odengatan. Där odlades tobak, medicinalväxter, rabarber, potatis, kål, lök, äpplen, päron, plommon och körsbär. Där fanns oxel, björk, ask, lind, ek – alla det svenska landskapets träd.

År 1885 lades trädgården ner och flyttades till Frescati. På andra sidan Odengatan började Vasaparken anläggas. På 90-talet byggdes här bostadshus, de flesta finns fortfarande kvar.

Här i kvarteret Rosen, på Hälsingegatan 11, föddes min mor Anna Emilia den 6 november 1898. Nej, själva födelseplatsen var väl Allmänna BB på Hantverkargatan, men i Vasastan framlevde hon sitt första år.

Hennes mor hette Adèle Teresia. Hon var född på Södra BB den 5 september 1882, och hade alltså den här hösten nyligen fyllt sexton år. Hennes mor var ogifta Johanna Gustafva Gustafsdotter. Adèle hade blivit döpt och vaccinerad och den 18 oktober togs hon in på Allmänna barnhuset vid nuvarande Norra bantorget. Hennes mor, som i dokumenten tituleras ”Ogifta Amman No. 75″, följde med för att amma in sitt eget och ytterligare ett barn samt utföra andra tjänster vid barnhuset.

Vem Johanna Gustafva var vet jag inte säkert. Det fanns en piga med det namnet på prästgården i Rogsta i Hälsingland. Kan det möjligen vara så att det var prästen som gjort pigan gravid och skickat henne till Stockholm för att föda barnet? Inte alls osannolikt.

Den 12 januari 1883 utlämnades Adèle till skomakeriarbetaren Johan Erik Gustafsson, ”boende i Jonssons hus vid Karlbergs allé”. Gatan bytte namn till Karlbergsvägen två år senare. Skomakarn var född i Högsby i Kalmar län 1847. Hans hustru hette Maria Kristina Hultgren, född 1831 i Karlshamn. Hon var alltså sexton år äldre än sin make och var vid det här tillfället 52 år gammal.

Paret hade redan en styvson, Mauritz Gabriel Kjäll, som var född den 3 april 1864 av okända föräldrar. Hans adress uppgavs då vara Seved Båtsgatan 30 (Nybrogatan) i Hedvig Elenora församling. Nu var han arton år.

Skomakarn flyttade ofta – det var ju inte ovanligt på den tiden – men han höll sig inom en snäv cirkel i Vasastan, Dalagatan 66, Norrbackagatan 3, Dalagatan 21 och Karlbergsvägen 5.

Det var inget trevligt hem. En inspekterande myndighet var starkt kritisk: ”I hög grad osund och otreflig bostad”, skrev de. ”Modern föreföll kärf och sträng och tycktes fordra för mycket och för hårdt arbete af flickan som ser blek och mager ut och torde tidtals vara för mycket afskiljd från jemnåriga”.

Mauritz Gabriel Kjäll tog tjänst som bagerigesäll och tycks ha bott hos sina arbetsgivare på olika ställen i stan. Men han upprätthöll tydligen kontakten med sin söta styvsyster. När hon var fjorton år fick hon av fattigvården den ”belöning” på 25 kronor, som delades ut när fosterbarnstiden var över. Hon fick också ”nattvardskläder” – det var väl en konfirmationsklänning - men konfirmationsundervisningen avbröts, möjligen för att det upptäcktes att hon var gravid.

Om det var kärlek som förde de två samman eller om fosterbrodern våldförde sig på henne får man aldrig veta. Han försvann från stan. ”…hvars vistelseort är okänd”, står det i en skrivelse på Stadsarkivet.

För det kan väl inte vara så att Mauritz Gabriel Kjäll  bytte namn från Gustafsson till Kjellberg, gifte sig med Adèle och fick tre söner? Nej, så fantastisk kan verkligheten inte vara.

Hur min mor Anna Emilia upptäcktes i kvarteret Rosen av en roteman berättas i artikeln ”Adèle Teresia och Anna Emilia” som finns på den här bloggen och på min hemsida.

År 1900 bodde Adèle fortfarande kvar hos sina fosterföräldrar i kvarteret Skålen, uppe vid Norra stationsgatan, mellan Norrbackagatan och Karlbergsvägen.

Vad som hände sen ska jag återkomma till.

Jag ber att få tacka Carina Stridlund för ett fantastiskt forskningsarbete. På rekordtid fick hon fram en mängd uppgifter om mina okända förfäder. Och jag ger mig fasicken på att hon en vacker dag också fångar in min förrymde morfar.

”En prydnad för poliskåren” – Spisrakan Kap. 5

Det första kapitlet börjar längst ner på den här sidan

En som med stort intresse läste artiklarna om Spisrakan var Ragnar Lassinantti, landshövding i Norrbotten. Han skickade mig ett brev och han kom också på personligt besök.

Här är några utdrag ur brevet:

”Som ung extra konstapel i Stockholm (Se bilden) kom jag i kontakt med P A E Andersson vid några tillfällen då jag gjorde fyratimmars pass på Maria polisstation. Någon uttömmande karaktäristik av Spisrakan kan jag naturligtvis inte åstadkomma på grundval av de flyktiga kontakter jag hade med honom år 1937. Detta var uppenbarligen omedelbart före hans pensionering, eftersom han var född år 1882 och pensionsåldern för en poliskonstapel var då 55 år.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta Hellboms minesbilder. Vi kan ha olika uppfattningar om en människa beroende bl a på den situation i vilken vi kommer i kontakt med henne. En jultomte eller en posttjänsteman, som lämnar ut en större tipsvinst, betraktas som en generös och god människa, medan en skatteindrivare eller en nitisk lapplisa ofta betraktas som ogin eller rent av som ond. Det kan tänkas att Spisrakan genom sin samhällsfunktion som ordningens upprätthållare på Söder betraktades på detta sätt  av dem som kom i delo med honom.

Enligt mitt minne var han en personlighet. I dag skulle man säga att han hade karisma. Han var också i andligt avseende minst huvudet högre än de andra poliskonstaplarna på stationen. Spisrakan var närmast ett hedersnamn som utstrålade aktning och respekt för dess bärare. Jag vill minnas att Spisrakan hade högre status än namnet Andersson. Sådana fanns det många i Stockholms poliskår, men Spisrakan hade ingen konkurrerande jämlike.

Min beundran för Spisrakan bottnar i hans egen berättelse om en kontrovers han haft med en av höjdarna inom polisen, ingen mindre än kriminalpolisintendent Alvar Zetterqvist, som i den dåtida polishierarkin ansågs stå nära Gud. Såvitt jag minns hade poliserna genom frivilligt åtagande beslutat svara för en föräldralös liten flickas uppfostran. Poliserna tog den gången ett ekonomiskt ansvar som i dag åvilar samhället. De tog också ett medmänskligt ansvar som hedrar dem.

Spisrakan kan tjäna som ett socialt föredöme än i dag. Jag är nämligen säker på att det var han som var den drivande kraften i det socialprojekt som gått till historien under namnet ”Polisens dotter”. Det var omsorgen om hennes välfärd som gav Spisrakan mod att sätta sig upp mot överheten.

Detta kan mycket väl förklara att han aldrig blev befordrad. Civilkurage av den art han presterat betraktades knappast aom befordringsmerit före tillkomsten av 1925 års polislag.

Jag blev övertygad om att det var lättare för en isbjörn att vistas i Sahara än för en mänsklig varelse att vara patrullerande poliskonstapel i Stockholm. Jag tog min Mats ur skolan och tog tjänst i gränsbygden ovanför polcirkeln.

Jag har alltid trott att Spisrakan var rätt man på rätt plats och Hellboms artiklar visar att han var det också i rätt tid. Spisrakan blev tack vare detta ännu större och ännu mer levande i mina ögon.

Han var en prydnad för Stockholms poliskår”, slutade Ragnar Lassinantti (bilden).

Pamp i kolonin – Spisrakan Kap. 4

När Per August Emanuel Andersson var 55 år gick han i pension från sin tjänst som ordinarie poliskonstapel i andra distriktet på Södermalm i Stockholm. Året var 1937.

Spisrakan klädde sig civil och ägnade sig åt vicevärdskap och arbetet i nykterhetslogen. Men framför allt ägnade han sig åt sin kolonistuga, som låg mellan Nybodahemmet och Midsommarkransens folkskola, ungefär där Årstalänken i dag möter Essingeleden.

Till en början hade han bara haft en liten redskapsbod i sin trädgård, men småningom byggde han sig en stuga i fjällpanel. Precis som Högloftet på Skansen, sa folk.

Hans odlingar var de finaste på området, han fick upprepade gånger pris för detta och han var den självklare ordföranden I Koloniföreningen Årsta u p a i mer än 25 år.

- Han var en toppenbra kille, säger Sonja Whitlock, som bodde granne med honom. När stan ville ha bort oss kämpade han för att vi skulle få vara kvar.

- Han var alltid hjälpsam, tillägger Anna-Lisa Söderman. Han kom med goda råd och hjälpte oss ympa och beskära träd och buskar.

Bilden: Kolonistuga i Årsta – dock inte Spisrakans

De bägge damerna är överens om att han var lite av en charmör.

- Han var en ståtlig karl, lång och smärt. Han ville gärna synas och höras. Men äppeltjyvar var han arg på.

Vid pensionen blev han ordförande också i Stockholmskretsen av kolonistugeförbundet och han valdes till kassör i riksförbundet. Vid de årliga kongresserna var han vanligtvis sekreterare.

Han kastade sig in i debatter, han högtidstalade, han representerade vid begravningar, han skrev i förbundstidningen, han intervjuades i pressen. En av hans käpphästar var att stan skulle ta med koloniområdena i stadsplanen.

Den 20 april 1938 sitter han på förstasidan i Dagens Nyheter  (Se bilden) under rubriken ”Kolonirörelsen går mot sin förgängelse”. Sedan följer ett långt referat av den nyanställde signaturen Red Top. Några dagar senare tog Red Top upp ämnet i ett kåseri på familjesidan under vinjetten På Stan. Det var där han började sin kåserande verksamhet. Toppen och hans rödbrusige vän Jonte, var överens om att stan inte skulle få ta kolonistugorna och lägga ”hyreskåkar och gator och strunt där”.

Det tackade säkert Spisrakan för, och själv fick han tack av förbundet när han samma år tilldelades förtjänstmedaljen i guld.

Samma medalj fick vid samma tillfälle kolonistugerörelsens initiativtagare och pionjär Anna Lindhagen och hennes bror, den gamle Stockholmsborgmästaren Carl Lindhagen.

Det måste ha varit ett stort ögonblick för Spisrakan.

I den gamla kåken på Kammakargatan, där polisstationen förut låg, sitter jag en dag och bläddrar i papper hos Svenska förbundet för koloniträdgårdar och fritidsbyar. Där ser jag att Spisrakan en gång i mitten av 40-talet kom med ett upprop att förbundet borde ha en fana. Femton damer besvarade uppropet och infann sig i förbundslokalen, där Spisrakan demonstrerade hur han tänkt sig fanan. Han utsågs till kassör för en insamling. Man lyckade få ihop     1 749 kronor, men fanan kostade bara 1 120, så det blev pengar över.

Där finns ett amatörfotografi av Spisrakan, en av damerna och fanan utanför hans ”fjällstuga” i Årsta. Den överlämnades under högtidliga former vid kongressen i Malmö 1947.

Vi vecklar upp alla fanor som står i ett hörn. Spisrakans fana hittar vi inte.

Men i en kartong ligger en liten grön sidenbit med gul brodyr. Den är stor som en ordinär näsduk. Föreningsemblemet uppe till vänster och tre solstrålar i en vågrörelse ner mot höger. En papperslapp är fastnålad vid tyget och där står det ”Broderad av P A E”.

Ack, alla grabbar och busar vid Hornstull. Kan ni tänka er den fruktade Spisrakan sitta och knåpa med en brodyrnål?

På hösten 1949 blev förbundssekreteraren sjuk och en vicesekreterare som trädde till slog larm om att räkenskaperna verkade underliga. En opartisk revisor tillsattes. Därefter står det bara i årsberättelsen: ”Den 9 januari ingav P A E Andersson en skrivelse, där han avsade sig alla sina uppdrag i förbundet”.

Det såg ut som om 1 435 kronor och 45 öre hade försvunnit under en period av tre år. I papperen talas det om ”episoden Andersson”, och de flesta var nog övertygade om att den prudentlige Spisrakan stoppat pengarna i egen ficka.

Men revisorn frikände honom och yttrade att det var ”icke någon medveten förskingring från P A E Anderssons sida utan har uppstått genom felaktig bokföring”.

Spisrakan fick eller accepterade aldrig mer någon förtroendepost inom kolonistugerörelsen. Han dog tre år senare och i förbundets årsberättelse fick han full upprättelse:

”Måndagen den 29 december 1952 gick en av koloniträdgårdsrörelsens märkesmän ur tiden, då avled Stockholmskretsens ordförande P A E Andersson. Denne särpräglade man hade både en yttre och inre resning. Inget tycktes för honom vara omöjligt, allt han företog sig utfördes med äkta småländsk envishet och handlingskraft.”

Att han var en sådan framstående man anade vi aldrig där vi sprang med våra slangbellor dinglande ur byxfickorna och skrek:

- Hets, hets, Spisrakan kommer!

__________________

Ytterligare ett kapitel kommer.