Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for december, 2008

Nu är det jul igen…

Posted by hellbom på 122008vUTC12bUTCTue, 23 Dec 2008 06:16:08 +0000 26, 2007

”Nu är det jul igen, nu är det jul igen…”

Det låter en smula uppgivet. Igen, igen… Den förbaskade julen är här igen. Om man riktigt gillade julen skulle man väl utropa HURRA! Men icke.

Jag tillhör inte julhatarna. Men jag älskar den inte heller. Vad vi än må tycka så sitter vi fast i dess garn. Inget varumärke är så starkt som Julen. Det är värt miljarders miljarder. I dollaros eller euro , whatever. Nej det räcker inte, Det handlar om biljoner, triljoner. Överallt smyger den sig in. När jag satt på dass häromdan upptäckte jag att toalettpapperet var prytt med en tomte. En utklädd snögubbe visserligen, men icke desto mindre än tomte.j1

Vad kan den här idékläckaren ha tänkt? Ska det vara något speciellt nöje att torka sig i ändan med en tomte?

Säkert fick han en klapp på axeln av chefen. Kanske till och med en extra julbonus. Men inte skulle jag ha köpt det här dasspapperet om jag hade kollat motivet i butiken. Men nu får jag väl stå ut med det fram till påska.

Nej, det är inte sant, det är inte sant…

Min populäraste blogg  just nu är ”Finns det nåra snälla barn här?” från förra året. Är ni helt knäppa? I den här stugan finns det inga snälla barn, men jag har redan fått tre julklappar och en fjärde ligger och väntar hos Lola i Söderhallarna.

Om ni vill vara lite skärpta så här dan före dan ska ni läsa ”Stockholm berättar” här nedan. Själv ska jag göra en utflykt i den här fina stan och återkommer innan juldagsmorgon glimmar.

GOD JUL!

Posted in Tankar | 1 Comment »

STOCKHOLMIANA

Posted by hellbom på 122008vUTC12bUTCWed, 17 Dec 2008 07:53:19 +0000 26, 2007

   

             VälkomnaErik den helige

                            

          till ”Stockholm berättar”

 

 

               en krönika i ord och bild

              med mängder av länkar

Posted in Stockholm | Leave a Comment »

INFORMATION

Posted by hellbom på 122008vUTC12bUTCSat, 13 Dec 2008 17:53:23 +0000 26, 2007

"Stockholm berättar" är en mycket lång blogg, jag hade kanske kunnat dela upp den i dolda kapitel, som i "Stockholms historia". Men den bloggen har inte haft många läsare. Om du snabbt vill läsa andra blogg-inlägg ska du dra i rulern i den högra marginalen eller söka bland kategorier till vänster. Jag ser fram emot kommentarer till "Stockholm berättar".

.

Posted in Information | 5 Comments »

Stockholm berättar

Posted by hellbom på 122008vUTC12bUTCSat, 13 Dec 2008 15:21:58 +0000 26, 2007

För några år sen fick fotografen Peter Gullers och jag i uppdrag av en annonsbyrå att producera ett antal historiska skyltar avsedda att sättas upp i Stockholm. Det blev omkring 200 stycken. Ärendet skulle behandlas i Stadshuset och där drogs det i långbänk och till slut tröttnade annonsbyrån. En del av materialet använde Peter och jag senare till en bok om Stockholms torg, men här publiceras nu orginaltexterna. De har redan tidigare legat på bloggen, men det här är en snyggare och mera lättläst version med alla å-, ä- och ö-prickar på plats. Tyvärr har jag inte de bilder som bildtexterna syftar på – men många har jag fått  låna av Peter – och flera ska det bli. De färglagda orden är klickbara länkar till ytterligare läsning
Det här är en lättläst och lärorik Stockholmskrönika med vars hjälp var och en kan komponera sina stadsvandringar.

stockholm-berattar3
Regeringsgatan – Mäster Samuelsgatan

  
                             STOCKHOLM BERÄTTAR 

                              GAMLA STAN

                                                                  1

grand-i-gamla-stan
Ovan : Okänd gränd i Gamla stan – Oljemålning av Emil Hellbom 
                             utsikt-fran-soder
 
 
 
 
Gamla stan från Söder – Emil Hellbom

BIRGER JARLS TORN

Det finns många teorier om hur Stockholm fått sitt namn. En av de mera fantasifulla är berättelsen om Sigtunas borgare,
som år 1187, när de blev anfallna av estniska sjörövare,
lade sina dyrbarheter i en stock och kastade den i sjön. Där
den flöt iland skulle de bygga sin stad. Enligt sägnen
strandade den på denna klippa och förvarades i källaren till
Birger Jarls torn, där skämtsamma tjänstemän, som här hade
sin verksamhet, visade en gammal stock för allmänheten. I
verkligheten var det Gustav Vasa som lät bygga tornet med
tegel från Klara kloster, som revs vid reduktionen år 1527. birger-jarls-torn2
Ett liknande försvarstorn, det s k Kungshustornet, byggdes
samtidigt och ingår i Wrangelska palatset. Birger Jarls torn
har mest gjort tjänst som arkivlokal och kallas även
Arkivtornet. Assistanstornet är ett annat namn. Innanför
dess tjocka murar – nära två och en halv meter mot sjösidan
- förvarades de föremål som stockholmarna hade pantsatt
"Assistansen" i längan härintill.  

 

Birger Jarls torn – Foto Hasse A

Bildtext 1:
På 1890-talet, när detta fotografi togs (Stockholms
stadsmuseums samlingar), var den här kajen en livlig hamn. I
Birger Jarls torn och angränsande byggnader låg fram till
1943 Stockholms stads arkiv, numera på Kungsklippan.

JÄRNTORGET

jarntorget-p1010037
Jämför Peter Gullers foto härovan med kopparsticket här nedan. Järntorget är sig ganska likt. Där Blå Örnens skylt hängde till höger skyltar nu Konsumtionsföreningen.

Till en början kallades platsen Korntorget. Här lagrades
säden. Sedan en våg uppställts för att väga det järn som
skulle skeppas ut tog namnet Järntorget överhand i slutet av
1400-talet. Torget blev den stora omlastningsplatsen mellan
Saltsjön och Mälaren, det omslöts aldrig av någon stadsmur.
Dragarna, bärarna, rörde sig fritt med vin, kryddor, tyger
och salt från Koggabron, med spannmål, smör, koppar och
pälsverk från Kornhamn. Tyska köpmän bosatte sig runt
torget, många av dem blev omåttligt rika. Hos en av dem,
Gorius Holst, tog Kristian Tyrann kvarter sedan staden
överlämnats åt honom år 1520. För att tacka och hedra sin
värd satte kungen efter blodbadet upp en galge på
Järntorget, där avrättningarna fortsatte. Sedan järnvågen
flyttats till Stadsgraven under Södermalmstorg på 1660-talet
uppfördes ett riksbankshus, ritat av Tessin d.ä., på vågens
tomt. Södra Bankohuset måste snart utvidgas, ändå klagade
man över att det inte fanns plats för den stora mängden av
Karl XII:s nödmynt. Luntenkrögers Tre Kronor och Didrik
Bökmans Blå Örnen, två av 1600-talets bättre
Stockholmskrogar, låg vid Järntorget. Gamla stockholmare
minns två förträffliga butiker, Grolls bod med sina rejäla
underkläder och utstyrsel för arbete och hårt väder, och
Slöörs, stadens mest välsorterade järnhandel.

jarntorget-av-swidde 

På ett kopparstick av Willem Swidde år 1691, ur Erik
Dahlbergs "Suecia antiqua et hodierna", dominerar Tessins
ståtliga bankohus i fonden. På huset till höger syns Blå
Örnens krogskylt. (Stockholms stadsmuseum)kvall-pa-jarntorget-mats-halldin

Kväll på Järntorget – Foto: Mats Halldin

KOLMÄTARGRÄND

kolmatargrand-mats-halldin
Kolmätargränd – Foto: Mats Halldin

Pumpen gnäller, skorsten sprakar
           hästen gnäggar vid sin töm,
           jorden gungar, sprutan brakar,
           böljan susar i Norrström.
                (Fredmans epistel n:o 34)
Stor dramatik när elden var lös hos Mowitz i
Kolmätargränden. Stor dramatik även ett och ett halvt sekel
senare, år 1944, när gränden hotades av rivning.
Kanslihusets annex skulle byggas i det medeltida kvarteret.
En folkstorm blåste upp. Högst på barrikaden stod Vera
Siöcrona, en Gamla Stans Jeanne d’Arc. Protestmöten,
debatter och tidningsartiklar fördömde vandalerna.
Arkitekten Artur von Schmalensee gjorde ett saneringsförslag
som förvandlade fyra långsmala kvarter till ett stort
kontorshus. De tidigare gränderna försvann till större
delen, men den gamla karaktären i husens fasader bibehölls i
huvudsak mot Västerlånggatan och Storkyrkobrinken. När
grävskoporna kom igång gav de en oväntad utdelning. Här
blottades stadens historia från början av 1300-talet, med
medeltida husrester, bryggor och båtar och inte mindre än
nio gatubeläggningar ovanpå varandra. Arkeologerna jublade.
Rivningen av Kolmätargränd skapade hos stockholmarna en
medvetenhet om stadsmiljön. Den var dock ännu inte stark nog
att förhindra förintelsen av det gamla Klara några år
senare.
1265 nedslag
Bildtext 4:
Ferdinand Tollins litografi från Kolmätargränd
korresponderar väl med Bellmans beskrivning: "Skådom nu
Kolmätargränden, smal och smutsig, full av grus, Rådstutaket
syns vid änden, sen blott krog och jungfruhus. Ur ett bugnat
fönstergaller syns en nymf med skinnkarpus…"
Bildtext 4 B:
En varm sommardag 1927, när G. Heurlin tog detta fotografi
(Stockholms stadsmuseum), stod Kolmätargränds fönster på vid
gavel.

KORNHAMNSTORG

800px-kornhamnstorg_1978-holger-ellgaard
Kornhamnstorg – Foto: Holger Ellgaard

När torget höjde sig ur vattnet – och fick hjälp av
utfyllningar – anlades Spannmålsbryggan, där säden fördes
iland. Platsen kallades Kornhamn. På 1600-talet var det
ppställningsplats för hästar och kärror och fick namnet
Åkaretorget. Men sin storhetstid har det haft som salutorg
och ingen har skildrat detta bättre än Henning Berger i
"Fata Morgana": "Och där var raden med läckra laxbord och
lukten från brödstånden med skånska limpor, och längre ner
låg knottriga gurkor, gula och gröna, och rabarber som
rodnade i spetsen. Där fanns runda ostar, feta som vax,
kaggar med sill och säckar med mjöl och gryn, och potatisar
så späda att de liknade små snöbollar. Där fanns alla slags
kärl, tunnor, lådor och askar, och grönsakerna var sorterade
i buntar, i knippen, i kvastar, och bildade fläckar av
sparrisgult, av persiljegrönt, av rädisrött och lökbrunt.
Men i mitten var torgets hjärta, och det var bara blommor
och krukväxter och bänklådor och orangeriglas, och där
doftade det av jord och honung, och där sken solen
starkast."
1031 nedslag

Bildtext 5:
Axel Malmström var en av Stockholms stora bildkrönikörer.
Fotot från Kornhamnstorg (Stockholms stadsmuseum) togs
ungefär samtidigt som Henning Bergers "Fata Morgana" kom ut
(1911).
Bildtext 5 B:
Ovanför Sundblads kaffehandel i Scharenbergska huset syns
ett burspråk, även kallat karnap. Sannolikt byggdes det av
greve Gustaf Gustafsson av Vasaborg, som fick huset i gåva av
sin halvsyster drottning Kristina. Fotot, från Stockholms
stadsmuseums arkiv), är taget av O. Lindberg

KINDSTUGATAN

fimmelstangen-goombah
Fimmelstången på Kindstugatan – Upphov: Goombah

Först var det bara en stig, en genväg över åsen, från
bryggorna vid Mälaren strax nedom Västerlånggatan, till
Våmbfjärdingens fiskhamn vid Saltsjön, nära den östra
långgatan. Den slingrade sig mellan kålgårdar och fähus och
var ännu föga bebyggd. Mot mitten av 1400-talet hade den
blivit en betydande allmänningsgata, åtta alnar bred, som
det föreskrevs i lagen. Den hade också fått ett namn,
Kindhästagatan är det första kända. Kindhäst och kindpust
betyder örfil, kanske syftade det på något slagsmål.
Kindstugatan har tidvis varit en bråkig gränd. Det har
funnits gott om krogar här. Den mest kända är källaren
Fimmelstången (dragstång på vagn) i nr 14, där skalden Lasse
Lucidor blev ihjälstucken i en duell med en löjtnant en
augustinatt 1674. Rikast på gatan var Olof Hansson Törne, en
"selfmade man", som byggde och ägde många hus och bodde i
Kindstugatan 4. Han byggde också båtar, han "var
redare uti 73 stycken skepp", han blev direktör för
Tjärkompaniet, han blev rådman, handelsborgmästare,
riksdagsman och slutligen adlad och tilldelad namnet
Törnflycht. På sandstenstavlan ovanför hans port står det:
"Then Gudh wil hielpa kan ingen stielpa Anno 1674". Det var
samma år som Lasse Lucidor mötte sitt öde.
1210 nedslag
Bildtext 6:
På Fimmelstången bör det ha sett ut ungefär som på Pehr
Hilleströms oljemålning, som finns på Norrköpings museum.

KÖPMANGATAN308px-kc3b6pmangatan_februari_2007-mats-halldin

Köpmangatan är Stockholms äldsta kända gatunamn. Bodarna låg
tätt här, en del kan ännu spåras. Medeltida källare och
bottenvåningar finns kvar i många av husen. Mot slutet av
1800-talet var Gamla Stan en förslummad stadsdel, starka
krafter ville riva och bygga nytt. Samfundet S:t Erik,
bildat 1901, hade en motsatt strävan. Man ville bevara
historiskt intressanta byggnader och i kvarteret Cepheus,
uppkallat efter en etiopisk kung i grekisk mytologi, fanns
mycket av det ursprungliga Stockholm. År 1936 drogs ett
omfattande saneringsprojekt igång under ledning av
arkitekten Albin Stark. Tretton gårdshus revs – mest 17- och
1800-tal – och i stället anlades en blomstrande trädgård,
som kan nås genom porten nr 11 i det Roosingska huset. Till
vänster om porten fanns på medeltiden en bod med lucka mot
gatan, kanske var det en köttmånglares butik. Annars bodde
och arbetade många guldsmeder och svärdslipare i kvarteret.
I de moderniserade små lägenheterna flyttade i slutet av
1930-talet radikala arkitekter och unga nygifta par in.
"Smekmånadskvarteret" blev för en tid namnet på Cepheus.
Köpmangatan  till höger – Foto: Mats Halldin

MYNTTORGET                                                                                                                                           
800px-piratdemonstration_vid_mynttorget_-_03_-_2006-06-03_28gabbe29-gabriel-ehrnst-grundin
Demonstration på Mynttorget – Foto: Gabriel Ehrnst Grundin

I slutet av 1200-talet lät marsken Torgils Knutsson bygga en
bro, troligen försedd med vindbrygga, mellan Gustav Adolfs
torg och Mynttorget, som då fortfarande låg utanför
stadsmuren. I mynningen av Västerlånggatan uppfördes Inre
Norreport samt ett försvarstorn. All trafik mellan staden
och de norra landskapen löpte härigenom. Tornet stod kvar
till år 1672, då man började anlägga torget. Det äldsta
huset är det s k Rosenadlerska palatset i nr 4, uppfört 1679
och troligen ritat av Tessin d.y. åt apotekaren Heraeus på
Morianen, som låg i bottenvåningen. Ett av stadens första
konditorier blev hyresgäst, liksom modebutiken Temple du
Goût. Två trappor upp öppnade traktören Näbb krog och
värdhus år 1780. Bellman som gärna mumsade på hans deliciösa
kräftpastejer har prisat dem i Fredmans epistel nr 14. År
1806 flyttade Brandkontoret in och övertog med tiden hela
kvarteret. Kanslihuset är betydligt yngre, det stod klart år
1935 – arkitekter var G. Clason och W. Gahn -  men på dess
tomt fanns sedan 1600-talet Kungl. Myntet, vars doriska
kolonner – ritade av C.F. Adelcrantz och O. Tempelman – fick
bli kvar, när Myntverket flyttade till Hantverkargatan.
Under en period på 1800-talet, då Riddarhustorget inte
längre ansågs fashionabelt och innan basaren gjort Norrbro
populärt, var Mynttorget mötesplats för stadens flanörer.
1322 nedslag
Bildtext 8:
Kungl. Myntet låg fortfarande vid Mynttorget (huset med de
doriska kolonnerna), då C.G. Eckstein gjorde sin akvatint
omkring 1810 (Stockholms stadsmuseum).
Brandförsäkringskontoret hade då nyligen flyttat in i det
Rosenadlerska palatset, t.v. i fonden.

MUNKBRON

palmstedtska-bron-ca-brunstedt2
Torghandel på Munkbron – Foto: CA Brundstedt (Stockholms stadsmuseum)

Sin glansperiod hade Munkbron på 1800-talet, då torghandeln
stod i sitt flor och årets höjdpunkt var lövmarknaden, dagen
före midsommarafton. Innan "ens sotarne äro vakna" styr en
grönskande flotta in i Riddarholmskanalen och "ordnas båt
vid båt, längs Munkbrokajen", skrev Lundin och Strindberg i
"Gamla Stockholm". "Munkbron liknar en ung skog. Man vadar i
grönt långt upp i Stora Gråmunkegränd, där franciskanerna
fordom larvade på vägen till eller från sitt kloster". I
scenhänvisningarna till pjäsen "Midsommar" ger August
Strindberg en livfull skildring av lövmarknaden. Där kommer
grönsaksfruar, bär- och fruktfruar, fruar med höns, vilt,
gäss och ankor och slutligen fruar bärande blommor. Hela
staden "majades", hästen fick en lövruska i luggen och
kusken satte blommor i hatten. Björkar bugade i krogporten.
Visselpipor tjöt, mungigor surrade. Ståtliga palats bildade
fond till folklivet längs kajen, det Petersenska, Munkbron
11-13, där Erik XIV:s gunstling Jöran Persson hade sin
kryddträdgård, det Piperska, Munkbrogatan 2, som uppfördes
av greve Karl Piper, som även givit namn åt Piperska muren.
Munkbron har fått sitt namn efter Gråmunkeholmen,
Riddarholmen, där gråbröderna, franciskanerna, hade sitt
kloster.
1213 nedslag
Bildtext 9:
Från 1865, då torghandeln fortfarande var livlig på
Munkbron, är C.A. Brundstedts foto ur Stockholms
stadsmuseums arkiv.

MÄLARTORGET
Det är ett relativt ungt torg, anlagt vid mitten av
1800-talet för att tjäna som salutorg för de
lantmannaprodukter som fördes till staden av Mälarbåtarna.
Husmödrarna köpte ofta sitt vinterförråd av potatis,
morötter och kål direkt från båtarna. Mot slutet av
1800-talet byggdes två små saluhallar på torget och när
Fiskarhamnen vid Slussen lades ner år 1915 övertogs
fiskförsäljningen av en hall på pontoner vid Mälartorget. I
början av 1950-talet flyttades hallen österut, mot
Kornhamnstorg, men fiskhandeln upphörde. I flera sekler låg
på den här platsen en väldig avskrädeshög, "Flugmötet"
kallad. Redan på 1400-talet utfärdades förbud mot att kasta
orenlighet i stadens hamn, detta var speciellt riktat till
köttmånglarna som slaktade kreaturen utanför sina bodar
längs kajen och slängde räntan på högen, men långt in på
1800-talet fördes sopor och latrin till "Flugmötet", som var
inhägnat av ett plank, 36 x 14 meter. Här fanns också ett
avträdeshus som mynnade direkt i vattnet. Utanför sophögen
låg en lång flottbro, som var hållplats för roddartrafiken
till Ragvaldsbro, nedanför Mariahissen på Söder. Stadens
pigor använde den som klappbrygga och tvättade där sina
husbönders kläder.
1176 nedslag
Bildtext 10:
Rök från ångbåtar, lokomotiv och fabriker svepte denna
blåsiga sommarmorgon in över staden, då G. Broling år 1886
gjorde sin teckning från Mälarhamnen. (I Stockholms
stadsmuseum).

NORRBRO

norrbro_i_stockholm_1840-talet-26

Norrbro på 1840-talet – Litografi efter teckning av Ferdinand Tollin


Slaktarhusbron var namnet på 1700-talet. Det var en träbro i
ruffig miljö. Den började i kungliga vedgården vid
Skeppsbrons ände och sneddade över mot Helgeandsholmen. Där
låg på höger hand Fiskarehamnen, Slaktarhuset med
"Skoporten", skomakareämbetets försäljningsställe, samt en
kvarn. Till vänster, mot Mälaren, fanns Tessins hovstall och
greve Pers (Brahe) palats, där Kungl. biblioteket var
inrymt. Längst mot norr låg en rad grönsaksbodar samt en
tvättbrygga. År 1787 lade Gustav III under salut grundstenen
till den nya stenbron och murade in en låda med mynt och
medaljer. Bygget framskred långsamt och blev dyrbart,
arkitekterna Adelcrantz och Palmstedt hade stora svårigheter
att skapa en säker konstruktion i den strida strömmen. År
1806 stod bron äntligen färdig och nu förestod en lysande
tid. Muren mot Hovstallet revs i slutet av 1830-talet och i
stället uppfördes Norrbrobasaren med Adolf Bonniers boklåda
längst i söder och Café de la Croix som sista utpost mot
norr. Däremellan låg "galanteribodar", hattstofferarbutik,
sidenkramhandel och Labatts tobaksbutik. Norrbro blev
"snobbrännan", där hela Stockholm möttes. Där flanerade
"Norrbrolejonen" i sina höga, ljusgrå felbhattar och
granskade de promenerande skönheterna genom sina lornjetter.
År 1904 revs Basaren. "Lejonen" sökte sig nya jaktmarker.
1307 n

norrbro-vykort
Norrbro 1908 – Vykort

Norrbros flanörer tycks ännu inte ha vaknat denna förmiddag
i seklets början. T.v. Norrbrobasaren och t.h. i fonden
Telefontornet vid Malmskillnadsgatan. (Foto i Stockholms
stadsmuseum).
Bildtext 11 B:
Adolf Bonniers boklåda i Norrbrobasaren var från 1839 en
samlingsplats för det litterära Stockholm. På Fritz von
Dardels teckning tycks dock inte litteraturen vara det
dominerande intresset. (I Stockholms stadsmuseum).

NORRBRO
Fram till 1890-talet fanns på den västra delen av
Helgeandsholmen ett gytter av äldre bebyggelse med bostäder,
butiker och även ett välutrustat badhus. Snett över holmen
sträckte sig Hovstallet. År 1888 beslöt riksdagen att nya
byggnader för riksdagen och riksbanken skulle uppföras på
Helgeandsholmen. Helge Bendel – Henning Bergers alter ego –
satt en marskväll i boken "Drömlandet" hos sin morfar högst
upp i det gamla rannsakningshäktet invid stallet. "Stallet
skulle flyttas – till Nybroplanen påstods det; tidningarna
skrevo för och emot. Det lät vidunderligt: så långt ifrån
slottet! Och än underligare: Helgeandsholmen skulle
försvinna – stora stadshus byggas där, mitt vid Norrbro.
Vart skulle de taga vägen alla dessa gamla hovtjänare…?".
Den äldre bebyggelsen revs, det mesta 1893-94. De s.k.
riksbyggnaderna uppfördes i tung nybarock efter ritningar av
Aron Johansson. 1905 års riksdag tog det nya huset i
besittning. Sedan enkammarriksdagen genomförts, fick
riksdagen från 1971 provisoriska lokaler i Kulturhuset vid
Sergels Torg. Efter en tävling, som vanns av arkitekterna T.
Olsson och S. Silow, skedde betydande till- och ombyggnader
- bl.a. med ny plenisal ovanpå f.d. riksbanken – varpå
riksdagen kunde flytta tillbaka till Helgeandsholmen.
1259 nedslag
Bildtext 11 Norrbro baksida:
År 1885 ritade Herman Feychting utsikten mot Helgeandsholmen
från den då sju år gamla Vasabron. Tre år senare fattade
riksdagen beslut om att låta riva de gamla byggnaderna och
uppföra riksdagshus och riksbank.

RIDDARHUSTORGET

Genom landhöjning och utfyllnad reste sig Riddarhustorget
långsamt ur vattnet. Vid slutet av 1300-talet nådde
stadsmuren fram till skärningen av Storkyrkobrinken och
Stora Nygatan, där Draktornet byggdes. Under Johan III:s tid
tjänade det som fängelse. År 1641, när Riddarhuset började
byggas, var det gamla tornet nyligen rivet. Den franske
arkitekten Simon de la Vallée inledde arbetet, men blev
redan året därpå nedstucken vid ett bråk på Stortorget.
Andra arkitekter, bl a hans son Jean, fullföljde bygget, som
var helt klart först 1674. Statyn av Gustav Vasa, gjord av
L’Archevêque, restes mitt på torget år 1773, men flyttades
in i trädgården år 1916. En dyster dag i Riddarhustorgets
historia var den 20 juni 1810 då  riksmarskalken Axel von Fersen, massakrerarades till döds på gården till Bondeska palatset , dåvarande rådhuset, på andra sidan av Riddarhusgränd.                                                                                                
Den rasande folkhopen hade fått för sig att han hade
förgiftat tronföljaren Carl August. En stor dag  var däremot
den 7 december 1865, då adeln efter fyra dagars debatt
röstade för representationsreformen, införandet av
tvåkammarriksdagen. Beslutet mottogs med jubel av den
väntande folkmassan.
1157 nedslag
Bildtext 12:
Ett celebert par tycks här promenera på Riddarhustorget. Men
kronprinsparet, den blivande kung Gustav V och drottning
Victoria, är inkopierat för att göra vykortet mera säljbart.

representationsformen-1865
Bildtext 12 B:
Under folkets jubel kungjordes den 7 december 1865 att
representationsformen var antagen. Sverige skulle få
tvåkammarriksdag
. (Stockholms stadsmuseum)

RIDDARHUSTORGET

Under 1700-talet var Riddarhustorget stockholmarnas
samlingsplats och "snobbränna". Riddarhuset var medelpunkten
i Sveriges politiska liv. Bondeståndet flyttade in i
Bondeska palatset 1765 efter att tidigare ha sammanträtt i
Vår Frus medeltida gillestuga. Prästerna satt i Storkyrkan
och borgarna höll till vid Stortorget. Men alla möttes på
Riddarhustorget, som var ett centrum för nyheter, skvaller
och politiska kannstöperier. Där låg en mängd kaffehus,
krogar och enklare spiskvarter. Mest berömt var Maja-Lisas i
Bergstralska huset i hörnet mot Munkbron. Vid Stora
Gråmunkegränd hade den av Bellman besjungne hovurmakaren
Johan Fredman sin bostad och verkstad och mot torget öppnade
historikern och tidskriftsredaktören Carl Christoffer
Gjörwell en boklåda, där skvallerlystna och nyhetstörstande
herrar samlades för att prata och röka en pipa, innan de
gick ut på torget för att beskåda stadens sköna damer, som
brukade ta sin promenad där mellan klockan tolv och ett. Som
ett makabert folknöje kan nämnas kungamördaren Anckarströms
schavottering år 1792. En oskyldigare förströelse var den
svenska premiären på Kasperteatern. Då var det redan 1856
och man gick till Bährs kafé i Bergstralska huset för att se
och lyssna på utländska chansonetter.
1248 nedslag

img3391
Bildtext 13:
Den vackra Palmstedtska bron revs när sammanbindningsbanan
för järnvägen bröts fram. Ett valv från bron finns bevarat
och är inmurat i Stadshusets vägg. Litografi av Ferdinand
Tollin 1841 (Stockholms stadsmuseum)

fersenska-mordet
Bildtext 13 B:
Medan soldater och officerare stod overksamma blev
riksmarskalken Axel von Fersen mördad genom sparkar och slag
av en rasande pöbelhop utanför rådhuset i Bondeska palatset,
där han hade sökt skydd. Målning av okänd konstnär i
Finlands nationalmuseum
.

RIDDARHOLMEN-BIRGER JARLS TORG

riddarholmen3
Riddarholmen – olja på duk av Emil Hellbom

Sedan Magnus Ladulås år 1270 skänkt mark på Kidaskär åt
franciskanermunkarna byggde de ett kloster och en kyrka och
den lilla klippön blev känd som Gråmunkeholmen. Rester av
den södra klosterlängan finns kvar i källaren till Gamla
riksdagshuset söder om kyrkan och en del av den västra
längan är inbyggd i Riddarholmskyrkan, som är den medeltida
klosterkyrkan, många gånger restaurerad. Gråbröderna hade
inte torn på sina kyrkor, men Johan III lät sätta upp ett
vackert torn, som förstördes vid den stora branden år 1835.
Den spetsmönstrade spiran är en kopia av en gjutjärnsspira
som Erik Gustav Göthe ritade år 1846. Gustav Vasa körde ut
franciskanerna år 1527 och Klara klosters nunnor flyttade in
med uppdrag att vårda sjuka. Inför en medlidsam folkmassa
svimmade den vackra hovfröken Magdalena Rudenschöld år 1794
på schavotten, uppställd mitt på torget. Förledd av sin
älskare Gustaf Mauritz Armfeldt hade hon deltagit i planerna
på en revolution. Hon dömdes till döden men undkom med två
år i Spinnhuset på Långholmen, varefter hon förvisades till
Gotland.
1078 nedslag
branden-pa-riddarholmen1
Vid en våldsam brand i kyrkan 1835 förstördes bl.a. tornet som
Johan III låtit bygga. Elva år senare uppfördes den
spetsmönstrade gjutjärnsspiran. – Ill: A Lundquist

RIDDARHOLMEN-BIRGER JARLS TORG


I det ståtliga Wrangelska palatset i fonden av Birger Jarls
torg bodde kungafamiljen efter Tre Kronors brand år 1697.
Här mottog den femtonårige Karl XII folkets hyllning efter
smörjelsen till konung och här föddes Gustav III år 1746.
Efter den kungliga sejouren som varade till år 1754 har
palatset även kallats Kungshuset. Bägge Tessinarna har
medverkat med tillbyggnader. Närmast brofästet, Birger Jarls
torg 2, ligger Hessensteinska palatset, säte för Svea
hovrätt. Sitt namn har det efter äldste sonen till Fredrik I
och hans unga mätress Hedvig Taube, som fick huset i gåva av
kungen 1743, men som dog innan hon hann flytta in. Huset
byggdes på 1630-talet av Bengt Oxenstierna, Resare-Bengt,
som dock mest flackade runt i världen och sällan bodde i
sitt palats. Därintill, i nr 4, ligger Regeringsrättens hus,
det Stenbockska palatset, uppfört på 1640-talet och senare
tillbyggt av N. Tessin d.ä.. Strax utanför porten halshöggs
en julidag 1756 den dåvarande ägaren Eric Brahe för att han
tillsammans med drottning Lovisa Ulrika och kung Adolf
Fredrik planerat en kupp i syfte att stärka kungamakten. Nr
13 är Cruusiska palatset, Kammarrättens hus. Det
ursprungliga huset ödelades i branden 1802, det nya huset
ritades av Fredrik Blom. Även huset därbortom, Sparreska
palatset, troligen ritat av N. Tessin d.ä., disponeras av
Kammarrätten. Under några år på 1700-talet fanns där
Stockholms första barnbördshus.
1435 nedslag
Bildtext 14 baksidan:
Wrangelska palatset med den imponerande sjögården med
promenadbroar och vindbrygga. Ur Erik Dahlbergs "Suecia
antiqua et hodierna".

RIDDARHOLMEN

Även om simkonsten är uråldrig var den dåligt utvecklad i
det gamla Stockholm. Mot slutet av 1700-talet vaknade
intresset för fysisk fostran. I Uppsala bildades ett
simsällskap år 1796 – världens första sägs det – och vid
Beckholmen lärde den blivande historikern Anders Fryxell
gossarna i Varvsskolan att simma år 1820. Sju år senare
öppnades Stockholms första simbad vid norra Riddarholmskajen
av fabrikör C.D. Lind. Det blev känt som "Gjörckes" efter
dess föreståndare under 25 år, F.A. Gjörcke, som var dansör
vid Operan. Redan år 1828 öppnade grosshandlare Olof Åbom en
konkurrerande siminrättning strax intill. I 150 år lärde sig
stans pojkar att simma här. Det nya Strömbadet, invigt år
1884, kom också att kallas "Gjörckes" och stundom "Köhlers"
efter en populär simlärare. Damerna fick en blygsam
badinrättning norr om Riddarhuset vid seklets mitt. Den
"kunglige boktryckaren" Per Adolf Norstedt, med rätt att ge
ut almanackan, flyttade hit med sitt tryckeri år 1832, den
stora tegelborgen byggdes 50 år senare. Den lönande
almanackan förlorades till Almqvist & Wicksell men Norstedts
levde vidare med Folkskolans läsebok, Vem är det, officiella
tryck samt god och säljande skönlitteratur, Olle Hedberg,
Hjalmar Gullberg, Pär Rådström, Stig Dagerman, Lars
Gustafsson, Per Olov Enquist.
1335 nedslag
Bildtext 15:
Strömbadet och dess föregångare invid Riddarholmen tjänade
som simskola för Stockholms pojkar under ett och ett halvt
sekel. "Fruntimmersbadet" vid Skeppsholmsbron blev
genombrottet för kvinnornas badliv. Foto ur P.A. Norstedts
arkiv.
Bildtext 15 B:
Norstedts förlag uppstod ur det tryckeri som Per Adolf
Norstedt flyttade till Riddarholmen år 1832. Fotografiet
visar en interiör från sätteriet med blytyperna i sina
kaster. (P.A. Norstedts arkiv).

RIDDARHOLMSKAJEN

Under 1800-talet var Riddarholmskajen en betydande
ångbåtshamn. Här låg Mälarbåtarna, Göta Kanal-båtarna,
Gotlandsbåtarna. Sara Videbeck möter sergeanten Albert
ombord på "Yngve Frey" i C.J.L. Almqvists "Det går an" och
år 1851 inleder författaren själv sin landsflykt härifrån på
ångfartyget "Mälaren". August Strindberg, som år 1849 föddes
i ett numera rivet hus på kajen intill Wrangelska palatset,
målar en livfull bild i novellen "Genvägar": "Pingstmorgonen
strålade över Riddarholmen, där de nymålade ångbåtarna lågo
och bolmade rök. Helgdagsklädda människor strömmade ner från
backen för att fara på lustfärd ut i Mälaren. Gesäller med
syrener i hattarna, borgare med matsäckar, bokhållare med
gitarr hängande vid ett blått band, torgfruar i storblommiga
klänningar och fullt med guldringar på fingrarna, flickor i
röda garibaldiblusar, barn med bollar och trumpeter,
stadsbud med nyblankade mässingsskyltar, poliser,
skottkärror, artillerister med blänkande mässingsinstrument,
sångföreningar med flygande fanor rörde sig i ett brokigt
virrvarr framför landgångarne. Ångvisslor pepo, trossar
rasslade, kaptener skreko, skeppsklockor ringde, propellrar
plaskade."

riddarholmskajen-carl-hedelin2
Söndagsmorgon vid Riddarholmskajen på 1890-talet i en
teckning av Carl Hedelin (Stockholms stadsmuseum). I
jämförelse med Strindbergs livfulla text härintill verkar
tecknarens version ganska fridsam.

August Strindberg som ung man (porträtt i
Strindbergsmuseet). Han föddes i ett hus vid kajen nedanför
Wrangelska palatset. Hans far, som var ångbåtskommissionär,
hade sitt kontor här. Livet i hamnen fascinerade den
blivande författaren.

 

           STOCKHOLM BERÄTTAR

                    GAMLA STAN

                              2 

SJÄLAGÅRDSGATAN

En källare från 1420-talet finns kvar i huset nr 13. Den
ingick i Själagården, en from stiftelse som hörde samman med
Själakoret i Bykyrkan (Storkyrkan). Fyra av dess präster
hade fri kost och logi, prebende, i Själagården. De lydde
under stränga regler, de skulle hålla tyst under måltiderna
och vara inne senast klockan åtta på kvällen. De fick inte
ha egna nycklar. Själagården var inget fattighus, men något
av ett pensionärshem för burget folk, som efter att ha
donerat alla sina ägodelar till Själakoret fick mat och öl
och bostad i gården så länge de levde. En borgmästare i
början av 1500-talet fortsatte att utöva sitt ämbete från
Själagården. En gång i veckan utdelades allmosor till 60
fattiga, som också en gång i månaden fick ett fritt bad, ett
"själabad". En gång om året bjöds de en måltid. Gustav Vasa,
som flyttade all socialhjälp till Gråmunkeholmen
(Riddarholmen) lät inrätta ett kungligt boktryckeri i huset.
Mellan åren 1666 och 1814 låg Stockholms trivialskola i
Själagården, som revs år 1930 och ersattes av
Storkyrkoförsamlingens pensionärshem.
1068 nedslag
Bildtext 17:
Själagården var en medeltida socialinrättning, som dock i
huvudsak berikade sig själv genom att ta emot stora
donationer. De nedre våningarna på skissen, gjord 1761,
disponerades av det medeltida Själagårdshuset. (Stockholms
stadsarkiv).

SLOTTET

slottet_tre_kronor_1661-oljemalning-av-govert-camphuysen
År 1661 målade den holländske konstnären Govert Camphuysen
slottet Tre Kronor, men han missade tyvärr tornprydnaden,
som givit slottet dess namn. Konstnären har vänligt nog
snyggat till omgivningarna, som var tämligen skräpiga.
(Stockholms stadsmuseum).

SLOTTSBACKEN

Den högsta punkten i medeltidens Stockholm var en nio meter
hög gruskulle på den nuvarande inre borggården. Där
uppfördes i slutet av 1100-talet ett försvarstorn, en
kastal, "mot ester, ryssar och andra sjörövare". Under
Birger Jarl och Gustav Vasa växte borgen, som förskönades av
Johan III. Han gav Slottet en renässansprägel, lät vitlimma
väggarna och rödfärga taket. Tornet kallades Kärnan. Mot
slutet av 1500-talet benämndes det Tre Kronor efter
tornprydnaden. Gustav Vasa var den förste som använde
Slottet som kunglig bostad, men det var främst en fästning,
rustad för långa belägringar. Under 1600-talet drabbades Tre
Kronor av flera svåra bränder, det fick förfalla och listan
på "högnödige reparationer" var lång. Den sjunde maj 1697,
då Karl XI låg död i sin kista, brann Slottet ner. Större
delen av det kungliga biblioteket förstördes. Far och son
Tessin hade länge velat bygga om och bara en dryg månad efter
branden kunde Nicodemus d.y. presentera en ritning. Under
Karl XII-krigen avstannade bygget, men Tessin brevväxlade
med kungen och framförde sina visioner, som Karl XII
besvarade med sina önskemål från fångenskapen i Bender. Han
återvände aldrig till Stockholm och Slottet var
inflyttningsklart först 1754.
1219 nedslag

hogvakten
Grann soldat vaktar kungen

Sanden och Stallbacken är medeltida namn på Slottsbacken,
som av försvarsskäl hölls obebyggd. Gustav Vasa lät gräva
vallgravar för att skydda sig mot angrepp från staden. Av
samma orsak ville han riva Storkyrkan, men förmåddes  avstå
efter vädjanden av kyrkvärden Olof Eriksson, vars namn lever
kvar i Skeppar Olofs Gränd. Även Gustav III hade planer på
att riva Storkyrkan, som han ville ersätta med ett pantheon.
Skottet på Operamaskeraden satte stopp för detta. På
1600-talet spelade hovet en tidig form av tennis i Stora
Bollhuset. Gustav III byggde om idrottshallen till kunglig
teater, där svenska och franska skådespelartrupper framförde
operor. Stora Bollhuset revs år 1792, men Lilla Bollhuset,
strax därbakom, blev kvar och hyser sedan år 1725 Finska
kyrkan. Mitt i backen byggde sig slottarkitekten Nicodemus
Tessin d.y. ett magnifikt palats med praktfull trädgård. Vid
slutet av 1960-talet blev det landshövdingens residens. Ett
av Stockholms folknöjen under nära 70 år, fram till år 1840,
var dragningen i Nummerlotteriet, som var tredje onsdag ägde
rum på Slottsbacken. Lotteriets sekreterare, C.M. Bellman,
satt häktad i den närbelägna högvaktsflygeln år 1794 för
obetalda skulder och bör ha hört jublet när barnhuspojken
drog högsta vinstnumret.
1255 nedslag
Bildtext 19:
Nicodemus Tessin d.y., som efterträdde sin far som
slottsarkitekt, fick inte uppleva sin dröm om ett nytt slott
på Tre Kronors plats, eftersom bygget avbröts av Karl
XII-krigen. Han byggde emellertid ett magnifikt palats åt
sig själv. Fotot från gården togs av Lennart af Petersens
år 1961. (Stockholms stadsmuseum).

SKEPPSBRONfritz_von_dardel-skeppsbron_vid_gustav_iiis_staty-1860
Skeppsbron med Gustv III:s staty 1860  – Fritz von Dardel (Stockholms stadsmuseum)

Efter segern över ryssarna vid Svensksund ville Stockholms
borgerskap tacka Gustav III och gav Johan Tobias Sergel i
uppdrag att göra en staty av kungen, föreställande hans
landstigning på Skeppsbron. Kungen utsåg själv platsen, där
den gamla mastkranen stod, mittför Slottsbacken. Först 1808,
långt efter Gustav III:s död, kunde statyn invigas. Några
stenhuggarbodar i närheten hade rivits, men i övrigt var
Skeppsbrokajen lika skräpig som den hade varit sedan
medeltiden. Det var en i hög grad levande hamn, larmande,
stojande, fylld av människor, som Bellman skildrat den i
"Stolta stad". Men om vintern, när isen isolerade Stockholm,
var den tyst och död. Skeppsbroraden var sedan länge
utbyggd, från Slottsbacken till Slussplan. Redan 1629
började staden sälja tomter vid Lastagien, som var
Skeppsbrons gamla namn. Det var Gustav II Adolfs önskan att
"östantill skulle byggas med stora och sköna hus". Den
förste köparen var handelsmannen Robert Rind, som fick sitt
fastebrev till Skeppsbron 24 den 6 november 1630 och därmed
inköpte det s k Skultatornet, ett porttorn i stadsmuren vid
Drakens Gränd, på 1500-talet bebott av Gustav Vasas
trotjänare Hans Våghals.
1152 nedslag
Bildtext 20:
Ett Jaegerfoto av Skeppsbrokajen från 1880-talet med Jakobs
kyrka i bakgrunden. Bilden visar den första stenkajen
nedanför Logården, där ångbåtarna lade till. Söder om Gustav
III:s staty kom sedan höbåtar, kalkskutor, Norrlandsbåtar,
brännvinsskutor från Skåne och Blekinge, Rysslandsbåtar och
spannmålsfartyg. Alla hade sin bestämda plats. (Stockholms
stadsmuseum).

SKEPPSBRON

230px-skeppsbron_2007-holger-ellgaard
Livlig dag på Skeppsbron – Foto: Holger Ellgaard

I Stora Hoparegränd finns fortfarande Vindragarlagets
härbärge kvar. Vindragarna var en av de yrkesgrupper som
hade sin huvudsakliga verksamhet på Skeppsbron, där de
provade vinets kvalitet innan de bar tunnan mellan sig på en
stång till slottskällaren eller andra förvaringsrum. Andra
dragare bar varor till våghuset för att vägas och till
packhuset för att förtullas. Till dragarnas uppgifter hörde
att rycka ut vid eldsvådor och hålla brandvak öppen i isen.
De var våra första trafikpoliser och de svarade också för
renhållningen i staden. Mellan Brunnsgränd och Skeppar Karls
gränd låg på 1300-talet Fiskestrand, en båthamn och en
försäljningsplats. Från 1413 kallades det Fisketorget och
omfattade endast kvarteret Diana, men var fortfarande stadens
största handelsplats. I grannkvarteret Bacchus bodde under
en period Nicodemus Tessin d.ä. i ett hus som han själv
ritat och som i slutet av 1700-talet blev säte för det stora
handelshuset Tottie & Arfwedson, rederi, bankirfirma och
exportföretag av i huvudsak metaller. Det Tessinska huset
revs 1901 och ersattes av den nuvarande byggnaden på
Skeppsbron 20, ritad i Tessinsk barock av arkitekten I.G.
Clason.
1154 nedslag
Bildtext 21:
I Stora Hoparegränd hade vindragarlaget sitt härbärge.
Fotografiet visar de sista vindragarna med förmannen Klas
Henning Westerberg längst t.h. Vindragarlaget upplöstes
1930. Genom Samfundet S:t Eriks försorg har härbärget
bevarats och är tidvis öppet för visning. Foto: Bröderna Andersson.

 
SKEPPSBRON

gyldene-freden-vykort
Vykort från Den gyldene Freden

Den praktfulla porten till huset nr 38 är entrén till
tullhuset, som uppfördes 1788 efter ritningar av Erik
Palmstedt. Hit fördes allt importerat gods för att förtullas
innan tullpaviljongerna byggdes på kajen. Packhusgränd
erinrar om det gamla namnet på huset. I kvarteret låg också
ett kokhus. Det var förbjudet att göra upp eld ombord på
fartyg i hamn och sjömännen värmde sin mat här.
Kokhusgränden finns ännu kvar, avstängd och namnlös, och
slutar inne på Den Gyldene Fredens gård. I kvarteret Pluto
låg sedan början av 1600-talet Järnvågen, dit allt järn bars
för att vägas innan det lastades ombord på fartygen vid
Skeppsbron. På 1660-talet flyttades Järnvågen till
Stadsgraven vid Södermalmstorg och i dess ställe kom Tessins
riksbank vid Järntorget. Dess baksida, Skeppsbron 42,
byggdes på 1730-talet och ritades av Carl Hårleman. I
Räntmästarhuset, som vetter mot Slussplan och har sitt namn
efter räntmästaren (kunglige kassaförvaltaren) Berge Cronberg,
som byggde två hus här på 1660-talet, bodde Linné som
nygift, då han några år arbetade som läkare i Stockholm.
1067 nedslag
Bildtext 22:
En dragare rullar en tunna mot Erik Palmstedts vackra
tullhus på en lavering av Ferdinand Tollin från 1840-talet.
Vad tunnan innehåller kan man bara gissa. Sannolikt inte
vin, eftersom vintunnan alltid bars hängande från en stång,
vilande på två dragares axlar.

STORKYRKOBRINKEN

Sedan äldsta tid har Storkyrkobrinken varit en livlig  affärsgata med mängder av butiker mellan vackra hus. Längst  upp, mittför Trångsund, byggde Jean de la Vallée ett palats  åt Axel Oxenstierna, som avled innan det var klart. Åren 1668-80 fanns riksbanken i huset. På 1700-talet slog sig möbelhandlarna ner i brinken. Under en period låg här elva
butiker. På 1800-talet kom bokhandlarna. Sju stycken.
"Boklådor, boklådor, boklådor", skrev Fredrika Bremer. "Vad
behövs nu för tiden för att inhämta kunskap av alla slag?
Endast gapa. Lyckliga tid". Sedan var det mösshandlarnas
tur. Tio butiker som mest. Skolpojkar, officerare och
järnvägstjänstemän, alla köpte de sina mössor i
Storkyrkobrinken. En liten släng av den franska
februarirevolutionen, då republiken utropades, fick gatan
uppleva den 18 mars 1848, när en folkmassa försökte storma
huset nr 9, där den konservative och impopuläre presidenten
i kammarrätten, J.A. Hartmansdorff, bodde. Sent omsider kom
militären, som avvaktat order från överståthållaren. Han var
på Operan och lyssnade på Jenny Lind. I en lugnare tid satt
Oscar II vid ett bord på Landelius konditori i nr 9 och
skrev hälsningskort på konfektaskar, som han skickade till
hovets damer och värdinnor han gästat.
1235 nedslag
Bildtext 23:
"Huruledes en nyfiken piga fick en kula i magen" visas på
denna teckning av Fritz von Dardel från marsoroligheterna år
1848. Om Dardel var åsyna vittne är osäkert, men mitt i
tumultet befann sig bl.a. Fredrika Bremer, som tyckte att
bråket var "en ynklig historia".

STORTORGET

stortorget-95-pg
Stortorget 1995 – Foto: Peter Gullers
julmarknad-pa-stortorget
Julmarknad på Stortorget 1874 – litografi av Otto Mankell (Stockholms stadsmuseum)

Två ting förknippar stockholmaren med Stortorget, blodbadet  och julmarknaden. Den 8 november 1520 lät den danske kungen Kristian II, som av svenskarna fick tillnamnet Tyrann, halshugga 82 biskopar, adelsmän och framstående borgare. Herremäns tjänare, som ovetande kom inridande i staden, blev upphängda i galgen med stövlar och sporrar på. "Det ganska gräsligt var", skriver Olaus Petri. Sedan Magnus Ladulås tid, i slutet av 1200-talet, har julmarknad hållits på torget. Den inleddes vid Tomasmäss den dag jul".  21 december och eftersom det brukade vara livliga Koppar-Matte, Trähästen och Kåken (därav Kåkbrinken) var skam- och spöplatser för brottslingar, som fick avtjäna sina straff i Siskaburen eller Tjuvakällaren i Rådhuset, på Börsens tomt. Brunnen mitt på torget ritades av stadsarkitekten Erik Palmstedt för att korrespondera med hans stora skapelse, Börshuset (1776).  Stora börssalen på övervåningen, som disponeras av Svenska Akademien, hölls i över hundra år borgerskapets nyårsbaler, där borgardöttrarna kunde få dansa med en prins, kanske med kungen.
Bildtext 24:
En idyll från julmarknaden 1874 i en färglitografi av Otto Mankell. I bagarståndet t.v. säljs pepparkaksparet Nisse och  Nasse, som hörde julen till. Julgranen hade ännu inte riktigt slagit igenom och såldes bara på några få platser i staden. (Stockholms stadsmuseum).

VON DER LINDESKA HUSET

Erik Larsson hette en holländsk invandrare som i början av 1600-talet skapade sig en förmögenhet genom att importera vin och exportera koppar. Han förmedlade krediter till Gustav II Adolfs krigföring och ordnade fördelaktiga handelskontrakt åt staten. Som tack för detta blev han adlad till von der Linde och utnämndes till kammarråd. Efter den stora branden år 1625 byggde han det hus som ännu står kvar på Västerlånggatan 68. Det blev berömt, inte bara för den rika sandstensdekoren i tysk-holländsk renässansstil – lindar och vindruvor syns i hans vapen ovanför porten, som flankeras av Merkurius och Neptunus – utan också för den stora konstsamlingen, som till stor del utgjordes av krigsbyte. Han hade själv följt den svenska armén i fält  under några år. Den tyska texten i kartuscherna lyder i översättning "Allt ligger i Guds nåd" och "Sätt ditt hopp till Gud allena". Med detta som rättesnöre blev von der Linde med tiden Sveriges rikaste man. I sitt hem tog han emot utländska ambassadörer och på sitt gods Malmvik på Lovön levde han som en aristokrat.
1042 nedslag
Bildtext 25:
Merkurius och Neptunus flankerar porten till von der Lindeska huset. von der Linde skapade sin förmögenhet genom att bl.a. importera vin. I hans vapen ovanför porten finns vindruvor och lindar.
(baksida till 25):
På medeltiden, när dominikanernas kloster låg i kvarteret Venus uppe vid Tyska Stallplan, var den smala trappgränden svartbrödernas väg ner till bryggorna vid Mälaren och Saltsjön. En ung nyanländ tysk, Mårten Traubtzich, öppnade i början av 1580-talet en kryddbod i gränden och utvidgade snart affärerna till att omfatta vin, öl, porslin, glas, siden och sammet. Han blev vinprovare och öppnade nära hamnen källaren Gripen, ett bråkigt ställe enligt brottsprotokollen. Han gifte sig med en rådmansdotter, vars  far var en stor kopparhandlare. Svärsonen gick in i firman och gjorde sig en rejäl förmögenhet. På en affärsresa till Kopparberget i Falun blev han överfallen och ihjälslagen.ì
Mårten Trotzigs gränd stängdes vid mitten av 1800-talet, men på initiativ av Gamla Stans hembygdsförening öppnades den åter år 1945. Stockholms äldsta konditori, grundat 1785, är Sundbergs på Järntorget strax intill. Under 1800-talet var det en populär samlingsplats för redarna och grosshandlarna från Skeppsbron och de mäktiga männen från bankerna och kallades "Lilla Börsen".

STRÖMPARTERREN

"Damer og Herrer spadsere om dernede; Musikanter spille, Familier sidde i Grupper og nyde Forfriskninger i de hvaelvede Haller under Broen, og se mellem det Gro(/)nne ud  over det aabne Vand, til Huse og Gaarde, men ogsaa til Skov og Klipper; man glemmer, man er midt inde i Byen". Denna danska läsövning skrevs av H.C. Andersen år 1851, då Strömparterren ännu inte var 20 år gammal. Medeltidens Barkareholmen och den efterföljande Slaktarholmen hade inte varit någon prydnad för Stockholm. I tio år hade den tjänat som upplagsplats för virke och fiskeredskap när
stadsarkitekten F.A. Lidströmer år 1831 presenterade sin ritning till en promenadplats i "Parterren vid Nya bron".Året därpå öppnade hovkonditor Behrens sitt schweizeri där. Han följdes av andra kända restaurangmän, Davidson, Berns och Leonard Linden, och medan popplarna växte, punschen flödade och den österrikiska gossorkestern exekverade dagens örhängen blev Strömparterren allt populärare, med en glansperiod på 1860- och -70-talen. Den vanligtvis vänlige och jovialiske August Blanche förlöpte sig svårt när han en dag år 1842 mötte Carl Jonas Love Almqvist i Strömparterren och spottade denne i ansiktet. De båda herrarna hade sedan ett par år legat i polemik om Almqvists frigjorda teser i novellen "Det går an".
stromparterren-av-dardel-18411
Bildtext 26:
Fritz von Dardel gjorde denna litografi från Strömparterren på 1860-talet och befolkade borden med kända stockholmare. Konstnären själv, i ljus hatt, sitter vid bordet i förgrunden. (Stockholms stadsmuseum)

ÖSTERLÅNGGATAN

800px-osterlanggatan_2006-holger-ellgaard
Sommardag på Österlånggatan  – Foto: Holger Ellgaard

"Numera är Österlånggatan sjömännens och de enkla hotellens gata. Överallt skyltas det med tågvirke och flaggor, blåskjortor fladdra på tork i grändernas fönster, handklaverens toner bryta tystnaden och ungkarlshotellen ståta med exotiska namn. Överallt sticka hissbommar fram ur vindskuporna". Så sent som år 1929 stod detta att läsa i Svenska Turistföreningens Stockholmsguide. Förändringen har gått snabbt. Ända sedan begynnelsen var Österlånggatan  präglad av hamnen, sjöfarten och fisket. Den började som en gångstig i strandkanten strax utanför den första stadsmuren. Tre meter under gatunivån har denna stig påträffats. Tidigt blev den en krogarnas gata. En stor del av Gamla Stans krogar låg här på 1700-talet, Förgylda Nyckeln, Amsterdams börs och Constantinopel, Sveriges Vapen, Holländska Dyhn och Stjärnan. Kvar är bara Den Gyldene Freden, som öppnade på sin nuvarande plats år 1726 och som Anders Zorn donerade till Svenska Akademien 1919. Ett kvarter uppåt åsen, på Baggensgatan, låg horhusen, Ahlströms jungfrubur, Platskans och andra "Venustempel". De tjänstgörande prästinnorna, "korinterna", hade namn som Lilla Lammet, Kalvsteken och Flaggan på Berget.
1112 nedslag
Bildtext 28:
Interiör från Den Gyldene Freden på 1930-talet. T.v. vid bordet sitter Evert Taube. (Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 28 B:
Österlånggatan från Järntorget. Under Fredens skylt står en vaktpost framför Södra bankohuset. (Stockholms stadsmuseum).

 
TYSKA STALLPLAN

Dominkanermunkarna tillhörde predikarorden. Efter sin klädsel kallades de vanligen svartbröder (därav Svartmangatan). Deras huvuduppgift var predikan, själavård och studier. År 1343 började de bygga kloster och kyrka på mark som Magnus Eriksson donerat. Klosterbyggnaden sträckte sig över Tyska Stallplan och upptog hela kvarteret Venus ner till Benickebrinken, där klostrets gästrum finns kvar. Skolgården var klostergård och på skolhusets plats stod kyrkan. Där bakom låg kyrkogården. Klostrets stora attraktion var Helga Lösen, ett krucifix med undergörande kraft, föreställande korsnedtagningen. År 1407 slog åskan ner, byggnader förstördes, biblioteket brann upp och flera munkar dödades. Klostrets lokaler användes ofta till profana möten och politiska överläggningar. Karl Knutsson utnämndes där till rikshövitsman år 1436. När han som kung tvingades lämna landet inför den danska övermakten deponerade han sina rikedomar i klostret. Kristian I tog hand om dem. År 1527 lade Gustav Vasa beslag på den förgyllda silvertavlan och andra klenoder till ett värde av 120 lödiga marker. Han lät riva kyrkan och använde teglet till att förstärka sin borg. 253 lass grus dumpades i sjön vid Söderport. Man ännu år 1561 stod själva klosterbyggnaden kvar.
1248 nedslag
Bildtext 29:
Svartbrödraklosters källare var Stockholms första hotell med ingång från Södra Benickebrinken. Det medeltida härbärget finns fortfarande kvar. Teckningen ur Ny illustrerad tidning är gjord av Robert Haglund.

 

  
                              STOCKHOLM  BERÄTTAR

                              KUNGSHOLMEN

800px-kungsholmen_1754-oj-gjoding
Kungsholmen 1754  – OJ Gjöding
Markering: KUNGSH

BOLINDERS OCH SEPARATOR

Jean och Carl Bolinder, prästsöner från Vaksala i Uppland, hyrde 1844 ett par gamla hus vid Kaplansbacken och anlade ett litet gjuteri. De hade studerat tekniken i England och  Carl hade praktiserat hos Samuel Owen. Det gick dem väl. De köpte tomtmark ner mot Klara sjö. De byggde en ångmaskin och annonserade att de kunde tillverka spisar, kaminer och
trädgårdssoffor, men också utrustning till sågverk och snickerifabriker. Gjutjärn var under de kommande decennierna en modesak, både för prydnads- och nyttoföremål. Vid sekelskiftet började man tillverka råoljemotorer, år 1914  arbetade 1650 man hos Bolinders. Ett annat framgångsrikt företag var Separator vid Barnhusviken. Det byggde på en
uppfinning av Gustaf de Laval. På 1860-talet var Sverige en storexportör av smör, men framställningen var arbetskrävande. År 1878 lyckades de Laval konstruera en
apparat som genom centrifugalkraften kunde skilja grädden
från skummjölken. Separatorn blev en storsuccé världen runt
och de Laval fortsatte sin uppfinnarverksamhet med att hitta
på ångturbinen. På Separators kontor infördes "amerikansk"
arbetstid, 9-5, men med de organiserade arbetarna i
verkstaden hade företagsledningen häftiga konflikter under
det nya seklets början.
1249 nedslag
Bildtext 165:
Interiör från Bolinders gjuteri 1904. De flesta av arbetarna bodde nära fabriken, på och runt
Kungsklippan. (Stockholms
stadsmuseum).
Bildtext 165 B:
En stilla afton omkring år 1900 speglar sig Bolinders
verkstäder i Klara sjö. Bolinder prydde staden och landet
med sina gjuteriprodukter, men deras fabriksbyggnader var
knappast någon prydnad för staden. (Stockholms stadsmuseum).

FLEMINGGATAN

"Fattiggatan. Fleminggatan. Dammig av sot, dyster och
sörjig. Med Grubbens stapplande fattighjon och mattpiskande
sinnessjuka, med trasklädda barnungar som lekte i gyttjan.
Fattiggatan, kantad av brädgårdar, lumplador och verkstäder
där fabrikspiporna tjöt morgnar och kvällar." Så skriver Per
Anders Fogelström i romanen "Mödrar och söner". Och Svenska
Turistföreningens guidebok, denna närmast officiösa skrift,
rapporterade år 1929: "Fleminggatan bjuder emellertid icke
flanören någon ögonfägnad. Den är en bred och rak
trafikgata, enformig och glädjelöst bebyggd, och den har
icke alldeles utan skäl kallats för Stockholms fulaste
gata". Naima Wifstrand sätter dock stolt rubriken "Naima
från Fleminggatan" över första kapitlet i sina memoarer. I
gamla tider har den hetat Reparebansgatan, Glasbruksgatan
och Tegelbruksgatan efter företag som legat här. Grubbens
var på 1840-talet en vacker trädgård som sträckte sig ner
mot Barnhusviken. Om sommarkvällarna bjöds det på
underhållning i Grubbens Park. År 1860 övertogs tomten av
staden, som öppnade en försörjningsinrättning. Den ersattes
1922 av S:t Eriks sjukhus. Det största huset vid gatan är
Trygg-Hansas höghus i tegel och betong som uppfördes 1967-76
efter ritningar av Anders Tengbom.
flemingatan-olja-1800-tal
Fleminggatan är 1868 en lantlig landsväg på denna
oljemålning av C.P. Hallberg från trakten av Kronoberget. En
kvinna har varit vid brunnen och hämtat vatten. I fonden
syns staden med bl.a. Klara kyrktorn. Huset som sticker upp
t.h. vid horisonten är Slottet. (Stockholms stadsmuseum).

Bildtext 166 B:
Invid försörjningsinrättningen Grubbens med sina hjon låg
fattigvårdens inackorderingsbyrå, där föräldralösa samt barn
till utblottade mödrar togs emot för att sändas vidare till
hem i landsorten. Den blivande författaren Ivan Oljelund och
hans bror hamnade där och tyckte det var som ett himmelrike
jämfört med asylen på Tjärhovsgatan. Foto omkring 1900.
(Stockholms stadsmuseum).

FLEMINGGATAN

Med goda skäl fick Klas Fleming ge namn åt gatan år 1885.
Han var Stockholms förste överståthållare, en kraftfull och
mycket driftig man. Det årtionde, 1634-44, då han ledde
staden blev en av de mest dynamiska perioderna i Stockholms
historia. Munklägret (Kungsholmen) hade tillhört kungahuset
och kallades "Drottningens ö" efter Gustav II Adolfs änka
Maria Eleonora. Sedan hon flytt från Sverige 1640 började
Fleming utöva påtryckningar att marken borde överlämnas till
staden, som behövde utrymme för "nyttige och gode
hantverksmän", speciellt för sådana som var beroende av
tillgång på vatten. Ett första donationsbrev utfärdades 1644
och drottning Kristina frånhände sig 1647 även den västra
delen av Munklägret. För staden i sin helhet är emellertid
Fleming mest ihågkommen för sin stadsplan (ritad av
stadsingenjören Anders Torstensson), som är den mest
omfattande som någonsin genomförts i Stockholm. På Norrmalm
revs och flyttades över 2 000 gårdar och raka gator stakades
ut. Den plan som gjordes för nedre delen av Munklägret, som
ännu var glest bebyggt, gäller i stort sett fortfarande. På
Söder var problemen större, men en del tomtägare lyckades
göra fördelaktiga byten. Tekniska Nämndhuset, där likartade
frågor behandlas i dag, byggdes 1962-65 med Nils Sterner och
Carl-Olof Deurell som arkitekter.
1307 nedslag
Bildtext 167:
Överståthållaren Klas Fleming, som stod bakom Stockholms
första stadsplan, fick ge sitt namn åt Fleminggatan. För att
skaffa sig ytterligare ära drog han ut i krig, men träffades
av en kanonkula under slaget vid Femern år 1644. (Statens
porträttsamlingar på Gripsholm).

HANTVERKARGATAN

karolinsa-institutet-1800-tal
Gamla Karolinska institutet där stadens bårhus fanns

 
Munklägret skulle bli hantverkarnas holme. Det kom
vantmakare, sockerbagare, klockgjutare, glasblåsare,
strumpstickerskor och framför allt garvare. Den största
gatan uppkallades till deras ära 1644, samma år som staden
övertog Kungsholmen från Kronan. Men Hantverkargatan blev
med tiden sjukhusens gata. I Gripenhielms trädgård, där
Urban Hjärne planterat medicinalväxter, öppnades
Serafimerlasarettet 1752. På andra sidan gatan kom
Karolinska institutet med Bårhuset, dit stockholmarna gick
för att titta på de döda. Den olycklige ballongflygaren Rolla,
som låg där på lit de parade, orsakade kalabalik bland de
köande unga flickorna. I huset mitt emot Myntet tillverkade
Werner kirurgiska instrument medan konkurrenten Stille höll
till på Karolinskas tomt. Uppåt gatan låg "Tretton",
kurhusinrättningen Eira, även kallad "Giggen", dit de
prostituerade gick på sina regelbundna kontroller och
stundom blev intagna. För blivande mödrar fanns Allmänna BB
(nuv. Länsstyrelsen) och för militären Garnisonssjukhuset
(nuv. Landstinget). Det ståtliga huset ritades av Carl
Christopher Gjörwell och uppfördes 1816-34. En gammal
garveribyggnad finns kvar ner mot sjön.
landstingshuset_o_staty
Landstingshuset – Foto: Peter Gullers
Bildtext 168:
År 1929 breddades Hantverkargatan och Kungl. Myntets portal
flyttades en bit in till vänster. Men Samuel Owens hus
därbakom revs. Fotografi från 1910-talet. (Stockholms
stadsmuseum).hantverkargatan-osterut

 

 

 

 

Hantverkargatan österut. Foto: Peter Gullers

Kartagos backe i Hantverkargatan hade sitt namn efter ett värdshus på 1700-talet. För hästspårvagnen var den ett problem. Inte ens parhästar orkade dra upp dentunga vagnen utan man måste ta till en hjälphäst. Hjälpkusken, en vackert uniformerad yngling, beundrades av Kungsholmens smågrabbar. Konstnären Gustaf Magnusson berättar i boken "Utkantsgrabb":
"Vi såg spårvagnen nalkas i raskt trav. På sin plats –
precis som en cirkusartist – stod den avundsvärda hjälpkusken med tömmar och piska i ena handen. I den andra handen höll han den stora krok som var fästad vid hästens dragkejda. Då spårvagnen i full fart kom upp vid sidan om honom steg han lätt och elegant upp på fotsteget, böjde sig ned och kopplade fast kroken i öglan frampå spårvagnen, klatschade med den långa piskan – och uppför backen bar det av med hjälphästen vid sidan om och en bit framför de bägge parhästarna." Kungsholmslinjen var den som längst trafikerades med hästar. Den 10 februari 1905 gick den sista hästanspända turen från Tegelbacken med Drott och Vivi i selarna för den första av åtta vagnar. Ombord befann sig Spårvägsstyrelsen som dessförinnan hade ätit lunch på Rosenbad. Längs Hantverkargatan stod Kungsholmsborna  och hurrade och viftade.

HORNSBERG
Ruben och Paul Ljungberg, ett par optimistiska bröder i     
byggbranschen, anlade år 1923 en velodrom i Hornsberg med
den danska Ordrupbanan som förebild. I Danmark förekom
vadhållning och bröderna ansökte om att få hålla
totalisator. Myndigheterna sa nej och därmed var projektet
praktiskt taget dödsdömt. Husqvarna, som tillverkade både
velocipeder och motorcyklar, stöttade dem, men några
sponsorinsatser av sentida format lär det inte ha varit.
Företagets namn stod målat i betongbanan och en del av de
cyklister som uppträdde tillhörde deras "stall". Man tävlade
fredagkvällar och söndagar under den varma årstiden. Bland
de mera framgångsrika cyklisterna var bröderna Artur, Erik
och Hjalmar Bjurberg från Ulriksdal. Kaffe och pilsner klass
II tillhandahölls av Rudolf Norgren, den kände
tidningskolportören från Stureplan. Den folkligt, festliga
"danska" stämningen ville dock inte infinna sig. Uppvisning
i s.k. flyeråkning, där cyklisten kör i vindsuget efter en
motorcykel, drog en del publik, liksom boxningsproffset
Harry Persson, då han 1927 mötte den amerikanske
tungviktaren Bud Gorman, som han besegrade i femte ronden,
sedan Gorman råkat ut för benbrott. Ernst Rolf var
konferencier. År 1931 revs velodromen och staden byggde
Kristinebergs idrottsplats.
Bildtext 170:
Från luften var velodromen en riktigt pampig anläggning.
Bilden är tagen mot väster.
Bildtext 170 B:
Velodromen i Hornsberg blev aldrig någon succé, men
cyklisterna som framträdde där hade roligt. En av dem var
Gösta Törnqvist, som vid mera mogen ålder ägnade sig åt att
distribuera dagstidningar från Klara.

JOHN ERICSSONSGATAN

Nya radikala idéer föddes i funktionalismens spår på
1930-talet. Hushållsarbete och barnomsorg ansågs
otidsenligt. Den moderna kvinnan skulle ges möjlighet till
rekreation, föreningsliv, samvaro och förkovran. Alltfler
förvärvsarbetade, många mödrar var ensamstående. Så uppstod
tanken på kollektivt boende. En av dem som gick i spetsen
var Alva Myrdal och hon hade med sig bl.a. arkitekten Sven
Markelius. Resultatet blev familjekollektivhuset på John
Ericssongatan 6, som stod färdigt 1935. Lägenheterna var
små, de minsta bara 15 kvadratmeter, men det fanns
sopnedkast, tvättnedkast och mathiss, där man kunde få upp
mat från restaurangen och skicka tillbaka disken. Barnen
lämnades till daghemmet, som till en början hade öppet
dygnet runt, i huset fanns personal som hjälpte till med
tvätt och städning. Projektet, som hade bemötts med ett
visst löje och hånats som "ryskt", fick mest positiva
kommentarer när huset var klart. De snedställda
balkongerna, som gav alla lägenheter åt gatan södersol och
sjöutsikt, väckte särskild beundran. "Markeliushuset"
genomgick en grundlig renovering 1989-91 och har förklarats
som byggnadsminnesmärke.

john_ericssonkungsholmen_002
Kollektivhuset på John Ericssonsgatan väckte stor
uppmärksamhet. Den djärva fasaden med de skyddade, solvända
balkongerna, väckte beundran, men en del av interiörens
faciliteter med exempelvis tvättnedkast och mathiss tyckte
en del var en smula löjligt. (Svensk Form).
 

Daghemmet tog till en början hand om barnen dygnet runt och
mödrarna kunde få hjälp med både tvätt och städning.
Kritikerna ansåg att kollektivhuset var Sovjetinspirerat.
(Svensk Form).

KONRADSBERG

konradsberg-jordgubbe
Konradsberg – Upphov : Jordgubbe

 
Långt fram i tiden ansågs sinnessjuka människor vara löjliga
narrar, som man hade rätt att driva gäck med. Att gå och
titta på "dårarna" var ett populärt söndagsnöje och när
överläkaren Wilhelm Öhrström vid det nyinvigda Konradsberg –
"Dårarnas slott" – försökte förbjuda sådana besök år 1861
väckte det en våldsam indignation både bland allmänheten och
i pressen. Patienter från det nerslitna Danviken hade det
året överförts till Konradsberg, som trots sitt imponerande
yttre (arkitekt Albert Törnqvist) hade många brister.
Ventilationen fungerade dåligt, det luktade latrin i rummen.
Värmesystemet var också misslyckat. En nyhet var de
verkstäder som hade byggts, för bl.a. snickeri och väveri.
Tanken var att patienterna genom sin verksamhet där skulle
dra in pengar till hospitalet. Mest kom de dock att
sysselsättas med att lappa kläder. Behandlingen bestod av
tvångströja och isolering. Långbadet som infördes mot slutet
av seklet ansågs humanare. Långt in på 1900-talet var
matordningen helt undermålig. Leverantörerna ansåg att
skämda varor var goda nog för "dårhuset". På 1930-talet kom
insulinet och elchocken. Namnet Konradsberg försvann – det
hade fått en dålig klang. Psykofarmaka medförde en helt ny
vårdsituation på 1950-talet. "Dårarnas slott" blev
Rålambshovs sjukhus.
1279 nedslag
Bildtext 172:
Konradsberg – "dårarnas slott" – tedde sig pampigt utifrån.
Vid närmare skärskådan visade det sig ännu kring år 1900 att
det rådde stora brister i husets standard och att både vård
och mathållning var undermålig. (Stockholms stadsmuseum).

KRONOBERGSPARKEN

kronobergsparken_vykort_002
Kronobergsparken i början av 1900-talet

"Bli huvudstadens berg ordnade till parker, behöver
stockholmaren icke så mycket bekymra sig om dyrbara och
tidsödande resor till landet; han stiger upp, vilken stund
på dagen det behagar honom, i närmaste park och har där
tillfälle att njuta av en lantlig natur i fullaste mått." Så
hette det i 1866 års stadsplaneförslag. Före sekelskiftet
var arbetet fullbordat eller i gång i över ett dussintal
parker. En av dem var Kronobergsparken. Här låg tidigare bara
några små kåkar på det nästan kala berget. I det nordvästra
hörnet hade en liten judisk kyrkogård anlagts på 1780-talet.
Per Wästberg skriver om den i "Halva kungariket": "De gråa
stenarna är små och tunna, de liknar en samling gavlar av
leksakshus som har brunnit." Innan parken ännu var helt klar
erbjöd Kronoberget Kungsholmens bästa kälkbackar.
Himmelsbacken från bergets topp ner till Kronobergsgatan,
Kobacken, Guppbacken, Svängbacken, Ekbacken. Stockholms
längsta repslagarbana, från Scheelegatan, längs
Kungsholmsgatan, fram till parken, revs 1904 för att ge plats
åt Polishuset. Barnsjukhuset, "Kronprinsessan Lovisa",
uppfört vid Polhemsgatan 1899, revs för att ge plats åt
Polishusets tillbyggnad i början av 1970-talet.
kronprinsessan-lovisas-barnsjukhus
Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus vid början av 1900-talet

Bildtext 173:
I början av 1890-talet började Kronobergsparken anläggas.
Liksom de övriga nya parkerna blev den genast mycket populär
bland stockholmarna. Sommarnöje och semester var något som
existerade endast för de mest välsituerade. Här bjuds på
konsert från musikpaviljongen på 1910-talet. Foto: Axel
Malmström. (Stockholms stadsmuseum).

KUNGLIGA MYNTET

År 1849 flyttade Kungl. Myntet från Mynttorget i Gamla Stan
till Hantverkargatan 5. Delvis utnyttjades några av de
byggnader där Samuel Owen hade haft gjuteri och mekaniska
verkstäder, men den stora verkstadsbyggnaden, portalen m.m.
ritades av Johan Fredrik Åbom. Redan i slutet av 1700-talet
präglades mynt här. Det var Charles Apelquist, som på
kunglig order tillverkade falska ryska guldmynt som skulle
användas i kriget. I övrigt gjorde han svarvstolar,
domkrafter och andra nyttoföremål. År 1809 flyttade Samuel
Owen in och byggde här de första svenska ångbåtarna,
"Stockholmshäxan" och "Amphitrite". På några få decennier
kom ångan att revolutionera både kommunikationer och
industri. I det närbelägna Eldkvarn (Stadshuset) arbetade de
första ångmaskinerna, installerade av Owen. På andra sidan
fjärden, vid Riddarholmskajen, sålde August Strindbergs far
ångbåtsbiljetter. Samuel Owen var gift med författarens
faster. De var bosatta i ett vackert 1700-talshus strax
väster om Myntet. När Hantverkargatan breddades 1929 revs
huset och Åboms portal flyttades en bit söderut. En donation
av Samuel Owen är järnstaketet vid Kungsholms kyrka som
smiddes på hans verkstad. Det påstods vara en avbön för att
han inte var lagligt skild från sin första hustru.
1253 nedslag
Bildtext 174:
Kungl. Myntet flyttade från Mynttorget till Kungsholmen 1849
och blev kvar till 1974. Produktionsmetoderna var
gammalmodiga. (Stockholms stadsmuseum).

KUNGSHOLMS HAMNPLAN

Parmmätarna, som givit namn åt gatan som går upp till
Kungsklippan, är en sedan länge försvunnen yrkesgrupp. I
århundraden arbetade de på många platser vid Stockholms
kajer. Deras uppgift var att mäta det hö som fraktades till
Stockholm på låga, bredbukiga båtar. I staden fanns många
hundratals hästar, på Malmarna även kor. Betet var begränsat
och höskörden minimal. Det var därför nödvändigt att köpa hö
från landsbygden. Ordet parm har finskt ursprung och
motsvarar ungefär 17.7 kubikmeter, vilket man kom upp till
genom att trampa ner höet i en låda som var två meter hög
och två meter i fyrkant. Kungsholms Hamnplan var en stor
lossningshamn för Mälarbåtarna redan på 1600-talet, ett
gammalt namn är Parmmätarhamnen. Vid mitten av 1700-talet
byggdes här Parmmätarhuset, som fungerade som kontor och
bostad och stod kvar ännu några år in på 1900-talet. När
behovet av hö minskade under 1800-talet fick parmmätarna
till uppgift att även mäta ved och kol. Parmmåttet försvann
och ersattes av vågar.ì
1007 nedslag
Bildtext 175:
Parmmätarens yrke är försvunnet, men namnet lever kvar i en
Kungsholmsgata. Parmmätarnas kontor, som också fungerade som
bostad, stod kvar vid Kungsholms Hamnplan en bit in på
1900-talet. (Stockholms stadsmuseum).

 
KUNGSKLIPPAN

"Här bodde unga människor, nygifta, ogifta, och de som fått
sitt första barn. Här fanns lekplaner för ungarna, små prång
för barnvagnar och cyklar, långa balkonger för dem som
älskade solen". Det är Erik Asklund som beskriver det nya
Kungsklippan i romanen "Modisterna". HSB hade köpt berget
med kåkstaden, där Bolinders arbetare hade bott, för 3.5
miljoner kronor, Sven Wallander hade planerat och ritat och
under åren 1934-36 byggdes de ljusa, funktionalistiska
lamellhusen med balkonger och stora fönster. För kvinnliga
kontorister ritade Sven Backström och Leif Reinius
"Kvinnornas hus", Kungsklippan 11, som stod klart 1938. Det
var ett kollektivhus där ett mål mat om dagen ingick i
hyran. Djupt ner i berget ligger Stadsarkivet insprängt med
45 000 hyllmeter fulla av Stockholmskunskap. Där kan man
läsa om Lilla Munkan, väderkvarnen som byggdes här på berget
på 1640-talet av Melker Jung, ägare till ett glasbruk vid
Klara sjö, strax söder om Fleminggatan. Där finns också
uppgifter om Maria Sandel, en av Kungsholmens få författare
och den första kvinnliga arbetarskildraren, som bodde på
Parmmätargatan 23 och drev en liten butik, där Bolinders
arbetare köpte sig en öl efter jobbet.
1189 nedslag
Bildtext 176:
En pittoresk men delvis slumbetonad kåkstad var Kungsklippan
ända in på 1930-talet. Många av Bolinders arbetare bodde
här. Foto från 1902 av Lars Larsson. (Stockholmsì
stadsmuseum).

NORR MÄLARSTRAND

För att få fart på inflyttningen till Kungsholmen erbjöd
staden på 1670-talet tio års skattefrihet och gav också
befrielse från skråtillhörigheten. Det oorganiserade
bönhaseriet blev alltså lagligt i den nya stadsdelen.
Tomterna mellan Garvargatan och sjön upptogs snart av
illaluktande garverier. Garvarsläkterna Westin och Lundin,
vars minne lever kvar i två gatunamn, gjorde sig stora
förmögenheter. Strandgatan förblev länge en dröm hos
stadsplanerarna. Garnisonssjukhuset, kungliga jaktvarvet och
pontonjärkasernerna gick ända ner till vattnet. Beslutet att
anlägga Norr Mälarstrand fattades 1880, men det skulle dröja
50 år innan den var färdigbyggd. Byggnadsstilarna skiftar,
från det tidiga 1900-talets jugend i gamla Mälarbadet, nr
12, över 20-talshusen, nr 26 och 28, med sina nästan
medeltida trappgavlar, till 30-talsfunkisens första utlöpare
i det västra hörnet av Kungsholmstorg. Riktigt samma status
som Strandvägen har Norr Mälarstrand aldrig fått, men de
stora våningarna har krävt burget folk. Bruno Liljefors
bodde här en period, flera skådespelare har gästspelat
kortare eller längre tid, men gatans celebritet var
forskningsresanden Sven Hedin, som disponerade de två
översta våningarna i nr 60. Stockholms vackraste
strandpromenad skapades i början av 1940-talet av Erik
Glemme och Holger Blom.

norr-malarstrand-rast-med-biraBirapaus 1943 – Foto: Gunnar Lundh

Vid början av 1930-talet var Norr Mälarstrand i det närmaste
färdigbyggd. Det skulle dröja ännu ett tiotal år innan den
vackra strandpromenaden kom till stånd.
Stockholms-Tidningens foto är taget från Smedsuddsvägen.
(Stockholms stadsmuseum)

PIPERSGATAN

piperska-muren-mot-radhuset-kopia
Rådhuset från Piperska Murens trädgård. Foto: Peter Gullers

 
Kungsholmen blev trädgårdarnas stadsdel. Den vackraste av
dem alla var den Piperska, som började anläggas av greve
Karl Piper vid slutet av 1690-talet. År 1700 gick han ut i
kriget, togs tillfånga av ryssarna vid Poltava och återvände
aldrig. Men hans kraftfulla hustru Kristina, dotter till den
förmögne borgmästaren Hans Olofsson Törne, fullbordade hans
verk, anlade orangerier, alléer och grottor, placerade ut
urnor och skulpturer och lät slutligen bygga en hög mur runt
alltsammans – Piperska Muren. Hennes köksträdgård sträckte
sig långt västerut, över tomterna där Rådhuset byggdes
1909-15 och där Polishuset (1903-11) ligger. En "franskfödd
kaffekokare", Jean Theodor La Font, fördärvade trädgården på
1750-talet, rev växthus, sålde skulpturer och styckade
tomter. Efter hans konkurs 1764 köptes egendomen av
Amaranterorden och sedan dess har Piperska Muren varit
högkvarter för ordensväsendet. År 1807 blev Arla Coldinu
Orden anläggningens ägare. I över 100 år var "Pipris" eller
"Pipern" en populär restaurang, öppen för allmänheten.
Borgerligt nygifta par, som "fantat sig" inför borgmästaren
och vigselförrättaren Gunnar Fant inne på Rådhuset, åt där
sin bröllopsmiddag, och i rådhusrättens lunchpaus förenades
åklagare, försvarsadvokater, åtalade, käranden och vittnen
över isterband och stuvad potatis.
1309 nedslag
Bildtext 178:
Den Piperska trädgården täckte en stor del av centrala
Kungsholmen ända fram till Kronoberget. På 1830-talet
öppnades trädgården för allmänheten och borgarna satt på
plattformar i träden och drack punsch. Men Jan van den
Aveelens kopparstick i "Suecian" är 100 år äldre.

 
RÅLAMBSHOVSPARKEN

800px-ralambshovsparken_2006-holger-ellgaard
Rålambshovsparken – Foto: Holger Ellgaard

"Såg du nu Marieberg,/ Så se längre neder;
     Med en gul och bleknad färg/ Sig ett tjäll utbreder.
     Fönstren glittra. Kännen I/ Ej Salpetersjuderi?
     En gång, Ulla – raljeri! – / Palten dit dig leder."

Dessa varnande ord riktar Bellman till Ulla Winblad i
Fredmans epistel n:o 48, när de ror förbi Rålambshov på
hemväg från Essingen. Salpetersjuderiet var ett fruktansvärt
ställe. Där arbetade kvinnor från Spinnhuset med att blanda
ruttet kött, avföring, urin, kalk och jord till en sjudande
massa. Den salpeter som därav framställdes användes vid
kruttillverkning. Sjuderiets föreståndare var förre
hovtandläkaren, porslinsdirektören vid Marieberg, Johan
Eberhard Ehrenreich, vars intresse var att göra sig en
extraförtjänst. Mathållningen var usel, några kläder delades
aldrig ut till fångarna. När Ehrenreich gav sig av till
Tyskland fortsatte hans svärson, kammarmusikern Lars Lalin,
att missköta verksamheten.  Per Anders Fogelström har i
romanen "Vävarnas barn" skildrat de fruktansvärda
förhållanden som rådde. I en klagoskrivelse berättades att
fångarna ätit grus i brist på mat. Vintern 1771-72 avled
halva styrkan. Först sju år senare beaktades skrivelsen. De
överlevande fördes över fjärden till Långholmen.
1231 nedslag
Bildtext 179:
Rålambshovs malmgård byggdes 1801 som sommarställe för
landshövding Pehr Evert Georgii. På 1930-talet bodde
Stockholms populäre borgmästare Gunnar Fant där. Foto från
1900-talets början. (Stockholms stadsmuseum).

SPORTPALATSET

sportpalatset
Den 20 oktober 1934 invigdes Sportpalatset. Kostnaderna för
bygget imponerade, 6.5 miljoner kr, uppgavs det. Simhallen
väckte stockholmarnas stolthet. Sportpalatset var ett av de
största inomhusbaden i Europa, med 50-metersbassäng och
barnbad. Ända från Söder kom skolbarnen hit och simmade för
sina märken, den redan legendariske mästersimmaren Arne Borg
och Kanalsimmerskan Sally Bauer gick längs bassängkanten och
kontrollerade. I huset fanns kafé och restaurang med
festvåning och sjöutsikt, klubblokaler, gymnastiksalar,
tennisbanor, en konserthall och en biograf som hette Rivoli.
Över bions kopparbeslagna entrédörrar satt en relief av
Gunnar Torhamn. Sportpalatset hade tillkommit på privat
initiativ av K. Faugust, som också var byggherre. Arkitekt
var Jean S. Adrian. Mot slutet av 50-talet var det slut med
de sportsliga aktiviteterna. Det inre byggdes om till kontor
och varuhus, biografen blev inspelningsstudio. Något av en
förebild för Sportpalatset var S:t Erikspalatset på andra
sidan gatan som uppfördes 1907-10 för industriändamål och
bostäder. Arkitektfirman Dorph & Höög hade gjort
ritningarna.
1113 nedslag
Bildtext 180:
Sportpalatset övertog Strömbadets roll som simskola för
Stockholms barn. Med sin 50-metersbassäng var det också en
ofta anlitad tävlingslokal. Fotografiet är från invigningen
1934. (Stockholms stadsmuseum).

S:T ERIKSGATAN

 
st-eriksplan-p1010010
Ung cyklist på S:t Eriksgatan – Foto: Peter Gullers

Ända mot slutet av 1800-talet var S:t Eriksgatan en lantlig
väg med små stugor, omgivna av trädgårdar. När hyreshusen
byggdes vid sekelskiftet behölls delar av trädgårdarna i
form av planterade förgårdar. Det gav en behaglig karaktär
åt gatan, som också var glest trafikerad innan bron till
Vasastan var klar år 1906. När S:t Eriksgatan breddades på
1930-talet offrades förgårdarna. Den gamla landsvägen hade
på några få decennier förvandlats till en brusande
storstadsgata. Biograferna låg tätare här än någon
annanstans på Kungsholmen. Först var Häst-Nisse, Stockholms
biokung, som år 1910 startade S:t Erik (Vargen/Gnistan) i
nuvarande 35:an. Så kom i rask följd Thule i hörnet av
Alströmergatan och Thalia (Kronobergs-biografen) i nr 28.
Anders Sandrew öppnade sin första bio, Metropol-Teatern i
hörnet av Fleminggatan år 1926, samma år kom Strand i nr 52.
Mest var det action och pang-pang på S:t Eriksgatans
biografer och efter Västerbrons tillkomst vandrade unga
matinébesökare ända från Hornstull för att se vad som bjöds
på Caprice och Alcazar, på Roxy och Rivoli. Kungsholmens
grabbar hade möjligen kunnat berätta för dem om skarprättare
Dalman, som hade bott i 44:an. Sitt sista uppdrag fullgjorde
han 1910, då han högg huvudet av mördaren Ander med giljotin
på Långholmen. Det är enda gången giljotinen har använts i
Sverige.
1332 nedslag
Bildtext 181:
De lummiga förgårdarna utanför hyreshusen gav S:t Eriksgatan
en nästan lantlig karaktär. Men när trafiken ökade och gatan
måste breddas offrades förgårdarna. Fotografi från kvarteret
Väktaren, mellan S:t Göransgatan och Drottningholmsvägen, på
1930-talet. (Stockholms stadsmuseum).

SMEDSUDDSKOLONIN

Det är möjligt att det är glasbrukssmeden Gustaf Hård,
bosatt här i början av 1700-talet, som har givit namn åt den
lilla halvön. Mera känd är överinspektören Abraham Fineman,
som på 1800-talet byggde en malmgård, som under namnet
Sjövillan har gått till konsthistorien. Under första
världskriget, när unga konstnärer inte kunde resa till
Frankrike och studera, hyrde tre målare in sig på
Smedsudden. Det var Alf Munthe, Victor Axelsson och Torsten
Palm. I den lantliga idyllen, med storstaden inom synhåll,
skapade de en konst som gav dem namnet "intimisterna".
Man talade också om "Smedsuddsskolan". Några år
senare flyttade andra konstnärer in i Sjövillan. Fritiof
Schüldt och Axel Nilsson t.o.m. övervintrade i den dragiga
kåken, mera tillfälliga gäster var Eric Hallström, Hilding
Linnqvist och Gideon Börje. Deras konstuppfattning var
likartad, de behandlade verkligheten med en respektlös
lekfullhet. År 1923 var konstnärsepoken i Sjövillan över.
Den användes senare till arbetarbostäder och år 1936 brann
den ned.ì
1085 nedslag
Bildtext 182:
Glada fester hörde till konstnärslivet på Smedsudden. År
1923 målade Nils Tydén "Balen på Smedsudden" med kamraterna
i dansens virvlar. (Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 182 B:
Från omkring år 1830 är Sigge Ulfsparres oljemålning. Han
har stått uppe vid Marieberg och sett över Smedsudden in mot
staden. (Stockholms stadsmuseum).

VÄSTERBRON

800px-vasterbron_2008a-holger-ellgaard
Västerbron – Foto: Holger Ellgaard

Josef Kjellgren växte upp längst norrut på Långholmsgatan.
Tvärs över gatan låg barackerna där arbetarna från Bergsunds
Mekaniska Verkstad bodde. Hans lekplatser var Söder
Mälarstrand, Pålsundet, Långholmen. Han kände denna trakt
och folket som levde här. När den stora bron byggdes skrev
han en roman, som kom att räknas till de stora
arbetarskildringarna. "Människor kring en bro" dokumenterar
en miljö som för alltid var försvunnen, när Västerbron
invigdes en kulen novemberdag 1935. Riktigt stämmer inte
hans skildring med verkligheten. De arbetsjournaler som han
citerar härrör sig från Tranebergsbron, klar ett år
tidigare. Västerbron tillkom efter en internationell
pristävling. Andrepristagaren, Ernst Gaber från Karlsruhe,
hade kallat sitt förslag "Im Fels verspannt". Tre meter
under vattenytan låg en klippa, där man kunde sätta ett
mellanstöd. När chefen var på semester satte sig två unga
nyanställda ingenjörer på hamnförvaltningens
byggnadsavdelning att bearbeta Gabers förslag. Deras
alternativ accepterades, och så byggdes bron.
Arbetsledningen bestod till stor del av tyskar, svenskarna
hade ännu inte tillräckligt kunnande för ett så avancerat
projekt. Men folk från Ekensbergs Varv var med och
monterade. Bergsunds Mekaniska fick inte delta i brobygget
på deras hemmaplan. Det hade lagts ned 1929.
1304 nedslag
Bildtext 183:
Västerbrons invigning var en stor händelse för
stockholmarna, som var stolta över den växande trafiken som
visade att Stockholm var på väg att bli en storstad. Men
invånarna på Långholmsgatan var inte så glada åt de
dundrande långtradarna och den skramlande 4:an. Foto:
Stockholms-Tidningen. (Stockholms stadsmuseum).

STADSHUSKAJEN

 
eldkvarn_1878
Eldkvarn brinner 31 oktober 1878 – Målning av Giustaf Carleman

"När Eldkvarn brann" är ett uttryck som sedan över ett sekel
använts av stockholmarna som en tidsbestämning. Med åren har
den blivit allt diffusare. Det var den 31 oktober 1878.
Ingen annan eldsvåda i Stockholm har blivit mera omtalad och
ändå är den långt ifrån den största. Eldkvarn fick sitt namn
redan när den anlades i början av 1800-talet, det var den
första svenska kvarn som drevs med ångmaskin – "eld- och
luftmaskin". Den låg där Stadshuset nu står. Ur
åskådarsynpunkt var läget alltså det yppersta. Människor
samlades på kajer och broar, på Mariaberget och i
Skinnarviken. Molnen gick lågt, det var disigt i luften, det
glödande mjöldammet sprutade som eldfontäner och lågorna
reflekterades i Riddarfjärdens vatten. Johannes brandkår,
som här hade sin första stora uppgift, kunde inte mycket
göra för att rädda kvarnen. Eftersläckningsarbetet pågick i
närmare tre veckor. Hela Stockholm luktade illa av den
pyrande säden. Kvarnen byggdes upp igen och var i funktion
till 1902, då den inköptes av staden, som här planerade att
anlägga ett rådhus. Den tävling som utlystes vanns av Ragnar
Östberg, men kommunen hade tänkt om, man ville i stället ha
ett stadshus på tomten. Östberg gjorde nya ritningar och år
1911 togs beslut om bygget.
1253 nedslag
Bildtext 184:
Eldkvarn, som låg på Stadshusets plats, byggdes upp igen
efter branden 1878. Fotografiet är från 1890-talet. Klara
och Kungsholmen har krupit närmare varandra. Kungsholmsbron
var en gång över 500 meter lång, en av de längsta i Europa.
Foto: Oscar Ellquist. (Stockholms stadsmuseum).

STADSHUSTRÄDGÅRDEN

stadshusterrassen
Stadshusterassen – Olja på pannå av Emil Hellbom

"Att se Stadshuset var som att höra hela den svenska
kulturhistorien tala i sömnen", skrev Stockholmsdebattören
Kurt Bergengren, som ironiserade över alla dessa reliker som
murats in eller rekonstruerats. Men han tillade: "Till den
svenska tradition som denna byggnad konserverar hör…det
hedervärda hantverkliga utförandet av murning och
snickerier". Formen på tegelstenarna kopierades med stor
skicklighet efter fynd i slottet Tre Kronor. Mycket av det
gamla har samlats i Stadshusträdgården. I väster står
kalkstensmuren från Wallenbergs hus vid Kungsträdgården.
Familjen bidrog med pengar till Stadshusbygget. Därintill
finns en väggbrunn som kommer från det första
vattenledningsverket på Söder. Längst i väster, vid tornets
fot, är Birger Jarls låtsasgrav – originalet bevaras i
Varnhems klosterkyrka – och en granitstock, syftande på den
stock som enligt legenden flöt i land på Riddarholmen och
ledde till Stockholms grundande. Alldeles äkta är däremot
ett valv från Palmstedts graciösa Riddarholmsbro, som är
inbyggt i den s.k. Birgerskansens östra vägg. I strandkanten
ligger vattenslipade klippor, för att ge en illusion av att
Stadshuset är byggt på fast grund. Men kännaren ser att
inlandsisens räfflor går åt fel håll. På midsommardagen
1923, 400 år efter Gustav Vasas intåg, invigdes Stadshuset.
1315 nedslag
Bildtext 185:
Stadshusträdgården bjuder en magnifik utsikt över Gamla Stan
och Södermalm, men den är också en sevärdhet i sig själv med
många referenser till Stockholms historia. Fotografi frånì
1924. (Stockholms stadsmuseum).

 

                     STOCKHOLM BERÄTTAR

                              NORRMALM

                                                                1

ADOLF FREDRIKS KYROGATA

På Barnhusets gamla kyrkogård inom Klara församling
uppfördes år 1674 ett kapell, som bekostades av den förmögne
rådmannen Olof Larsson. För att tacka och hedra honom fick
kapellet namnet S:t Olof (Olofsgatan). Dess första kaplan
var Petrus Muur, upptäckaren av Norrmalms surbrunn
(Surbrunnsgatan). På 1760-talet fick Fredrik Adelcrantz i
uppdrag att rita en ny kyrka. Kung Adolf Fredrik lade
grundstenen och Gustav III deltog i invigningen 1774. Kyrkan
hade då fått namnet Adolf Fredrik och bildat en egen
församling, vilket inte var populärt i S:ta Klara, som
förlorade inkomster. Församlingsgränsen gick i den s.k.
Skvalbänken, en avloppsränna i Olof Palmes gata. Den mest
namnkunnige kyrkoherden i Adolf Fredrik var Johan Olof
Wallin. En populär predikant under slutet av 1800-talet var
Albert Wilhelm Staaff, far till den liberale statsministern
Karl Staaff, vars byst, utförd av Carl Eldh, restes vid
Sveavägen år 1921. Den står nu i Karl Staaffs park
vid Birger Jarlsgatan. Många kända svenskar är begravda på
kyrkogården. Bengt Lidner, Johan Tobias Sergel, Elias
Martin, Hjalmar Branting, Sven Hedin, Anders de Wahl och
Olof Palme.
1144 nedslag
Bildtext 102:
År 1917 slog Ernst Rolf igenom när han sjöng "Mitt svärmeri"
i kabareten i Fenixpalatset vid Adolf Fredriks kyrkogata.
Lokalen blev på 20-talet restaurang Fenix-Kronprinsen för
att i början av 40-talet övertas av pingströrelsen. Bilden
togs år 1925 av Axel Malmström. (Stockholms stadsmuseum).

BIRGER JARLSGATAN

birger-jarlspassagen-erik-wessel-fougstedt
Birger Jarlspassagen 1955 – Målning av Erik Wessel-Fougstedt

 
En gång var det möjligt att ro från Katthavet (Berzelii
Park) via Rännilen, som slingrade sig fram ungefär där Birger
Jarlsgatan går, genom Stora Träsket, som sträckte sig från
Eriksbergsplan till Surbrunnsgatan, och fortsätta
Kattrumpsbäcken ut i Brunnsviken. Det var en utmärkt
vinterväg för Roslagsbönderna. Från Rännilen anlade Johan
Hårleman år 1694 Stockholms första vattenledning till
"språng och vattenkonster" i Kungsträdgården. Med tiden blev
vattnet alltför illaluktande, ledningarna läckte dessutom.
Från Jakobsbergsgatan gick en bro över Rännilen, det var
trafikleden mellan Norrmalm och Ladugårdslandet. När Albert
Lindhagen lade fram sin Esplanadplan år 1866 tänkte han sig
Birger Jarlsgatan som en rak linje mellan Nybroviken och
Brunnsviken. Alla var inte förtjusta och juveleraren
Christian Hammer, som framsynt hade köpt upp tomter nere vid
Nybroplan ("Hammerska rucklen"), ville i stället för en
boulevard ha en kanal med trädplanterade körbanor på vardera
sidan. Efter många kompromisser fattades besluten och den
nya gatan stenlades. Rucklen revs och ståtliga hus växte
upp. I Birger Jarlspassagen kunde herrarna beskåda vågade
sängkammarscener i Mutoscopen och vid Stureplan, i hörnet av
Biblioteksgatan slog Det Stora Varuhuset upp sina portar.
1268 nedslag
Bildtext 103:
Gatuarbetare i färd med att stenlägga den nya Birger
Jarlsgatan år 1898. (Stockholms stadsmuseum).
BELLEVUE
Löghoboda hette en gård som på medeltiden tillhörde Klara
kloster. Exakt var den låg vet man inte, men sannolikt nära
den väg som bär dess namn. Marken i Bellevue tillhörde
klostret. I början av 1700-talet byggde en sillpackare ett
hus på höjden. Det inköptes i mitten av seklet av hovmålaren
Johan Pasch, som tillsammans med konstnärskollegan Jean Eric
Rehn byggde en malmgård av sten. Efter hans död inköptes den
av överståthållaren Carl Sparre, som tyckte att Paschens
malmgård var väl blygsam och byggde träslottet Bellevue.
Fredrik Magnus Piper anlade den engelska parken, som
hittills motstått upprepade hot av trafikplanerarna. Sparre
var en driftig man, som lät försköna Stockholm med torg och
broar, men han var också en vidlyftig herre, särskilt när
det gällde kärlek och pengar. Han bjöd gärna sina damer till
Bellevue och tullade ur kassorna. Efter hans död skänkte
Gustav III gården till sin bror hertig Karl, som lät gåvan
gå tillbaka, när han upptäckte att det ingick att han skulle
betala skulderna. I många år disponerade kungafamiljen
Bellevue. På 1800-talet försökte man odla silke. Så kom
Handarbetets vänner och därefter finska krigsbarn. Båda
husen har nu sedan länge varit inrättade till
privatbostäder. Bortom malmgården ligger Carl Eldhs ateljé,
ritad av Ragnar Östberg 1918. Den är numera museum.
1312 nedslag
Bildtext 104:
Bellevue och Brunnsviken på en lavyr av J.Ph. Hackert år
1764. Byggnaden med de två skorstenarna är det s.k.
Stenhuset, "Paschens malmgård". (Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 104 B:
Carl Eldh i sin ateljé 1929. (Stockholms stadsmuseum).

 
BERZELII PARK

800px-berzelii_park_entrance2-helge-hoifodt
Berzelii Park – Foto: Helge Höifödt

Näckströmmen som skilde Blasieholmen från Norrmalm var sedan
länge försvunnen, Träskrännilen hade slammat igen,
Packartorgsviken, som också kallades Katthavet, fylldes ut
och den stora latrinreservoaren invid Hamngatan forslades
bort. Grusgångar och gräsmattor anlades och den nya
planteringen öppnades för stockholmarna år 1853. Året därpå
kunde man gå till Robert Berns schweizeri, som låg på Chinas
plats (biograf 1928, arkitekt A. Stark). August Blanche blev
stamkund, stället gick bra, och inom kort kunde Berns öppna
sin första "salong", i hörnet av Näckströmsgatan. Johan
Fredrik Åbom ritade huset. En natt i juli 1858 avtäcktes
C.G. Qvarnströms staty av kemisten Jöns Jacob Berzelius, man
hade varit rädd för att allmänheten skulle trampa ner de
späda trädplantorna. Parken fick bära hans namn. Kinesiska
eldslukare och franska can-can-dansöser drog folk till
"guldkrogen", musiken från August Meissners orkester ljöd ut
över parken. Arvid Falks kotteri fick en lugn fristad i
"Röda Rummet", för man hade visat "att man icke gick dit för
att bli road, utan för att få vara i fred" (Strindberg). Men
stockholmaren i gemen lät sig gärna underhållas av Sigge
Wulff, Annette Teufel och Dagmar Hansen, av Marlene
Dietrich, Josephine Baker, Maurice Chevalier samt Hasse &
Tage.
1274 nedslag
Bildtext 105:
Umgängesliv i den nyanlagda Berzelii Park. T.v. om statyn
konverseras en barnflicka av en norsk skarpskytt. Träsnitt i
Ny illustrerad tidning år 1866. (Stockholms stadsmuseum).

BLASIEHOLMEN-TORGET

Blasieholmen – "En distingerad halvö" var Staffan Tjernelds
rubrik i "Stockholmsliv". Det var adelns holme. Sedan kom
penningaristokratin. Det första namnet var Käpplingen.
Käpplingemorden 1389 har levt kvar i historien. Tyska
"hättebröder" brände 76 av stadens mest framstående män på
Helga Lekamens dag. Skeppsholmen var ett annat namn, innan
flottan på 1640-talet flyttade till Lustholmen/Vångsön (nuv.
Skeppsholmen). Som ung bodde Fredrika Bremer vid
Blasieholmstorg. "Från mina fönster ser och hör jag den
breda strömmen brusa…ser hamnen, Skeppsbron, det Kungliga
slottet med Lejonbacken…på de skilda holmarna resa sig
kyrktornens djärva spiror." På 1870-talet var det
populärt att "gå till Beskan", d.v.s. Blasieholmskyrkan,
grundad av den populäre predikanten Gustaf Beskow, som också
skapade ett läroverk. I Arsenalsgatan 7 flyttade Stora
Sällskapet in, matsalen var en kopia av den
högtidssal man haft i Hotel Rydberg vid Gustav Adolfs torg.
Sedan 1877 har Frimurarorden disponerat Bååtska palatset,
Blasieholmsgatan 6, ritat av N. Tessin d.ä. 1669. I
Utrikesministerhotellet, Blasieholmstorg 8, hade Hjalmar
Branting på 1920-talet okonventionella mottagningar som
kunde sluta kring köksbordet på nattkröken.
1226 nedslag
Bildtext 106:
Utrikesministerhotellet vid Blasieholmstorg på ett fotografi
från 1912. (Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 106 B:
Mellan torget och Blasieholmshamnen ligger det Sörenska
huset med Fersenska terrassen mot söder. Därifrån är
motivet på Otto Mankells träsnitt i Ny illustrerad tidning
1877. (Stockholms stadsmuseum).

BLASIEHOLMEN-MUSAK

svenskateatern-ur-fran-humlan-till-intiman-av-hans-eklund
Invigningen av Svenska teatern. Ur Hans Eklunds "Från Humlan till Intiman"
Ungefär där Strand hotel ligger sträcktes kölen till
regalskeppet Wasa år 1626. Två år senare, en söndag i
augusti, gjorde hon sin korta jungfrufärd och sjönk utanför
Beckholmen. Sedan varvet flyttats till Skeppsholmen 1640 lät
drottning Kristina stycka Blasieholmen i tomter och skänkte
dem till adeln. Den nuvarande bebyggelsen längs Nybrokajen
är av betydligt yngre datum. Musikaliska akademin, nr 11,
ritad av J.F. Åbom tillkom 1878 och OS-året 1912 stod Strand
hotel klart, en tegelborg av arkitekten Ludvig Peterson.
Alldeles om hörnet låg Svenska teatern och tvärs över viken
Dramaten. Strands bakficka blev en skådespelarklubb. Där
satt Greta Garbo, Lars Hanson och Gösta Ekman. Svenska
teatern som var Albert Ranfts flaggskepp – han ägde som mest
åtta teatrar – brann 1925 och teaterkungens imperium föll
samman. Hans karriär slutade med att han ordnade danskvällar
och läste dikter i pauserna på nattklubben Atlantic i det
hotell som hade byggts på brandtomten på Teatergatan. Där
inträdde som ägare en ny nöjeskung, Anders Sandrew. På
Luciadagen 1941 var Atlantics saga all. Polisen gjorde
razzia, civila spanare hade upptäckt "kontakt mellan
borden". Sandrew sålde hotellet till Drottning Viktorias
Örlogshem.
1224 nedslag
Bildtext 107:
Blasieholmen sedd från det gamla hovstallet på
Helgeandsholmen år 1696 på ett kopparstick av J. van den
Aveelen i Erik Dahlbergs "Suecia antiqua et hodierna". Det
ljusa huset t.v. är det Wachtmeisterska palatset, senare
känt som det Fersenska och Sörenska huset. Det pampiga huset
med de stora flyglarna är Bååtska palatset. Längst ut på den
lilla Kyrkholmen ligger Amiralitets kyrka, Holmkyrkan.

 
BLASIEHOLMEN-BOLINDER

Efter över ett halvt sekels diskuterande stod Nationalmuseum
år 1866 äntligen på sin plats, längst ut på Blasieholmen,
där Norra Slaktarhuset hade legat. En tysk arkitekt, F.A.
Stüler, hade kallats in och marmorstatyerna hade flyttats
över från Gustav III:s Antikmuseum på Slottet. Det blev
publiksuccé med konkurrens bara av Panoptikon vid
Kungsträdgården. Det nya museet fick snart sällskap av andra
ståtliga byggnader. Där handlare Höglund haft sin trädgård
öppnade Regis Cadier Grand hotel (arkitekt A.Kumlien 1874,
därefter flera ombyggnader) och strax intill reste sig Jean
Bolinders venetianska palats ("KAK-huset"), ritat av Helgo
Zettervall. Bolinder hade tillsammans med sin bror gjort sig
en förmögenhet i gjutjärn på Kungsholmen. I en överdådigt
inredd våning bodde brännvinskungen L.O. Smith. Zettervall
deltog också i ombyggnaden av Fersenska palatset
(Sörensenska huset), som hade uppförts som amiralitetshus på
1630-talet. Tillsammans med Kumlien och L. Peterson var han
ansvarig för Palmeska huset, Stockholms första andelshus, i
hörnet av Kungsträdgårdsgatan. Det var just
inflyttningsklart, när "Kristina Nilsson-olyckan" inträffade
år 1885. Sångerskan tog emot folkets hyllning från Grand
Hotels balkong, då det uppstod panik på kajen. Arton
personer, alla kvinnor, blev ihjältrampade. Döda och sårade
bars in i Grands vestibul och i Palmeska huset och lades i
marmortrapporna.
1400 nedslag
Bildtext 108:
Grand Hotel och Bolinderska huset år 1907. (Stockholms
stadsmuseum).
109 (RESERV)

 
BRUNKEBERGSTORG

I 800 år har stockholmarna gnagt och tärt på
Brunkebergsåsen. Man har hackat och grävt, schaktat och
sprängt. Man har plockat sten till ringmurar, palats,
borgarhus och gator. Grus och sand i oändliga mängder har
körts till stadens stränder, sjöar och kärr har fyllts ut,
gator har brutits fram genom åsen. En gång stupade
Brantberget nästan lodrätt i Norrström, 19 meter högre än i
dag. Det var däruppe Kristian I stod med sin här, när Sten
Sture gick till anfall den 10 oktober 1471. Efter fyra
timmars strid flydde danskarna mot Blasieholmen, där de hade
sina skepp. Till minne av slaget skänkte Sten Sture
skulpturgruppen Sankt Göran och draken, utförd av Bernt
Notke, till Storkyrkan. Vid det nuvarande torget stod från
1630-talet ett vårdtorn, där brandvakter dag och natt höll
ett "vakande öga över staden och malmarna". Med ljussignaler
och vimplar och skott från kanoner vägledde de
släckningsmanskapet, när elden kom lös. År 1769 flyttade
väktarna till Klara kyrktorn. Åsen hyvlades ner, det moderna
Brunkeberg började ta form. Torget stensattes år 1807. Det
hade då redan blivit centrum för åkarna, stall och
vagnslider kantade torget. I nästa sekel kom droskbilar av
märket Minerva. Om vintrarna byggde sig chaufförerna stora
snöhyddor.
1245 nedslag
klara-fran-telegraftornet-001
Imponerande utsikt över gamla Klara från Telefontornet – Foto: Telemuseum

Telefontornet t.h. i fonden ansågs fult, när det uppfördes
vid slutet av 1880-talet. Men med tiden blev det ett
populärt landmärke för stockholmarna. Närmast t.h. skymtar
"Brunkebergspumpen", som återbördats till sin ursprungliga
plats på Stortorget. Foto i Telemuseet.
Bildtext 110 B:
En interiör från "växeln" i Stockholms Allmänna
Telefonaktiebolag år 1896. Foto i Telemuseet.

BRUNKEBERGSTORG

brunkebergstorg-1841-ferdinand-tollin
Brunkebergs hotell i fonden hade inte många resanderum utan
var i första hand ett exklusivt våningshotell för burgna
hyresgäster. I Hotel de la Croix t.v. fanns det inga gästrum
alls. Där anordnades baler, utställningar och politiska
möten. Litografi av Ferdinand Tollin omkring 1840. (Stockholms stadsmuseum)

I fonden av torget, där Riksbanken nu ligger, byggdes på
1830-talet det storslagna Brunkebergs hotell, som August
Blanche kallade "en begravningsplats för penningen". Lars
Johan Hierta var en av de fasta hyresgästerna och dit
flyttade många kända konstnärer som porträttmålarinnan Maria
Röhl, landskapsmålaren Edvard Bergh och "düsseldorfaren"
August Jernberg. I översta våningen bodde på 1880-talet
redaktören Filip Lundström, signaturen Jörgen, och där hade
tidningen Figaro sin redaktion. Vid Sergel Plaza Hotel
låg de la Croix’ salonger, där aktiviteterna skiftade mellan
folkliga "muffbaler", politiska debatter, konstutställningar
och kosmoramor. Nöjeslivet fortsatte på samma plats långt in
på 1900-talet med restaurang Gillet och revyerna på Odeon,
omdöpt till Ideon, när Povel Ramel drog in med "Knäpp upp".
Och över alltihopa reste sig Telefontornet, den moderna
tidens vårdtorn på Brunkeberg. Det uppfördes 1886 och fick
stå kvar till 1952, trots att det hade spelat ut sin roll
redan 1913, när telefonkablar hade grävts ner i gatan.
Tornet med de fyra vimpelprydda tourellerna var ett
betydelsefullt inslag i Stockholms silhuett. År 1939 sattes
NK-klockan upp på tornet, sju ton tung och sju meter i
diameter
CENTRALBADET
centralbadet-foto-centralbadet
Centralbadet – Foto: Centralbadet

"De va fan, sa Filén", är ett stockholmskt ordstäv som hängt
med sedan början av 1800-talet. Den fattige tjänstemannen
Paul Edvard Filéen fick på sin ålders höst veta att han hade
ett stort arv att vänta efter sin bror, som drivit socker-
och kaffeplantager i Brittiska Guayana. Varje dag sägs han
ha gått  upp i Södra bergen för att spana i sin stjärnkikare
efter skeppet som skulle komma med guldet. Arvet kom och
Filéen köpte den Hårlemanska gården vid Drottninggatan,
byggd av trädgårdsarkitekten Johan Hårlemans änka år 1710.
Han förbättrade trädgården och beställde av bleckslagare
Klemming 350 större och 200 mindre oljelampor att eklärera
huset med. På Drottninggatan satte han upp argandska
oljelampor, det var Stockholms första gatubelysning.
Bleckslagarens sonson hette Wilhelm. Han gick som barn och
hämtade vatten i brunnen vid Hårlemanska gården och han blev
förtjust i trädgården. Det var främst den som lockade
Wilhelm Klemming, när han år 1900 inköpte fastigheten. Han
var en mångsysslande, idérik idealist, som fått en viss
arkitektutbildning. Han deltog i planerandet av Sturebadet
och han ägde under en kort tid badhuset i Klara.
Centralbadet, en jugenddröm i betong, "en stark och naiv
samklang mellan form och innehåll", blev hans livs stora
verk. Den 1 augusti 1904 invigdes det.
1296 nedslag
Bildtext 112:
Centralbadets front mot Drottninggatan är det Hårlemanska
huset, en malmgård från tidigt 1700-tal. Det är en fridfull
stämning över Axel Malmströms fotografi från 1910.
(Stockholms stadsmuseum).

DROTTNINGGATAN

drottninggatan-pa-natten
Drottninggatan på natten

"Lägg dina sorger i en gammal säck" sjöng Ernst Rolf när han
drog igång sin första kabaret i Fenixpalatset vid Adolf
Fredriks kyrkogata år 1917. Det var en melodi som passade
den här delen av Drottninggatan, som i skuggan av Barnhuset
hade blivit något av ett nöjeskvarter. En del av den sumpiga
Barnhusängen hade omkring 1840 förvandlats till
Trädgårdsföreningen, en grönskande lustgård, där vilda djur
visades, konstberidare uppträdde och komiska teaterstycken
framfördes. Konditorbröderna Davidson byggde två paviljonger
kring den nuvarande entrén till Norra Latin. I den södra
inreddes kafé, i den norra spelades teater och arrangerades
baler. I parken gavs konserter, "historisk-musikaliska
tonmålningar", ackompanjerade av fyrverkeri och bengaliska
eldar. När denna epok var slut flyttade Artur Hazlius in sin
etnografiska samling i paviljongerna 1874. Det var början
till Skansen och Nordiska Museet. År 1902 öppnades biografen
Amerikanska Teatern i den norra paviljongen och 1904
Apollo-teatern i den södra. Denna fortlevde som Regina i det
nya hus som byggdes på tomten 1910. Drottninggatan blev den
första stora biogatan och den finaste biografen av alla var
Skandia i nr 82, ritad av Gunnar Asplund och med konstnärlig
utsmyckning av Hilding Linnqvist, Alf Munthe och Ivar
Johnson.
1288 nedslag
Bildtext 113:
Drottninggatan söderut vid hörnet av Barnhus Trädgårdsgata –
nuvarande Olof Palmes gata. Ferdinand Tollin gjorde sin
litografi 1836. (Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 113 B:
En dalkulla vaktar porten till en av de paviljonger, där Artur
Hazelius visade sina samlingar före Skansens tillkomst. T.v.
gör apoteket Nordstjernan reklam för sin vattenkiosk, där
herrarna möttes om morgnarna för att dricka ett glas
hälsobringande vatten innan de gick till sina arbeten. Foto
i Nordiska museet.

 
DROTTNINGGATAN

 
784px-drottninggatan_1931-foto-i-svd-stockholms-stadsmuseum
Drottninggatan 1931 – Foto i Svd (Stockholms stadsmuseum)

Mot slutet av 1870-talet möttes traktens herrar om morgnarna
på apoteket Nordstjernan i 71 A och drack ett par glas
Karlsbader eller Vichy för att sedan "gå ner" vattnet i en
rask promenad till sina arbeten. Kanske uppför den branta
Kungsbacken till Tekniska högskolan, som 1864 hade flyttat
in på Drottninggatan 95 A i ett hus ritat av F.W.
Scholander. Man passerade Trebackarlånggatan (Tegnérgatan).
Strindbergs "Blå tornet", nr 85, fanns ännu inte. Det huset
byggdes först 1907, Strindberg flyttade in året därpå ochbodde där till sin död 1912.
Där upplevde han sin sista
förälskelse, till den 17-åriga Fanny Falkner, där utkämpade
han med obruten vitalitet den s.k. Strindbergsfejden, där
stod han på balkongen på sin 60-årsdag och tog emot
hyllningen från ett fackeltåg, som hade formerats vid en
fest på Berns. Han sista bostad är numera museum.
Spökslottet har legat på sin plats, nr 116, sedan år 1700.
Historien om spökerierna började, när det påstods att en
ägare av huset i slutet av 1700-talet mystiskt hade
försvunnit. Brukspatron Jakob von Balthasar-Knigge, ansedd
för att vara snål och elak, hade en kväll stigit in i en
vagn som hållit utanför porten och sedan hade ingen sett
honom. "Fan tog Kniggen", sa stockholmarna. I själva verket
levde Knigge kvar i sitt hus till sin död 1796. Han hade
testamenterat stora summor till institutioner i staden.
1361 nedslag
Bildtext 114:
Drottninggatan söderut med Spökslottet t.v. på en teckning
av J.J. Ringdahl omkring år 1850. (Stockholms stadsmuseum).

ENGELBREKTSPLAN

Landbyska verket, ett namn som ännu lever kvar, var en
samling skjul och små kåkar som revs 1894 för att ge plats
åt Engelbrektsplan. Det hade sitt namn efter en bryggare
Landby, som hade haft sin verksamhet här i början av
1800-talet. "Blinda Kalle", stans mest ryktbare
gatumusikant, en mästare på fiol, hade bott i ett av
rucklen. Förändringarna gick snabbt. Djursholmståget fick
ändhållplats i Engelbrektsgatan 1895. Nya Intima teatern
öppnade 1911. Man spelade "Oväder" av Strindberg, "Himlens
hemlighet" av Lagerkvist och Hjalmar Söderbergs
"Aftonstjärnan". Lars Hanson och Karin Molander var
stöttepelarna. "Det blev gärna en smula litterär salong
under mellanakterna", skrev Bo Bergman. "Det var intimt även
utanför scenen". Alice och Ernst Eklund presenterade en
publikvänlig repertoar i den efterföljande Komediteatern,
som efterträddes av biografen Aveny 1938. Runt hörnet, David
Bagares gata 10, ligger undanskymt "Stuckatörens hus", där
ornamentbildhuggaren Axel Notini, som smyckade många hus på
nedre Norrmalm, hade sin bostad. Tillsammans med arkitekten
Valfrid Karlsson skapade han 1883 "en pärla i
80-talsarkitketuren med en skulpturalt utformad fasad i
italiensk renässans, som visar fina prov på byggherrens
stuckaturkonst".
1241 nedslag
Bildtext 115:
Landbyska verken vid nuvarande Engelbrektsplan år 1890. Foto
hos Stockholms stads byggnadskontor.

 
ERIKSBERGSPLAN

 
"Nedanför Jutas backe låg Roslagstorg med bönder, hölass och
hästar inne på den leriga gården, som var full av vattenpussar,
kärror och hästspillning. I rucklen runtomkring bodde
fattiga människor, det såg man."
Så beskrev journalisten
Gerd Ribbing den nuvarande Eriksbergsplan på 1890-talet.
Träsktorget var ett tidigare namn. År 1810 flyttades
Kopparmatte, skampålen med halsjärnet och den vassryggade
trähästen hit från Packartorget (Norrmalmstorg). På södra
sidan låg "skitbärarkäringarnas bostad". De tömde
sina tunnor i en göl mitt på torget, den sista resten av den gamla
Träsksjön. På höjden mot öster låg Eriksbergs gård och
värdshus, där Karl Stenborgs ensemble framförde lättsamma
sångspel i Stora Träsksalen. Timmermansorden köpte egendomen
1788 och inrättade ett invalidhem samt ordenslokaler, som
under en period också disponerades av samfundet S.H.T., "ett
slutet sällskap, från vilket all tråkighet kan utestängas".
Det stora huset som nu står där tillkom åren 1915-27 och
ritades av I.G. Clason. Under 1900-talets första hälft satte
spårvägen sin prägel på torget med spårvagnshallar och
huvudkontor. Den lilla planteringen längst mot söder som
sedan 1989 heter Karl Staaffs park – med byst utförd av Carl
Eldh – kallades en gång Spårvägsparken.
1255 nedslag
Bildtext 116:
Spårvagnshallarna vid Birger Jarlsgatan byggdes 1904-06 i
samband med spårvägens elektrifiering. Foto från 1927 i
Spårvägsmuseet.

GUSTAV ADOLFS TORG

gustav-adolfs-torg-1944-p1010044
Gustav Adolfs torg 1944

När drottning Kristina kröntes år 1650 uppfördes vid
infarten till Norrbro en ståtlig triumfbåge, som hade ritats
av Jean de la Vallée. Den skulle ha blivit gjord i sten, men
tiden var så kort att den byggdes av trä och överspändes med
lärft som bemålades så att det gav en illusion av sten. Den
väldiga processionens intåg bör ha varit ett av de mera
festliga ögonblicken i Gustav Adolfs torgs historia. Torget
som uppstått som ett grusschakt i Brunkebergsåsen kallades
till en början Sandbro, därefter var varianter av Malmtorget
och Norrmalmstorg det vanliga fram till 1805, då det fick
sitt nuvarande namn. Den mest dramatiska händelsen på torget
var "Stora daldansen" år 1743, då missnöjda dalkarlar hade
gjort uppror och marscherat mot Stockholm. Ett 50-tal bönder
mejades ner, deras ledare avrättades. Kring Lennart
Torstensons palats byggdes 1783-94 Arvfurstens palats, ritat
av E. Palmstedt. Fasaden var en pendang till Gustav III:s
operahus på andra sidan torget. I fonden låg sedan mitten av
1600-talet Norra kämnärsrätten med källaren Kastenhof.
Statyn av Gustav II Adolf, utförd av l’Archeveque, avtäcktes
1796. Medaljongerna, trofégruppen, Axel Oxenstierna och
Historien är gjorda av Sergel och satte upp 1906.
1226 nedslag
Bildtext 117:
Hästspårvagn, dragkärror och droskor på Gustav Adolfs torg
omkring 1890. När detta fotografi tog var det redan beslutat
att Gustav III:s vackra operahus skulle rivas. (Stockholms
stadsmuseum).

GUSTAV ADOLFS TORG

img350
Gustav Adolfs torg i början av 30-talet (Stockholms stadsmuseum)

Den 30 november 1891 gavs den sista föreställningen i det
vackra gustavianska operahuset. Den 30 september 1914
serverades den sista drinken på Rydbergs bar i hörnet av
Malmtorgsgatan. Husen revs och sedan dess har Gustav Adolfs
torg inte repat sig. Det var ett torg fyllt av liv. Benjamin
Leja öppnade sin "galanteribod" i det östra hörnet av
Regeringsgatan 1828. Det var Stockholms första varuhus, man
gjorde reklam för en sortering av "40 000 diverse pjäser".
Gamla Kastenhof byggdes om till stadens första moderna
hotell på 1850-talet och fick namnet Hotel Rydberg efter en
donation av skeppsredaren Abraham Rydberg. Kring
sekelskiftet var baren en samlingsplats för Stockholms
författare och journalister, Hjalmar Söderberg, Henning
Berger, Albert Engström, Gustaf Hellström, Emil Norlander,
Hasse Z. Kunglig glans fick torget av de unga prinsarna Carl
och Eugen som flyttade in i Arvfurstens palats 1889. År 1906
kom Utrikesdepartementet. I Allmänna tidningskontoret strax
öster om Regeringsgatan köpte man teaterbiljetter och läste
dagens tidningar för en liten slant. Allvarliga kravaller
ägde rum på torget den 5 juni 1917, då beriden polis med
stor brutalitet högg in på en folkmassa som hade samlats där
med anledning av riksdagens behandling av rösträttsfrågan.
rydbergs-bar1
"Gustafsson på Baren" är troligen Stockholms genom tiderna
mest kända och omskrivna barmästare. I Rydbergs bar blandade
han de nya amerikanska drinkarna åt de kända journalisterna
och de uppburna författarna. Foto av Anton Blomberg år 1903.
(Stockholms stadsmuseum).

 
Bildtext 118 B:
Flera gånger har Gustav Adolfs torg varit skådeplatsen för
drabbningar mellan polis, militär och demonstrerande
folkmassor. Victor Malmströms bild är från junikravallerna
1917, då demonstranterna ställde krav på full medborgarrätt
och högre löner. (Stockholms stadsmuseum).

 
HAMNGATAN

Hamngatans karaktär av charmfull småstadsgata gick förlorad
redan 1899, då den breddades från tio till arton meter.
Gamla adelspalats revs, i stället restes "amerikanska"
affärshus i stål och betong, som i sin tur fick ge vika, när
den stora rivningsvågen svepte över city på 1960-talet och
gatan planades ut och breddades ytterligare åtta meter. I
hörnet av Norrlandsgatan låg två förnäma hyreshus av J.F.
Åbom, därefter kom de båda Sagerska husen, som bl.a. Per
Anders Fogelström gjorde fåfänga försök att rädda från
rivning. "De vita husen med sina svarta räck och balkonger
gör… ett intryck mer av sydländsk lekfullhet än nordisk
stramhet", skrev han. "Den rätta bakgrunden till
presentationen av vårmodet, till julhandelns gaskandelabrar,
till höstens nakna svarta trädgrenar och sommarens glada
parkliv". Men husen revs och PK-banken (arkitekter Backström &
Reinius) uppfördes. Blanchs vackra 1800-talshus i hörnet av
Västra Trädgårdsgatan försvann och i stället kom Sven
Markelius Sverigehus. Över Norra Smedjegatan byggdes
Gallerian (Malmquist & Skoogh) och där Sidenhuset hade legat
står Sparbankens hus (Carl Nyrén). Men NK (Ferdinand Boberg
1915) blev kvar och byggdes till. På tomten hade tidigare
legat Sparreska palatset, som hade hyst Borgerskapets
Änkehus och från 1880-talet Sveasalen, ett av Stockholms
populäraste nöjesställen.
1337 nedslag
Bildtext 119:
År 1905 såg Hamngatan ännu ut som en småstadsgata i
landsorten. Att en ny tid är på väg illustreras av
Telefontornet i bakgrunden. Bilden är tagen i höjd med
Västra Trädgårdsgatan. (Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 119 B:
Bland damerna var Sidenhuset Stockholms kanske populäraste
modehus. År 1910 öppnades det i hörnet av Regeringsgatan och
Hamngatan. I januari 1969 slog man igen för gott då
Hamngatan skulle breddas och huset rivas.

HAMNGATAN

800px-hamngatan_2008-holger-ellgaard
Hamngatan julskyltad 2008 – Foto: Holger Ellgaard

Enkla folkliga förströelser bjöds i Sveasalen mot slutet av
1800-talet. Det gamla adelspalatset hade inköpts av "gubben
Lundberg", en framgångsrik byggmästare som gjort sig enì
väldig förmögenhet på tomtspekulationer. Nu roade det honom
att roa andra och utan språkkunskaper reste han ut i Europa
och engagerade akrobater, jonglörer, buktalare, trollkarlar,
chansonetter och mindre kultiverade danska "syngepiger",
viftande med sin tjocka plånbok. Theodor Pinet satt vid
pianot och spelade Bostonvalser vid seklets början och under
sina sista år var Sveasalen biograf med filmer som
"Kolingens galoscher" och "Laban Petterkvist tränar till
Olympiska spelen". Med Josef Sachs och Nordiska Kompaniet,
som uppfördes på Sveasalens tomt 1915, blev Hamngatan den
fina affärsgatan. En viss konkurrens om de kvinnliga
kunderna hade man i det eleganta Sidenhuset, som fem år
tidigare etablerat sig på andra sidan gatan. Medan damerna
provade köpte sig herrarna en kvällstidning hos Alfhild
Bernschöld, en "tuff böna" som i ett halv sekel sålde
tidningar på hörnet av Regeringsgatan, och så satte de sig
att vänta på Blanchs veranda, där lättgroggarna serverades
av Stockholms vackraste servitriser.
1181 nedslag
Bildtext 120:
På Svenska Flaggans dag 1956 fotograferade K.W. Gullers den
kungliga kortegen på väg utför Hamngatan, förbi de sedermera
rivna Sagerska husen.

HÖTORGET 

hotorget
Hötorget 1994: Foto: Peter Gullers

Den bästa skildringen av Hötorget i gamla tider har Fredrika
Bremer givit i "Mitt fönster 1855". Dagen börjar med att
arbetsfolk köper kaffe och bröd av "välombonade
madammer". Strax därpå dukas bord efter "bord med grönsaker,
rotsaker och frukter…Bättre kålhuvuden har man bestämt
icke i den nya världen." Fruktmånglerskorna… "anse sig tydligt
för torgets aristokrati. De bära hattar och kalla sig
fruar…Näst efter grönmånglerskornas rad komma
potatisgrupperna i små familjer av säckar och mått…mutter
brukar icke hatt utan huckle…I tredje raden sitta
fisksäljerskorna, var och en i en träbalja med högt
ryggstöd…I fjärde raden resa sig brödborden och
brödlårarna…Här i trakten ses även bönor, ärter, gryn
m.m…Längre ned åt torget…ser man kött- och
fläskmånglerskorna…och de som sälja smör och ägg samt lax
i stora byttor…Karameller armbågas med äggen; torra viskor
komma upp i smöret…röda berberisbär…taga plats ibland
gåsbröst och kalkoner…Bazaren… där prydliga stenkärl äro
utställda i grupper, avslutas med en rad enbetsmjölkkärror,
där dalkullor och rödblommiga mjölkflickor med rödrutiga
kläden på sina huvuden, tronande på sina säten, utminutera
den vackra vita drycken."
1200 nedslag
Bildtext 121:
En livfull bild från 1890-talet över Hötorget mot väster. I
de låga byggnaderna t.h. i fonden fanns våghus och
spruthus.

HÖTORGET

Det låg en doft av stall och hö och finkel över det gamla
Hötorget. Hit forslades Kronans behov av hö, första dagen i
månaden var det hästmarknad. Bönderna tog in på gårdar runt
torget, där de kunde ställa häst och vagn och få en sup och
logi. Krogar fanns det i mängd. Både bättre källare och
simplare "gropar". Det friska vattnet i brunnarna nedanför
Brunkebergåsen lockade bryggare till Hötorget. Bryggare
Lindgrens hus på norra sidan, där Tempo byggde 1937
(Kungshallen), ägdes på 1800-talet av fattigläkaren Charles
Emil Hagdahl, känd för sin kokbok. På det nordvästra hörnet
låg spruthus och våghus, där slaktarna vägde sina djur. I
vervåningen föddes Sven Hedin, den blivande
upptäcktsresanden. Paul Urbanus Bergström hade börjat sin
verksamhet som 16-årig expedit. Flera av hans butiker
kantade snart torget. År 1916 var PUB:s hörnhus klart, på
spruthusets plats. Det hade ritats av Gustaf Hermansson och
Cyrillus Johansson (fasaden). År 1923-26 tillkom det längre
partiet mot Hötorget. Samtidigt byggdes Konserthuset, som
hade ritats av Ivar Tengbom. Han hade en plan att förvandla
Hötorget till ett italienskt renässanstorg, bl.a. ville han
bygga om Saluhallen. Men det blev David Helldén som utförde
den nya Hötorgshallen i samband med att Hötorgscity
växte fram på 1950-talet.
hotorget-med-hastar1
I detta kvarter på Hötorgets östra sida ligger numera
Konserthuset. Paul U. Bergström hade flera butiker innan han
slog sig ner i varuhuset på västra sidan. Fotografiet är
från 1902.

t-banebygge-hotorget-95-pg
Den beryktade "gropen", platsen för det blivande
Hötorgscity, fotograferades av Peter Gullers 1956.

JOHANNES

Äldst i Johannes är Drottninghuset, Johannesgatan 16, som
ursprungligen ritades av Mathias Spihler 1689 och byggdes om
av Carl-Fredrik Adelcrantz 1775. Karl XI:s maka Ulrika
Eleonora hade donerat pengar till ett hospital, som med
tiden utvecklades till ett hem för "fattige officerares,
prästers, hederligare borgares och kongl. betjäntes änkor
och döttrar". Näst äldst är klockstapeln, som enligt årtalet
på väderflöjeln uppfördes 1692. Då fanns sedan 1636 ett
litet tornlöst kapell att användas främst vid begravningar.
Det hade till stor del bekostats av slottsbokhållaren Johan
Eriksson Fuhrubom och kyrkan kallades skämtsamt S:t Johan.
Efter en pristävling i början av 1880-talet fick den
24-årige arkitekten Carl Möller i uppdrag att rita den
nuvarande tegelkyrkan. Den 9 oktober 1878 invigdes
brandstationen (arkitekt Axel Nyström, tillbyggnad 1909
Ferdinand Boberg). Då hade man två dagar tidigare haft sitt
första stora uppdrag, Tyska kyrkans brand. Som tack skickade
kejsar Vilhelm I en sabel som ännu bärs av brandchefen vid
högtidliga tillfällen. Livet på kyrkogården präglades i
generationer av de välartade små flickorna från Franska och
Brummerska skolorna och Drottninghusets fina små gummor, som
tog sina försiktiga promenader under lindarna.
Bildtext 123 B:
Josabeth Sjöberg  (biografri) skildrade de gamla damernas sysslor i
Drottninghuset på en akvarell från 1866. (Stockholms
stadsmuseum).

JOHANNES

johannes-p1010002
Den gamla träkyrkan i Johannes revs när tegelkyrkan byggdes.
Teckning från 1880-talet av Vicke Andrén. (Stockholms
stadsmuseum

Författarna älskar Johannes. Tomas Weber och Märta Brehm
firar midsommar med bakelser och madeira i hennes föräldrars
sängkammare på Döbelnsgatan (Hjalmar Söderberg:
"Förvillelser"). På andra sidan kyrkogården, på
Johannesgatan, låter samme författare Lydia Stille och Arvid
Stjärnblom göra skymning i hennes dublett, med franska päron
och en flaska Haut-Sauterne ("Den allvarsamma leken").
Angela von Pahlen och Thomas Meller möts mellan gravhällarna
i Agnes von Krusenstjernas "Porten vid Johannes och cid sitt fönster på Kammakargatan sitter gossen Gunnar Ekelöf
och ser kvällssolen glöda dystert på den köttröda
tegelkyrkan ("Promenader"). "En liten, tyst och stillsam
stad för sig", skrev Sten Selander som en förklaring till
att han hade bosatt sig på Johanneshöjden. Verner von
Heidenstam bodde här som yngling, Erik Lindorm på sin
ålderdom. Hjalmar Branting, ung och nygift, var bosatt på
Johannesgatan och Erland Josephson växte upp på
Kammakargatan. Bland kyrkogårdens gravar är Döbelns den mest
kända. Han anlade den för sin son Viktor, som dog knappt
fyra år gammal. I Runebergs "Döbeln vid Jutas" blev
generalen en hjältefigur och drygt 40 år efter hans död
restes marmorvården, som hade ritats av Fredrik Scholander.
1222 nedslag
johannes-kyrka-flickrcom
Johannes kyrka – Flickr.com

Bildtext 124:
Johannes brandstation t.h. var huvudstationen för Stockholms
brandkår. Utryckningen med de hästanspända vagnarna var en
stor sevärdhet och brandsoldatens yrke glorifierades. Något
mindre romantiskt blev det när de första brandbilarna kom
1913. Fotografiet är från omkring 1910. (Stockholms
tadsmuseum).

KUNGSGATAN

Kantad av lumpaffärer, klädbodar, bagerier och trädgårdar
med små lusthus löpte Lutternsgatan brant från åsens topp
vid Malmskillnadsgatan  ner till Norrlandsgatan. Den försvann
då Kungsgatan bröts igenom 1911. Det dröjde länge innan
bebyggelsen kom igång på allvar. Den 25-årige arkitekten
Sven Wallander lade fram ett förslag om hur gatan borde se
ut. Till stora delar kom man att följa detta. Han ritade
själv Norra Kungstornet. Några år senare tog han initiativet
till HSB och var länge dess drivande kraft. Ett av de första
husen var Myrstedts (Ernst Stenhammar 1910) i hörnet av
Norrlandsgatan. Förebilden var framförallt tyska varuhus.
Wallanders "skyskrapa" stod klar 1923 och den moderna tiden
drog in på gatan. Bilfirmorna öppnade demonstrationslokaler.
Radiotjänst flyttade in i Kungsgatan 8 och hade där sin
storhetstid. Från ett studiofönster gjordes det klassiska
referatet av fredsyran den 7 maj 1945, då de tusentals
kontoren tömde sina papperskorgar över gatan. Nästan alla de
stora filmbolagen låg vid Kungsgatan, stjärnorna tog emot på
Ambassadeur. I Norra Kungstornet framkallade K.W. Gullers
sina bilder medan Stieg Trenter funderade ut nya
mordintriger åt fotograf Harry Friberg. I Södra Kungstornet
åt man i kinesisk miljö på Pagod, man fikade på Ogo och
dansen gick på Blue Heaven.
1303 nedslag
Bildtext 126:
Det var fred i världen, men fortfarande var det gott om
militärer på stan. Här embarkeras en trådbuss vid Stureplan
år 1946. Foto: K.W. Gullers. (Nordiska museet).
Bildtext 126 B:
Stockholmarna råkade i fullkomlig yra, när andra
världskriget tog slut i Europa den 7 maj 1945. Över
Kungsgatan tömdes kontorens papperskorgar. (Stockholms
stadsmuseum).

KUNGSGATAN

raggarbilar-pa-kungsgatan-91-pg
Raggarbilar på Kungsgatan 1961 – Foto:Peter Gullers

 
Kungsgatan var under ett par decennier sinnebilden för
storstadsgatan, spännande, farlig, syndig. Neonljusens
glitter i asfalten var en lockelse både för skalder och
vanliga kvällsvandrare. "Likt malen som dras till ljuset,
likt lämmeltåget som dras mot kusten drogs landsungdomen mot
den plats, där man trodde att paradiset låg", skrev Ivar
Lo-Johansson i "Kungsgatan". Klas Östergren kompletterade i
"Fattiga riddare och stora svenskar": "Nu hasade byltet fram
i regnet över Kungsgatan, bland horor, arbetslösa
lycksökare, nöjeslystna från förorterna, hallickar,
ficktjuvar och fifflare som sökt sig till det stora stråkets
marknad." De stora biograferna kom mot slutet av 1930-talet,
Royal (Sandrew), Saga, Rigoletto. De var byggda för
glittriga galapremiärer i amerikansk stil och saknade
kvartersbions intimitet. När filmens glanstid var över
delades de upp i mindre lokaler. I hörnet av Sveavägen
byggdes Centrumhuset 1929-31. Arkitekt var Cyrillus
Johansson och han inspirerades av vad experterna kallar
"tegelexpressionismen". När grunden till huset grävdes
gjorde man fynd från en medeltida by som hade legat här på
sluttningen av Brunkebergsåsen. Sannolikt hette den Väsby.
kungsgatan-holger-ellgaard
Kungstornen – Foto: Holger Ellgaard

Bildtext 127:
På dessa vykort visas Kungsgatans utveckling. Det vänstra är
från 1923, det högra från 1934. År 1925 blev även det södra
Kungstornet färdigt. I bakgrunden t.h. syns Centrumhuset,
som byggdes 1929-31.

 
KONSTAKADEMIN

rosenbad-vykort
Vykort från Rosenbad

Namnet Röda Bodarna (Rödbotorget) avser troligen
spannmålsmagasinen vid kajen. Det förekom försäljning från
båtar och roddarmadammerna upprätthöll härifrån trafiken
till Riddarhusgränd. Men trakten hade också en viss
aristokratisk prägel. Sparreska palatset låg på
Konstakademiens plats. Det skänktes 1775 till Akademien av
statygjutaren Gerhard Meyer. Därav benämningen "Mejan", som
emellertid oftast har syftat på Sergelhuset vid Hötorget,
där eleverna fick undervisning från 1914. Fredrik Blom, som
byggde om adelspalatset på 1840-talet, fick stark kritik för
att han blandat empireformer med karolinsk arkitektur.
Bondeska palatset låg öster om Rödbotorget. Det revs 1898 och
Ferdinand Boberg ritade ett venetianskt sagoslott, som fick
namnet Rosenbad efter en badstuga i hörnet av
Drottninggatan. Fyra dagar före bröllopsdagen följdes
1700-talsbruden till badet av sina fina väninnor och tog ett
rosenbestrött "brudbad". Redan 1911 inköpte staten en del av
Rosenbad och har sedan övertagit hela huset. Under en tid
var det bostad för landshövdingen i Stockholms län. Rosenbad
var en av Klaras populäraste restauranger. I stora matsalen
satt regeringsledamöterna, i grillen journalisterna. I Bella
Venezia mot Rödbotorget avhölls eleganta fester och en
trappa upp hade Publicistklubben sina lokaler.
1274 nedslag
Bildtext 128:
Från 1880-talet är detta fotografi av Konstakademien. K.M.
Lundberg, som gör reklam för sitt företag på en pråm vid
kajen, slog sig 1902 ihop med Joseph Leja och grundade NK.
(Stockholms stadsmuseum).

KUNGSTRÄDGÅRDEN

"Men inom gallret vad blomstrande prål,
      Sammanvridna valv, blompottor och stoder,
      Bugningar, nigningar, löjen och skrål
      Vid ett sorl av sprutande floder!"
Det är Mollberg som iakttar detta, där han i Fredmans
epistel n:o 37 står på post vid Kungsträdgården. Muren runt
parken revs först på 1820-talet, men från 1763 hade
allmänheten begränsat tillträde. Lakejer, drängar, pigor och
barn fick dock inte alls komma in. Det var drottning
Kristina som började omvandla den kungliga köksträdgården
till park. Christian Horleman förskönade den på Karl XI:s
tid men allt förstördes av Karl XIV Johan, som anlade en
exercisplats och ställde upp statyn av Karl XIII. En
populärare staty var Karl XII (av Johan P. Molin), som
avtäcktes den 30 november 1868. På väg till invigningen, i
spetsen för ett studenttåg på Drottninggatan, avled August
Blanche. På statyns plats låg tidigare palatset Makalös, som
brann ner 1825 då Dramaten spelade där. Här var också
platsen för "Slaget om almarna" år 1971, när stockholmarna
protesterade mot att träden skulle huggas ner och en
T-banestation byggas.
1115 nedslag
makalos-p1010004
Bildtext 129:
Palatset Makalös brinner. Det är den 24 november 1825 och
Dramatens ensemble har just spelat Kotzenbues "Redlighetens
seger över förtalet" i lokalen. Upplyst av lågorna står Karl
XIII omgiven av sina bronslejon. Akvarell av Fredrik
Cederholm år 1825. (Stockholms stadsmuseum)
kungstradgarden-ur-swecian-p1010003
Bildtext 129 B:
Kopparstick av Jan van den Aveelen i Dahlbergs "Suecia" år
1700. Kungsträdgården var omgiven av en mur och inte
tillgänglig för alla. Johannes kyrka sticker upp bland
väderkvarnarna i bakgrunden.

KUNGSTRÄDGÅRDEN

korsbarsblom-i-kungstradgarden-holger-ellgaard
Körsbärsblom i Kungsträdgården – Foto: Holger Ellgaard

 
Den första Stockholmsutställningen, där den unga industrin
visade vad den kunde producera, ägde rum i ett väldigt
glaspalats i Kungsträdgården 1866. En gipsmodell av den i
hast färdigställda "Molins fontän" stod mitt i den stora
hallen. I flera decennier var Kungsträdgården därefter
stockholmarnas populäraste promenadplats. Att "spatsera i
Torget", framförallt i den östra allén, var viktigt för den
som ville synas. Där gick Oscar II i sällskap med general
Sven Lagerberg ("Sven i helvete") och de sjömansklädda små
prinsarna Gustaf Adolf och Vilhelm i släptåg. Där var alltid
den lille elegante portugisiske vicomten Soto Maior och
utanför Dramaten på Kungsträdgårdsgatan tog Julia Håkansson
och Ellen Hartman repetitionspaus tillsammans med de
uppvaktande kollegerna Gustaf Fredriksson ("Frippe") och
August Lindberg. Ett dagligt evenemang var vaktparaden, som
föregicks av "sotarparaden" – skolkande buspojkar och
lärlingar – och som dirigerades av tamburmajoren "Vackre
Herman". Från Anna Maria Lenngren till Ulf Lundell har många
författare låtit sig inspireras av Kungsträdgården. Den mest
kända litterära episoden torde vara när doktor Glas ger
pastor Gregorius ett cyankaliumspiller i Hjalmar Söderbergs
roman.
1179 nedslagblanchc2b4s-kafe-vick-andren1
Publik vid Blanch´s café 1896 – Tuschlavering av Vicke Andrén
blanchc2b4s-1964
Kungsträdgården med Blanch´s café 1964

Bildtext 130:
År 1909 fotograferade Axel Malmström lekande barn i
Kungsträdgården. Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas", med
mordet i vattenbutiken, hade utkommit fyra år tidigare.
(Stockholms stadsmuseum).

KLARA

 
Klara kloster var Stockholms största jordägare. Det hade
grundats 1289, Magnus Ladulås dotter Rikissa var en av dess
första abbedissor. Efter reformationsriksdagen i Västerås
1527 revs klostret, teglet användes bl.a. till att bygga
Birger Jarls torn på Riddarholmen. På den gamla
klosterkyrkans ruiner började en ny kyrka byggas på
1570-talet. Soldater, hantverkare och slottspersonal
flyttade till Klara och bosatte sig i korsvirkeshus och små
timmerstugor. I en våldsam brand 1751 förstördes all
bebyggelse mellan Drottninggatan och Klara sjö. Låga stenhus
för en välbärgad borgarbefolkning byggdes snabbt upp, men
kyrkan fick vänta på sitt nya torn i 135 år. August Blanche
bodde som pojke i hovslagargården vid Klara Västra
Kyrkogata. Vid samma gata bodde gossen Strindberg. De gick
båda i trivialskolan, huset står kvar vid kyrkogården. Med
järnvägens ankomst 1871 följde tidningsredaktionerna och
tryckerierna, det stora postkontoret av Ferdinand Boberg
(1904), en mängd krogar och små hotell. Det största och
elegantaste var Hotell W 6 (sedermera Continental), som
byggdes där det Kirsteinska nöjespalatset hade legat. Det
som i dag kallas "gamla Klara" försvann till större delen
under den stora omvandlingen av Nedre Norrmalm som började
på 1950-talet.
klara-fran-telegraftornet-0011
Det gamla Klara var ett gytter av hus med smala gator, prång
och trånga gårdar. Det var en trivsam stadsdel men mycket
var nerslitet och allt hade kanske inte varit värt att
bevara. Foto från Telefontornet. (Telemuseet).


Bildtext 131 B:
Tidningskvarterens Klara är borta. Svenska Dagbladet låg på
Karduansmakargatan i hörnet av Klara Södra Kyrkogata sedan
1897. Det var inte bara rivningsvågen utan även de trånga
gatorna och de ändrade transportvägarna, som drev bort
dagstidningarna från Klara. (Stockholms stadsmuseum).
1249 nedslag

KLARA

klarakvarteren-1924-gustaf-wson-cronquist
Klara 1924 – Foto: Gustaf W:son Cronquist

 
Café Cosmopolite på Vasagatan 5, mittför Centralposten, var
under åren 1925-35 mötesplatsen för en grupp unga författare
och konstnärer som blivit kallad "Klarabohemerna". Den enda
verkliga bohemen var antagligen Victor Arendorff, som kunde
ta nattkvarter under en buske i Haga och som sålde en notis
om sin egen död till Dagens Nyheter för en tia. Nils Ferlin
var centralfiguren på Cosmopolite och när han slog en step i
källarvåningen hyllades han av Erik Asklund, Josef
Kjellgren, Rudolf Värnlund, Gustav Sandgren, Ivar
Lo-Johansson, Harald Forss, Helmer Grundström. Bland
konstnärerna var Sven X:et Erixson, Bertil Bull Hedlund,
Stig Åsberg, Björn Jonson, Bror Hjorth. De sålde sina alster
framförallt till dagstidningarnas söndagsbilagor, som hade
ambitionen att publicera god litteratur och konst. När en
slant flöt in gick man på P 3, Pilens tredjeklass på
Bryggargatan. Livliga debatter fördes i Klara Folkets hus
som låg i gamla Odd Fellow-palatset vid Klara Vattugränd,
där syndikalisttidningen Arbetaren hade sin redaktion.
Liksom Elon Park, Erik Asklunds alter ego i romanen
"Bröderna i Klara", lämnade "bohemerna" Cosmopolite en efter
en. När Nils Ferlin gifte sig och flyttade till Penningby i
Roslagen var bohemepoken definitivt slut.
1237 nedslag
Bildtext 132:
Rivningsvågen fortsatte i allt vidare cirklar. År 1962 hade
man nått fram till Klarabergsgatan.
nils-ferlin
Nils Ferlin tar sig ett bloss

Skalden Nils Ferlin har mer än någon annan fått personifiera
det gamla Klara, litteratörernas och bohemernas Klara. Här
är han tillsammans med vissångerskan Molly Åsbrink. Foto:
Pressens Bild.

KASTELLHOLMEN

800px-kastellholmen_stockholm-markus-bernet
Flaggan hissad på Kastellet – Foto: Markus Bernet

 
Två små hus syns på en karta från 1640-talet och namnet
anges som Notholmen, vilket tyder på att fiskare bodde här.
Ett tjugotal år senare uppfördes det första kastellet och
sedan dess har den tretungade flaggan hissats varje dag med
undantag för ett par månader 1990. Den viktigaste funktionen
tycks ha varit att besvara saluter från in- och utgående
fartyg. Fram till mitten av 1700-talet sköts dessutom varje
kväll ett "nattskott". På sommaren 1845 exploderade
kastellet vid tillverkning av krutkarduser och patroner.
Fredrik Blom ritade det kastell som nu står här. Stadens
damer och unga flickor lärde sig simma i "fruntimmersbadet"
intill bron vid mitten av 1800-talet och på vintrarna åkte
Karl XV skridsko där i spetsen för aristokratin. Oscar II
lät uppföra skridskopaviljongen (arkitekt A.E. Melander),
som om somrarna tjänade som klubbhus för KSSS. Första
söndagkvällen i augusti sökte sig stockholmarna till
Kastellholmen för att titta på kappseglarnas infart och
fyrverkerierna från Mosebacke och Strömparterren, berättar
flaggkonstapelbostället nere vid stranden, och åt en sexa
för en krona. Lax, kalvstek, korv, ost, frikadeller. En stor
karaff renat brännvin åt herrarna, pomerans- och
kumminbrännvin till damerna – "allt att kostnadsfritt
njutas".
1315 nedslag
Kungliga Segel Sällskapets klubbhus tjänade på vintrarna som
skridskopaviljong för kungligheterna och deras vänner. Foto
av Frans G. Klemming år 1896. (Stockholms stadsmuseum)

LUNTMAKARGATAN

luntmakargatan-ljunglofs-ettan1
Att röka tobak var ett bruk som spred sig över landet på
1700-talet. Jonas Alströmer gick i spetsen för den svenska
tobaksodlingen. Stora arealer på Södermalm, Kungsholmen och
i Vasastan  upptogs av tobaksplantager. Tobaksfrön fanns att
köpa på apoteket Kronan. År 1850 fanns fjorton
tobaksfabriker i Stockholm. Svensk tobak lämpade sig mindre
väl för cigarrer, man talade om "Skinnarvikshavanna", och
snuset började ta överhanden. Det finaste snuset av alla var
"Ljunglöfs Ettan", som tillverkades i en fabrik på
Luntmakargatan. Firman hade startats av Jacob Fredrik
Ljunglöf, som 1839 inköpte den stora tomt i kvarteret
Träsket, där Thulehuset, Sveavägen 40-48, byggdes 1940
(arkitekt Gustaf Clason). Hemligheten med Ljunglöfs
"delikatessnus" sägs ha varit ett recept som sammanställts
av kemisten Jöns Jacob Berzelius, men Ljunglöf själv hävdade
att det var råvarans kvalitet som var avgörande. Han höll
personlig kontakt med odlarna och han drog sig inte för att
uppsöka de inresta bönderna i bondekvarteren på Söder och
propagera för sitt snus. När Tobaksmonopolet löste in
fabriken på Luntmakargatan 1915 var den Europas största
snustillverkare. Ljunglöfs salong i den praktfulla
privatbostaden mot Sveavägen togs till vara när huset revs
år 1938 och finns bevarad i Medborgarhuset.
1284 nedslag
Bildtext 134:
På vinden till Ljunglöfs snusfabrik är tobaksarbeterskor
sysselsatta med paketering. Chefens bostad i samma hus
tillhörde de elegantaste i Stockholm. Foto i Tobaksmuseet.

 
NORRTULLSGATAN

En morgon i maj 1912 gick August Strindbergs sorgetåg från
Blå Tornet vid Drottninggatan, genom Norrtullsgatan, förbi
hans föräldrahem, där bryggeri och barnhus hade byggts, ut
till Norra Kyrkogården. Det var "Stora landsvägen", som han
såg den i sitt sista drama. "Norrtullsgatan var en
trädplanterad aveny, som ännu icke hade stenlagda trottoarer
och var föga bebyggd", skrev han i "Tjänstekvinnans son".
"Bönder och mjölkbud beforo mest gatan, då de skulle ut och
in från Hötorget. Likvagnarna som släpade ut till Nya
Kyrkogården, slädpartier till Brunnsviken, ungherrar som
åkte till Norrbacka eller Stallmästargården…". Mitt emot
Hamburgerbryggeriet, som lanserade den ljusa pilsnern, låg
några år kring 1850-talet Norra Tivoli, vars danssalong blev
Victoriateatern på Djurgårdsslätten och fick uppleva både
Sigge Wulff och jazzen. På 1870-talet flyttade Borgerskapets
Änkehus in strax norr om Frejgatan. Deras tidigare hem på
Hamngatan byggdes om till Sveasalen. Mittöver gatan öppnades
Allmänna Barnhuset, det hade tidigare legat vid Norra
Bantorget. Att lösa in ett "oäkta" barn på Barnhuset kostade
400 kronor. Barnen ackorderades ut till fosterhem på landet,
men en del blev kvar och särskilt pojkarna försökte ständigt
rymma.  De var lätta att känna igen på sina blåvita byxor
och utvikta kragar. De kom sällan längre än till Odenplan.
1333 nedslag
Bildtext 135:
Till en början gick spårvagnen på Norrtullsgatan endast på
söndagar och vissa helgdagar för att frakta folk till och
från Haga. (Nordiska museet).

 

 
                      STOCKHOLM BERÄTTAR

                                 NORRMALM

                                          2

SKEPPSHOLMEN

skeppsholmen-moderna-museet
Moderna museet

När den danske kungen Kristian II ("Tyrann") belägrade
Stockholm 1520 satt han på Skeppsholmen och gav sitt falska
löfte om amnesti vid en kapitulation. Han daterade sitt brev
Vångsön, vilket var holmens gamla namn. Gustav Vasas söner
upptäckte att det var en trevlig plats att hålla fest på. Om
sin bror Johan III skrev den blivande Karl IX en majdag
1592, att "kungen var på Vångsön och fick sig mat om
aftonen". En tid framöver var namnet Lustholmen. När flottan
på 1640-talet flyttades över från Gamla Skeppsholmen
(Blasieholmen) följde namnet "Skeppsholmen" med. Klockan
fyra en morgon i maj 1652 var drottning Kristina och några
uppvaktande herrar på väg att inspektera flottans fartyg på
holmen. Amiralen Herman Fleming förde drottningen vid
handen, men "uppå en elak liten bro som var lagd av lösa
bräder" föll amiralen i vattnet och drog drottningen med
sig. I sista stund räddades hon av en general Wachtmeister,
som fick tag i hennes kjol. Fredrik Blom (1781-1853),
arkitekten och översten vid flottans mekaniska kår, har i
hög grad satt sin prägel på Skeppsholmens bebyggelse. Kyrkan
är hans verk liksom Gamla amiralitetshuset, Konsthögskolan
och Moderna museets byggnad, vilka utsprungligen tjänstgjort
som kaserner. Örlogsstationen flyttade från Skeppsholmen
1969.
Bildtext 136:
Från Södra bergen togs detta fotografi på 1870-talet av C.P.
Löfman. Antagligen var det motivet med skutorna på Strömmen
som lockade honom, men Skeppsholmen kom med i fonden.
(Stockholms stadsmuseum).

NORRMALMSTORG

Den som ville göra en resa före diligensens tid (1830-talet)
kunde gå till gästgivargården i hörnet av Smålandsgatan och
beställa skjuts. Längs kajen vid Hamngatan låg fiskebåtar,
som lossat saltströmming och torkad fisk, som besiktigades
och packades om på torget. Före 1853 var namnet
Packartorget. Åren 1776-1810 stod stadens straffredskap här,
Skampålen, Kopparmatte och Trähästen. Den som kastat snö
eller orenlighet på grannens tomt kunde dömas att rida
Trähästen. Efter utfyllnaden av Katthavet och anläggandet av
Berzelii Park (1850-talet) började också torget snyggas upp,
eleganta butiker öppnades som Holmbloms kappaffär och Mea.
Vid hörnet mitt emot Berzelii Park låg Jones Grill,
sedermera Metropol, och i nr 4 öppnades en "Taverna degli
artisti", kallad Bellios taverna efter innehavaren,
stuckatören Antonio Bellio. Dit gick journalister och unga
konstnärer för att äta spagetti och dricka vin ur
sävomspunna flaskor. Åren 1931-32 uppfördes Citypalatset
(arkitekt Ivar Tengbom) i rostfritt stål, glas och vit
marmor. På andra sidan torget utspelades 1973 det s.k.
Norrmalmstorgsdramat, då en bankrånare under sex dagar höll
gisslan i bankens valv. Klockan på fasaden är det
Linderothska kalenderuret, som tidigare fanns vid
Drottninggatan 28, där stockholmarna samlades på nyårsnatten
för att se ett nytt årtal vridas fram.
norrmalmstorg-i-slutet-av-20-talet1
Norrmalmstorg på 1920-talet, en trist plats med
spårvagnshållplatser och underjordiska kabinett.
Citypalatset skulle snart byggas i kvarteret till vänster.
Foto: F. Stjärnström. (Stockholms stadsmuseum).

 
NORRA BANTORGET

vasagatan-002
Vasagatan mot Norra Bantorget

Överståthållaren Klas Fleming byggde i slutet av 1630-talet
ett barnhus på en tomt som sträckte sig från Drottninggatan
ner till Klara sjö, mellan Wallingatan och Olof Palmes gata.
Där anlades en trädgård, en repslagarbana, en kägelbana och
en krog i syfte att dra in pengar. Barnen sysselsattes med
att spinna garn av lin och hampa till segelduk för
Amiralitetets räkning. Där fanns även ett luntmakeri som
tillverkade tändmedel till kanoner. Barnens lön var kläder
och logi samt en enkel kost på bröd, gröt och svagdricka,
strömming, sill och torkad fisk. Standarden var säkert högre
än hos fattiga barn ute i staden. De hade strumpor och skor,
som nästan var något av lyxartiklar. Fångarna i Smedjegården
på Slottet överfördes på 1670-talet till ett fängelse på
Folkets hus plats. I källaren låg den beryktade
Rosenkammaren, där fångarna kläddes av och hängdes upp så
att fötterna knappt nådde marken medan en iskall
"springkälla" sprutade vatten över deras ben. Fredrika
Bremer besökte många gånger de kvinnliga fångarna och fann
att en stor del var "livliga, godsinta, lättrörliga, och
lätt åtkomliga från hjärtats sida. Brist av motståndskraft
när frestelsen kommer – lättsinne är deras förnämsta fel…"
1209 nedslag
Allvarliga unga män på ett klassfoto från Norra Latin 1890.
Skolan var då tio år gammal. (Stockholms stadsmuseum).
Danssalongen Vinterpalatset hade blivit biograf – det var
1958 – och excellarade i stora bildformat och spektakulära
ljudupplevelser. (Sveriges Radios arkiv).

NORRA BANTORGET

nya-norra-bantorget
Nya Norra bantorget

Medan Barnhuset, Spinnhuset och Cellfängelset ännu låg kvar
togs Norra Latin (arkitekt Helgo Zettervall) i bruk år 1880.
"Det är gott om minnen som knackar på
          hos dig från skilda ställen,
          du gamla borg, där du ligger grå
          och tung i novemberkvällen."
                (Bo Bergman, student 1888)
Mycket hände vid torget de närmaste åren. Cellfängelset revs
och Ferdinand Boberg ritade det s.k. Carlbergska huset
(1901), där LO flyttade in 1926. Vid Barnhusgatan invigdes
Folkets Hus 1901. Insamlingar och frivilligt arbete täckte
inte kostnaderna utan Stora Bryggeriet med Enskilda Banken
i ryggen skänkte aktier för 100 000 kronor mot att
arbetarrörelsen lovade att propagera för bryggeriets öl.
Stockholms övriga bryggerier slöt sig då samman och skänkte
120 000 så att aktierna kunde återlämnas. Engelska kyrkan,
strax öster om Västmannagatan, låg kvar till 1913, då den
flyttades till Norra Djurgården. Gasklockan vid torgets
södra sida försvann 1910 efter att ha varit i bruk i 35 år.
På platsen uppfördes Auditorium, där såväl socialisten Hinke
Bergegren som nazisten Birger Furugård framträdde. Där
spelade Louis Armstrong och Coleman Hawkins på 30-talet. Som
Vinterpalatset, "Vepe", blev det danssalong och 1958-1978
biograf med grandiosa bild- och ljudeffekter.
1306 nedslag
Bildtext 139:
Första majdemonstration på Norra Bantorget. Året är 1912 och
kvinnorna demonstrerar för rösträtt.

OBSERVATORIET

observatoriet-anders-ribbefjord
Observatoriet – Foto: Andreas Ribbefjord

Någon gång på 1730-talet tog Pehr Elvius en promenad till
den höga sandkullen ovanför Kungsbacken i Drottninggatan.
Detta var platsen för ett stjärnkikeri tyckte han. Han var
kusin och elev till astronomen Anders Celsius, som
tillsammans med arkitekten Carl Hårleman byggde Sveriges
första observatorium i Uppsala 1741. Några år tidigare hade
Elvius blivit sekreterare i Vetenskapsakademin, där Hårleman
råkade vara preses. En annan ledamot, Claes Grill, direktör
i Ostindiska kompaniet, förskotterade pengar, Riksens
ständer skänkte material och så var arbetet igång. Varken
Elvius eller Hårleman fick uppleva invigningen av sitt verk
1753. Akademiens nye sekreterare Pehr Wargentin flyttade in
som Observatoriets förste föreståndare. Hans studier av
Jupiters månar var epokgörande. "Älskad af landsmän och
högacktad av Utländningar", skrev Stockholmshistorikern
Johan Elers. Kullen var länge avstängd för allmänheten,
astronomerna ville arbeta i lugn och ro. "Den till i dag
väntade förmörkelsen uppskjuten till i morgon", stod det en
gång på ett anslag vid grinden. Den närliggande delen av
Drottninggatan stenlades inte, för att inte instrumenten
skulle störas av skakningar från vagnarna. År 1931 flyttades
Observatoriet till Karlsbaderberget i Saltsjöbaden.
1259 nedslag
Bildtext 140:
Vetenskapsakademiens ledamöter studerar Venupassagen år
1761. Modell gjord av Eva Rahmqvist i Observatoriet.

ODENPLAN

odenplan
I Lindhagenkommitténs stadsplaneförslag, som kom att kallas
Esplanadsystemet, är en bred boulevard ritad från
Lilljansskogen till en stor cirkelrund plats ungefär där S:t
Eriksplan ligger. Någon Odenplan hade man inte tänkt sig.
Trakten var en lantlig idyll med små gårdar och
trädgårdstäppor. På Observatoriekullens sluttning snurrade
Spelbomskans kvarnvingar, invid Upplandsgatan stod kvarnarna
Stora och Lilla Stampan och ner mot Kungstensgatan syntes
Stora Adam och Lilla Eva. Odengatan döptes 1885, men namnet
Odenplan blev inte officiellt förrän 1925. På hösten 1894
kom den första hästspårvagnen från Norra Bantorget, våren
därpå utsträcktes turen till Haga Södra om söndagarna. På
ett fotografi från 1902 är torget ännu en ödslig grusplan
med en affischpelare i centrum. Bebyggelsen har ännu inte
tagit fart. Då hade det nyligen beslutats att den ståtliga
Gustav Vasa-kyrkan skulle uppföras enligt ritningar av Agi
Lindegren. Den invigdes 1906 och blev Stockholms största
församlingskyrka med omkring 1500 sittplatser. När
tunnelbanans utbyggnad diskuterades 1940 höjdes röster i
drätselnämnden för att linjen borde gå direkt Fridhemsplan-
Norra Bantorget och inte ta en "tidsödande omväg" genom
Vasastan. Men när beslutet kom fanns Odenplan med. 1952 gick
det första tåget.
1269 nedslag
Bildtext 141:
År 1902 är Odenplan ännu en öde grusplats. Några ungdomar
har samlats kring affischpelaren och en polis iakttar
fotografen. Foto: Lars Larsson. (Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 141 B:
Oscar Halldin tog år 1898 ett antal ballongbilder över
Stockholm. Odenplan och den lilla planteringen Sippan väster
därom är utlagda, men Gustav Vasa-kyrkan har ännu inte
börjat byggas. (Stockholms stadsmuseum).
 
OPERAKÄLLAREN

"Andra källare hava sina vissa kunder, sin särskilda
samhällsklass, men Operakällaren emottager folk av nästan
alla samhällsklasser", skrev August Blanche 1860. "Dock
måste vi undantaga det täcka könet, som ännu icke blivit så
emanciperat, att det kan stiga ditin." Tjugo år senare var
mycket förändrat. Enriset hade sopats ut. Det hade blivit
dukar på alla bord utom på ett (för drickande gäster).
"Källaren dog och den fina restauranten föddes", skrev
krönikören Claes Lundin. Det var Operakällarens "mästare"
Bengt Carlsson, den legendariske "lagman Bengt", som gick i
spetsen för nyordningen. Fruntimmer var dock fortfarande
sällsynta, konstaterades det. Gästerna var huvudsakligen
"bättre folk av mankön". På söndagarna tittade herrarna in
och tärde "salta biten" och ett glas öl utan att ta av sig
hatt och rock. Rockvaktmästare hade införts, men det var
inte populärt. Gamla "Opris" slog igen på nyårsafton 1892
inför operahusets rivning, men återuppstod redan 1895. Oscar
Björcks målningar av satyrer och lättklädda nymfer väckte
våldsamma protester bland moralivrarna. Oscar II kom och
tittade och tyckte att man "möjligtvis kunde be Björcken
låta vassen växa lite till".
operakallaren-p10100081
Bildtext 142:
Det dröjde länge innan kvinnor var välkomna på Operakällaren
och Ferdinand Tollins litografi från 1840-talet är befolkad
av enbart herrar, sånär som på en korggumma som försöker
sälja något vid bordet t.h. Mannen i den ljusa rocken vid
bardisken är konstnären själv
.

Bildtext 142 B:
Nya Operagrillen efter ombyggnaden på 1890-talet.
(Stockholms stadsmuseum).

RÖDA BERGEN

 
roda-bergen-flickrcom
Röda bergen – Flickr.com   -  Nedan t h Röda bergens skapare Per Olof  Hallman

Utan att ta hänsyn till naturen hade Esplanadsystemet från 1866 lagt ett rutnät över staden med raka gator och stora
kvartersblock, som reglerades av en mycket strikbyggnadsstadga. Vid sekelskiftet kom reaktionen. En "romantisk" våg gjorde sig gällande, där man strävade efteren anpassning till terrängen i ett mera småskaligt byggande med låga hus och svängda gator. Den nya staden är ett nytt sätt att leva, hävdade arkitekten och stadsplaneraren Perroda-bergen-per-olof-hallman Olof Hallman, som var den drivande kraften i den nya
rörelsen. Han ville skapa en intim närmiljö med öppna planterade gårdar. Den nya stadsplanelagen från 1907, som tillät lokala avsteg från den tidigare byggnadsstadgan, underlättade hans arbete. Han planlade Lärkstaden, Röda Bergen, kvarteren kring övre Upplandsgatan samt Helgalunden och Blecktornsområdet på Söder. Under fem år på 1920-talet var han Stockholms stadsplanedirektör och hade mycket stor
betydelse för stadens utveckling. Det ansågs dock att hans privatpraktik inkräktade på tjänsten och han fick inte förnyat förordnande. Han upprättade stadsplaner försjuttiosex orter i Sverige och kallades "riksbyggmästaren".I Röda Bergen fick bostadskooperationen sitt första fäste genom Stockholms kooperativa bostadsförening, senare HSB, vars grundare Sven Wallander fortsatte Hallmans arbetegenom att rita flera av husen i området.
Bildtext 143:
Rödabergsgatan fotograferad från Torsgatan av Axel Malmström
år 1928. (Stockholms stadsmuseum).

RÖRSTRANDSGATAN

En infödd stockholmare av äldre årgång uttalar ofta
Karlbergsvägen, Norrtullsgatan och Rörstrandsgatan med
betoning på första stavelsen, trots att trycket rätteligen
bör ligga på andra ledet. "Rör" betyder här vass, som
antagligen växte i riklig mängd vid stranden, när Magnus
Ladulås skänkte marken till Klara kloster. På 1600-talet
byggde Mårten Wewitzer – adlad Rosenstierna som tack för
sina frikostiga lån till staten – Rörstrands slott, som
fortfarande står kvar, sammanbyggt med Filadelfia.
Porslinsfabriken startade 1726 och flyttade 200 år senare.
Till en början kunde man bara bränna i koboltblått.
Produktionen förfinades under konkurrens med Marieberg och
det importerade kinesiska porslinet. Bruket ägde ett
omfattande markområde, som styckades och såldes till
spekulativa byggmästare, vilka hårdexploaterade tomterna.
Birkastan fick Stockholms mest befolkningstäta kvarter. Den
vanliga lägenhetstypen var ett rum med kokvrå och sovalkov,
gårdarna var små och mörka. Kritiken blev frän: "Gatorna
erbjuder samma trista anblick som husen som kantar dem",
skrev en tidning 1909. På 60-talet flyttade ungt folk in i
de gamla husen. De många små butikerna och serveringarna
bidrog till att göra gatorna levande.
1242 nedslag
Bildtext 144:
På en färglitografi från 1880-talet bolmar rökarna från
porslinsfabriken, som ännu är omgiven av en lantlig miljö.
(Stockholms stadsmuseum).

REGERINGSGATAN

malmskilnadsgatanmastersamuelsgatan1
Malmskillnadsgatan-Mäster Samuelsgatan – Foto: Peter Gullers

Regeringsgatan fick sitt namn efter drottning Kristinas
förmyndarregering, Drottninggatan efter henne själv.
Brunkebergsåsen, Malmen, skilde dem åt, vägen på krönet kom
att kallas Malmskillnadsgatan. Regeringsgatan på den Östra
Malmen ansågs länge vara aningen finare än Västra Malmens
huvudgata. Den började vid det fashionabla Malmtorget
(Gustav Adolfs torg) och fram till Hamngatan var den höjden
av elegans med adelspalats och burgna borgares hus rad i
rad. Därefter sjönk standarden snabbt för att nå riktigt
djupt hos "skitbärarkäringarna" vid det illaluktande
Träsktorget (Eriksbergsplan). Under 1800-talet var
Regeringsgatan den fina affärsgatan. Joseph Lejas
Pariserbazar nere vid Jakobsgatan, embryot till NK, angav
tonen. Längre upp kom butiker med glas, porslin, juveler och
naturtrogna konstgjorda blommor. Där fanns ett par av stans
bästa kryddbodar, Eisens och Pripps, och så naturligtvis
Bergs och Filips konditorier. Elegantast av dem alla var
Sidenhuset, som öppnade i hörnet av Hamngatan 1910. Intill
David Bagares Gata låg National-Palatset, där det började
dansas redan 1910. Nalen kan knappast kallas elegant, men
genom den musik som spelades där och med Topsy Lindbloms
originella marknadsföring gick "Gata Regerings 74 va
adressen!" till historien.
1268 nedslag
nalen-19611
De nya dansstilarna och den nya musiken kom först till
Nalen, där det mellan varven kunde predikas frälsning och
informeras om preventivmedel. Foto: Peter Gullers 1961.

STADSBIBLIOTEKET

stockholms-stadsbibliotek-andreas-ribbefjord
Stadsbiblioteket – Foto: Andreas Ribbefjord

Under 1900-talets två första decennier gick Odengatan på en
betongbro över Sveavägen. När Sveavägen fylldes ut och
breddades, begravdes bron och den ligger där fortfarande
under gatukorsningen. Den lantliga gatan med sina skjul och
små kåkar fick vid mitten av 20-talet en storstadsprägel.
Två monumentala byggnader uppfördes samtidigt.
Handelshögskolan, ritad av Ivar Tengbom, stod klar 1926.
Stadsbiblioteket, Gunnar Asplunds skapelse, togs i bruk två
år senare. Kuben med cylindern på toppen förebådade
funktionalismen, men huset hade samtidigt klassicistiska
drag. Många var kritiska mot stilblandningen. Men de flesta
var stolta och imponerade och barnen var förtjusta i
sagorummet med Nils von Dardels "Jon Blund". En samtida
guideboksförfattare berättade att "biblioteket står öppet
för stockholmare av alla stånd, åldrar och bildningsgrader"
och här kunde han gå direkt till hyllorna och välja ut de
böcker han önskade. Allt fanns dock inte. Vid mitten av
1930-talet censurerades Erik Asklunds "Fanfar med fem
trumpeter", Jan Fridegårds "Lars Hård" och Agnes von
Krusenstjernas böcker om fröknarna von Pahlen.
"Grislitteratur", sa förstebibliotekarien enligt Arnold
Ljungdahl, själv tjänsteman vid biblioteket, i romanen
"Farväl till Don Juan".
1236 nedslag
Bildtext 147:
Stadsbiblioteket under byggnad 1925. Den stora cylindern är
centrala utlåningshallen och i kuben därunder ligger
läsesalarna med facklitteratur. (Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 147 B:
"Hela lagret slutförsäljes då huset skall rivas" stod det på
skylten över skoaffären i hörnet av Odengatan och Sveavägen.
Snart skulle stadsbiblioteket börja byggas. Foto Wilhelm
Lamm. (Stockholms stadsmuseum).

STUREPLAN

stureplan
Stureplan i snö – Foto KW Gullers/Nord mus
stureplan-44-kw
Stureplan 1944 – Foto: KW Gullers

Med en rösts majoritet i stadsfullmäktige fick Albert
Lindhagen år 1877 igenom sitt förslag att anlägga Birger
Jarlsgatan och dra ner Sturegatan till ett möte med
Biblioteksgatan. "Vid skärningspunkten ligger den prydliga
Stureplanen, ett av åttiotalets vackraste påhitt", skrev
Stockholmskrönikören Claes Lundin. År 1883 byggdes Helgo
Zettervalls Hotel Anglais, rivet på 1950-talet. Sturebadet
var klart ett par år senare. Det tillkom på initiativ av
läkaren Carl Curman, som inte bara var en hälsoprofet utan
också hade estetiska ambitioner. Fasaden var en
efterbildning av Vendramin-Calgeri-palatset i Venedig.
Lundbergs varuhus, det blivande NK, byggdes i vinkeln vid
Biblioteksgatan 1898 ("Johnsonlinjens hus"). Då var redan
traden Sturegatan-Birger Jarlsgatan Stockholms populäraste
"snobbränna" och Stureplan, där Rudolf Norgren sålde
tidningar under "Svampen" (uppförd 1937), var stadens
mötesplats. När högertrafiken infördes 1967 försvann
spårvagnar och människor, men bilarna blev kvar. År 1989
invigdes Sturegallerian i det ombyggda Bångska huset, som
hade uppförts 1882. Innanmätet hade blivit ett köpcentrum i
postmodern form, en labyrint av gränder med eleganta
butiker. I maj 1990 avtäcktes den nya "Svampen" ute på
Stureplan.

sparvagn-pa-sturegatan
Spårvagn på Sturegatan omkring 1900

Bildtext 148:
Stureplan med Johnsonlinjens hus rakt fram. Ivar Tengboms
ombyggnad 1919-20, då stora förändringar gjordes bl.a. i
fasaden, har ännu inte ägt rum. (Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 148 B:
Gamla Anglais, tämligen nybyggt, på 1890-talet. Birger
Jarlsgatan var ännu inte klar och Kungsgatan hade inte
sprängts fram  till Stureplan. Foto: Selma Jacobsson.
(Stockholms stadsmuseum).

S:T ERIKSPLAN

Visserligen fanns en bro mellan Vasastan och Kungsholmen
inritad redan i stadsplaneförslaget 1866, men diskussionerna
var oändliga och besluten satt långt inne. En decembermorgon
1898 kantrade en roddbåt med 22 arbetare på väg till
Rörstrand. Fem man drunknade. Det påskyndade i någon mån
beslutet om en bro, men det dröjde ändå åtta år innan den
kunde invigas. Mellan Torsgatan och Rörstrandssjön hade
Atlas verkstäder köpt mark och byggt i början av 1870-talet.
Med 610 arbetare var det den största verkstaden i Stockholm.
Man satsade på järnvägsvagnar, men det visade sig vara en
felspekulation. Man byggde emellertid sju ångspårvagnar, som
åren 1887-1901 trafikerade sträckan Slussen – Hornskroken. I
fortsättningen övergick Atlas till gjutjärnstillverkning. År
1927 flyttade verkstäderna till Sickla och i rekordfart
byggdes stora, kompakta bostadskvarter på den gamla
verkstadstomten. Liksom på Rörstrandssidan var lägenheterna
små och mörka. Popplar planterades på de smala förgårdarna,
de blir höga och ståtliga utan att breda ut sig. Vid mitten
av 30-talet byggdes bron om och breddades från 18 till 24
meter. Under brobanan reserverades utrymme för den kommande
tunnelbanan.
S:t Eriksplan på 1920-talet innan Atlas verkstäder hade
flyttat. Nya bostadskvarter växte därefter upp i rekordfart,
mest smålägenheter bebodda av ungkarlar och självförsörjande
damer, enligt Sigfrid Siwertz. Foto: Axel Sjöberg.
(Stockholms stadsmuseum).

SABBATSBERG

Valentin Sabbat hette en krögare som i början av 1700-talet
öppnade ett värdshus på berget, som sedan har burit hans
namn. Hans efterträdare hade turen att hitta en surbrunn på
tomten. Att kurera sig vid en hälsobrunn var på modet, även
om hälsovården kanske var en bisak. Man umgicks och lyssnade
på musiken. Vid Surbrunn på Surbrunnsgatan kunde det gå
ganska vilt till och vid Djurgårdsbrunn var det elegantare
än vid Sabbatsberg, där även fattiga och tjänstefolk togs
emot. Dessa fick dock inte dricka samtidigt som gäster av
"stånd och värde". Intill kuranstalten byggde staden 1756
ett fattighus, Nicolaihuset, som ännu står kvar. Därefter
kom Klarahuset och Katarinahuset, det senare i gamla
värdshuset. Fattighusen ute i församlingarna var
överbelagda, byggnaderna ofta nerslitna, och det fanns en
ambition att samla alla fattiga vid Sabbatsberg. Där
Rådmansgatan möter Dalagatan låg en gammal malmgård med kor,
ruddamm och lusthus. Området lämpade sig för det sjukhus som
Stockholm behövde och 1879 invigdes "Sabb", som efter en
mängd utbyggnader blev Skandinaviens största sjukhus med 600
patienter. Vid årskiftet 1993-94 gick Sabbatsberg in i en ny
epok, då det blev närsjukhus i privat regi med s.k. lättakut
och dagkirurgi och med endast ett tiotal vårdplatser.
1267 nedslag
Bildtext 150:
Det låg många patienter i samma sal på gamla "Sabb" som den
här bilden visar. Foto: Axel Malmström 1901. (Stockholms
stadsmuseum).

                      STOCKHOLM BERÄTTAR

                                  NORRMALM

                                           3

SERGELS TORG

sergels-torg-stern1
Sergels torg – Stern

Tornerspel var ett kungligt nöje som levde kvar långt efter
medeltiden. Gustav II Adolf byggde 1620 ett "Rännebanshus",
som när det var som störst sträckte sig från Hötorget ner
till Mäster Samuelsgatan, och som flankerades av Sergel- och
Slöjdgatorna. I Rännarbanan, eller Beridarebanan, hölls inte
bara ryttarspel, där firades högadliga bröllop, där hölls
fest för drottning Kristina vid hennes kröning. Mot slutet
av 1600-talet uppfördes på platsen gjuterier för
tillverkning av de statyer som skulle pryda det nya Slottet.
I ett av gjuthusen flyttade Johan Tobias Sergel in 1786.
Inför Norrmalmsregleringen på 1950-talet fanns det i det
längsta hopp om att hans ateljé skulle kunna räddas, men den
revs tillsammans med Betlehemskyrkan, Konstfack, Nya
Elementar och GCI. Argumenten för omdaningen var många.
Tunnelbanebygget, affärslivet, bilismen, saneringsbehovet,
att skapa en stadsplan lämpligare för arbetslivet.
Borgarrådet Yngve Larsson, som under flera decennier
deltagit i "planläggningen och delat ansvaret för många av
besluten", kunde känna nostalgisk saknad över att butiken
där han köpte tennsoldater som barn var försvunnen, men den
nya stadsbilden talade till honom om kraft att skapa och tro
på framtiden, höghusen var som "fem sköna ackord, fem
trumpetstötar i ett Händelskt festspel"

SVEAPLAN

I P.C. Jersilds roman "Stumpen" står uteliggaren Sture
Lindström med ryggen mot Sveaplans flickläroverk och ser
tvärs över gatan mot Vanadislunden, där det ligger ett
gammalt gult trähus med brutet tak. I backen ovanför syns
ett mindre hus, rött med vita knutar. På huset sitter en
skylt. "Häggska anstalten" står det på skylten. "Lindström
undrar vem Hägg är. Han undrar också vem Wenner-Gren är. Det
är Wenner-Gren som har byggt den glittrande skyskrapan på
andra sidan Sveaplan". En donation av Axel Wenner-Gren,
skaparen av Elektrolux, blev grundplåt till detta "center"
för internationellt forskarutbyte (byggt 1959-61).
Arkitekter var Sune Lindström och Alf Bydén. Skolan
därintill, av Nils Ahrbom och Helge Zimdahl 1936, har
beskrivits som en god representant för den tidiga
funktionalismen, för social nyttoarkitektur med solljus och
fri rymd både i skolsalar och lekplaner. Det gamla trähuset
är malmgården Cedersdal från tidigt 1700-tal, ombyggd 1783.
Strax därefter köptes gården av "Tobaks-Planteraren" Peter
Cedergren. Namnet och en tobakslada finns kvar efter honom.
Sedan 1940-talet har konstnärer bott där. I "Häggska
anstalten" (sedermera Djurens Vänner) avlivas sällskapsdjur.
Fröken Johanna Hägg donerade pengar till Svenska Allmänna
Kvinnoföreningen Till Djurens Skydd, som startade
verksamheten år 1903. Jersilds sällan använda förnamn är Per
Christian.
1362 nedslag
Bildtext 152:
Under första världskrigets bostadskris byggdes nödbostäder i
Vanadislunden. De var tänkta som ett provisorium, men blev
kvar och restaurerades och moderniserades på 1960-talet.
Foto från 1919. (Stockholms stadsmuseum).

SURBRUNNSGATAN

Clas Browall hade tjänat ihop en bra slant som kypare på
Kastenhof vid Gustav Adolfs torg och på Ingemarshof vid
Roslagsgatan och 1731 slog han till och köpte en liten
malmgård i hörnet av Roslagsgatan och Surbrunnsgatan. Läget
var ypperligt, här gick infartsvägen från Roslagen, alldeles
intill låg Norrmalms hälsobrunn, Surbrunn, vars gäster gärna
smet ifrån den frugala nyttokosten. Den nye värdshusvärden
kallade sitt ställe Browallshof, men stockholmarna tyckte
att Clas på Hörnet lät bättre. Här spelades även upp till
dans. När Fredrik I sörjde sin avlidna älskarinna Hedvig
Taube inbjöds han av amiralen Carl Tersmeden till en bal hos
Clas på Hörnet, där sköna unga damer förevisades. En
demoiselle Beata Christiernin föll kungen i smaken och hon
blev hans nya mätress. Med Erik Palmstedts stora sal i
Börshuset som förebild byggdes 1784 en elegant danssalong,
som väl inte riktigt fick den publik den förtjänade. De
borgerliga gästerna uteblev sedan källådern vid Surbrunn
skadats. Nu kom i stället "lättfärdiga kvinnor och
avsigkomna karlar", som levt rullan vid Ugglevikskällan till
de s.k. Uggleviksbalerna, som anständigt folk inte besökte.
Från slutet av 1800-talet hade renhållningsverket sina
kaserner i huset. År 1984 återuppstod Clas på Hörnet i
korsvirkeshuset från 1780-talet.
1292 nedslag
clas-pa-hornet-vykort
"Clas på hörnet" på ett vykort från början av 1900-talet

SIBIRIEN

Kvarteren norr om Odengatan, mellan Roslagsgatan och
Sveavägen, kallades Sibirien. Dels för att det låg långt
från centrum och kommunikationerna länge var dåliga, dels
för att en flyttning dit kanske kändes som en förvisning.
Den explosionsartade folkökningen mot slutet av 1800-talet
krävde mängder av bostäder. Husen byggdes allt högre och
allt tätare, lägenheterna gjordes allt mindre. Byggherrarna
var ofta lycksökare med kontoret på fickan. Det snålades och
fuskades och fukten dröp längs väggarna, när de nya
hyresgästerna flyttade in. Sibirien blev Stockholms första
verkliga arbetarkvarter. I Per Anders Fogelströms "Barn av
sin stad" är Emelie på besök på Tulegatan. "Hon kände sig
betryckt, tyckte det blev svårt att andas… Allt var
stampat till sten, fyllt av liv men ändå så dött." Köken var
inte större än omkring fyra kvadratmeter, men det fanns
järnspis med varmvattenreservoar (om man eldade), det fanns
vatten i kran och avlopp och en diskbänk klädd med zinkplåt
och där stod en utdragssoffa, som var barnens sovplats.
Trots trångboddheten hade man ofta inneboende. År 1895
saknade 25 procent av Stockholms arbetare egen bostad.
Dödligheten i de fuktiga, dragiga arbetarkvarteren i
Johannes var dubbelt så hög som bland de mera välsituerade i
Jakob.
sibiren-1902-larssons-atelje-stockholms-stadsmuseum
På det här fotografiet taget från Vanadislunden 1902 är Sibirien fortfarande en stadsdel av skjul och
småkåkar. Inom kort skulle hyreskasernerna växa upp här.
Foto: Larssons ateljé. (Stockholms stadsmuseum).

STALLMÄSTARGÅRDEN

stallmastargarden-holger-ellgaard
Stallmästargården – Foto: Holger Ellgaard

Just vid Stallmästargården går gränsen mellan Stockholm och
Solna. Det är en gräns som stockholmarna i många hundra år
gärna har överskridit för att roa och förlusta sig. Det
började med den nioåriga drottning Kristina, som år 1635 med
tio personers uppvaktning och musketerare firade midsommar
den stora salen på gården Brunnsvik, som låg där lusthuset
och lindarna står. Gården beboddes då sannolikt redan av
stallmästaren Ebbe Håkansson, vars titel har levt kvar. År
1672 flyttades tullgränsen ut från Odenplan, de resande
stannade till ett tag och köpte en sup för att fira ankomst
eller avfärd. En företagsam krögare byggde en öl- och
brännvinskiosk invid tullpaviljongerna så att enkelt folk
kunde få sig en färdknäpp utan att behöva beblanda sig med
de fina gästerna på värdshuset. Lucas Boogers, en holländsk
falkenerare med goda försänkningar vid hovet, var en
lyckosam källarmästare på 1700-talet. Pierre Bichard, känd
från Hasselbacken och Gubbhyllan, förde Stallmästargården
till kulinariska höjder på 1800-talet, liksom Tore Wretman
hundra år senare. Men det har också funnits vågdalar, då
nästan de enda gästerna var vinterlördagarnas travpublik,
som kom in och drack en värmande brylå på konjak, socker,
russin och nejlikknopp efter tävlingarna på Brunnsvikens is.
1272 nedslag
Bildtext 155:
Omgiven av åker och äng ligger Stallmästargården vid
stranden av Brunnsviken på detta foto från 1860-talet. I
förgrunden t.h. de båda tullhusen. (Stockholms stadsmuseum).

TEGELBACKEN

"Tegelbackseländet" var ett bekant begrepp redan på
1890-talet. Det första tåget hade rullat över den nya
järnvägsbron 1871, men det var när spårvagnen på linjen
Gustav Adolfs Torg-Kungsholmstorg inledde sina turer 1877
och skulle passera Tegelbacken som problemen började.
Järnvägsbyggaren Nils Ericson hade visserligen varit
förutseende nog att bygga en underfart för mindre fordon,
men för spårvagnen fälldes bommarna. Ännu värre blev det
när pontonbron vid Traneberg var klar och spårvagnarna från
de växande västra förorterna gick in till Tegelbacken. En
undersökning 1935 visade att bommarna var fällda tjugo
minuter per timme under rusningstid morgon och kväll.
Vid slutet av 40-talet byggdes en viadukt över järnvägen och
underfarten stängdes. Trafikplanerarna fick några års andrum
att fundera. År 1959 togs beslutet om det nya Tegelbacken
med broar och påfartsramper och bussrefuger och
underjordiska gångstråk. Runt torget revs det mesta utom
Centralpalatset, som blev kvar som en ö i trafikkarusellen.
Kronprinsens stall, en vacker 1700-talsbyggnad, försvann och
ersattes av Hotel Sheraton. Vid 1970-talets början var allt
klart. Trafiken snurrade bättre än förr, men många tyckte
nog att gamla eländiga Tegelbacken varit trivsammare.
1244 nedslagì
Bildtext 156:
Tegelbacken har ingen stadsplanerare någonsin lyckats få
fason på. Den har alltid varit en trist trafikplats, tidvis
en mycket besvärlig sådan. Trots det attraktiva läget är det
inte lätt att känna sig välkommen här. Foto: K.W. Gullers
1946. (Nordiska museet).

TEGNÉRGATAN

strindberg-i-tegnerlunden-hedning
Stridnberg i Tegnérlunden – Foto: Hedning

Vid den stora gatunamnsrevisionen 1885 försvann en mängd
trevliga gamla gatunamn. Kritiken var hård, det talades om
"de gamla Stockholmsnamnens digerdöd". Ett av de mest
saknade är Trebackarlånggatan, som var namnet på Tegnérgatan
upp till Barnhus Kvarnbacke (Tegnérlunden). Tre Backar Lång
var ett namn med rytm, det gav dessutom en topografisk
beskrivning av gatan. På 1920-talet föreslog Namnberedningen
att det gamla namnet skulle återtas, men fick avslag av
Stadskollegiet. Krav på ändring har därefter upprepade
gånger framförts. Ett par kvartersnamn påminner om traktens
historia. Kvarteret Kungsbacken mellan Holländargatan och
Drottninggatan var det gamla namnet på Drottninggatsbacken.
kvarteret Barnhusväderkvarnen där ovanför erinrar om
Barnhusets två kvarnar på höjden. Den äldsta kvarnen var
byggd 1639, den andra kvarnen var uppförd på 1720-talet. Det
var en "hamp stamp", d.v.s. en oljekvarn. De revs båda 1890
i samband med att Tegnérlunden började läggas ut. Flera
andra Stockholmsparker anlades ungefär samtidigt,
Tantolunden, Vanadislunden, Kronobergsparken och Vita
Bergen. Carl Eldhs staty av den kämpande Strindberg ställdes
upp 1942.
1152 nedslag
Bildtext 157:
År 1885 döptes Trebackarlånggatan om till Tegnérgatan och
Kvarnbacken blev Tegnérlunden. På detta foto från 1889 står
den gamla Barnhuskvarnen fortfarande kvar, men året därpå
skulle den rivas. (Stockholms stadsmuseum).

TORSGATAN

torsgatan-vackra-dalkullan-stockholms-stadsarkiv
"Vackra dalkullan", mjölkförsäljare på Stortorget, vars skönhet orsakade upplopp och polisingripande (Stockholms stadsarkiv)

Öl och svagdricka var måltidsdryckerna i det gamla
Stockholm. Med mjölkförsörjningen var det illa ställt. Under
1800-talet fanns det fortfarande ladugårdar vid Gröna Gatan
(Karlavägen) och dit sökte sig stockholmarna för att dricka
spenvarm mjölk, vilket ansågs hälsosamt. Mjölk såldes också
av månglerskor på gator och torg. Berömd var "Vackra
dalkullan", som satt på Stortorget. Hon var så skön att hon
orsakade folkskockning och fint folk ordnade bjudningar för
att visa upp henne i sina salonger. Hildemar Albin Lidholm
blev pionjären inom mejerihanteringen. Han hade startat
tillverkning av smör i Mölnbo. År 1863 öppnade han en butik
i Stockholm och året därpå startade han ett ångmejeri i
Klara. Konkurrenter följde efter. Audumbla distribuerade
mjölk i glasflaskor vid kundens dörr. Söta tonårsflickor i
prydliga förkläden åkte stan runt med häst och kärra och
sprang i trapporna. År 1915 bildades Mjölkcentralen med
Lidholms företag som kärna. MC köpte upp det ena mejeriet
efter det andra och lade oftast ner dem. Längst klarade sig
NEN, Nils Erik Nilssons mejeri, som överlevde till 1962. I
över 100 år pågick mejerihantering vid Dalagatan-Torsgatan.
Arla uppstod 1975 och flyttade 1984 till Kallhäll.
toren blev kvar.
torsgatan-pa-20-talet-stockholms-stadsarkiv
Torsgatan får ny gatubelysning på 20-talet (Stockholms stadsarkiv)

Här byggdes senare Mjölkcentralen. (Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 158 B:
Mejeriet Audumbla distribuerade mjölk i glasflaskor vid
kundens dörr. Foto från 1890-talet. (Stockholms
stadsmuseum).

 
VASAGATAN

Före järnvägens ankomst 1871 var Vasagatan (Klara Strandgata
eller Meisters gränd) en smutsig gränd med låga förfallna
hus och ett latrin- och sopupplag, som ansågs förorsaka den
årligen återkommande "Klarafebern". Mitt i denna "morasiga
utkant" låg det Kirsteinska huset, som länge var ett centrum
för det stockholmska kultur- och nöjeslivet. År 1818 höll
Götiska förbundet en stor utställning i huset, där bl.a.
major mechanicus Fredrik Blom visade sina senaste
arkitektoniska skapelser. Han blev sedermera ägare till
Kirsteinska huset och upplät det till den idérike
källarmästaren Wilhelm Davidsson (Hasselbacken), som
arrangerade konserter och maskerader, som kunde ha sådana
följder (barn och äktenskap) för deltagarna att hans hus
kallades "Hymens tempel". Bästa sättet att ta sig dit var
att vid Riddarholmsbron embarkera vevslupen "Dalpilen", som
lade till vid den vackra Kirsteinska trädgården. När Selma
Lagerlöf var där 1868 hade den förfallit. "Det var alldeles
vådligt skräpigt där med stora högar av grus och sand och
kalk och tegel och långa räckor av fula plank". Fem år
senare kom hon tillbaka. "Nu vill jag lova att det ser
annorlunda ut. Hela den gamla trädgården är utlagd till ett
stort, avlångt torg som kallas Centralplan".
vasagatan-ferdinand-bobergs-posthus
Ferdinand Bobergs posthus blev en av Vasagatans främsta prydnader.

 
VASAGATAN

"Bred och mäktig stryker Vasagatan från Tegelbacken till
Norra Bantorget", skrev Klarajournalisten Axel "Kluck"
Österberg. "Där gnäller schakalerna om nätterna och tassar
förhoppningsfullt utanför Terminus, Continental och Astoria,
och om dagarna ligger där stigmän i försåt med pantsedlar,
använda och upputsade rakblad, falska ransoneringskort och
odugliga klockor". Nykomlingen varnades för Vasagatan. Det
var bondfångarnas gata. Bakom hörnen, i Klaras gränder,
lurade hallickarna och de prostituerade. Men Vasagatans
fasad var prydlig. Den ståtliga Centralstationen i italiensk
nyrenässans, ritad av Adolf Wilhelm Edelsvärd, hade invigts
1871. Ännu mer beundrades kanske Ferdinand Bobergs posthus,
som nästan såg ut som ett Vasaslott med sin mäktiga portal
(1903). Med Esselte-huset, Ivar Tengboms och Nils Ahrboms
skapelse mittemot Centralen, gjorde funktionalismen sitt
intåg på gatan i början av 1930-talet. Stockholms första
trafiksignaler ställdes upp i korsningen vid Kungsgatan
1925. De dirigerades av en poliskonstapel som vid behov tog
till visselpipan. En svart-vit skylt med texten "Stoppgräns"
manade bilisterna till försiktighet. Sju år senare var det
automatiska röd-gul-gröna signalsystemet i funktion.
vasagatan-1900
Centralplan och Vasagatan på ett vykort från början av
1900-talet. Här visade sig Stockholm från sin prydligaste
sida, en lämplig hälsning för nykomlingen att sända hem till
ängsliga anförvanter i landsorten. Men bara en bit upp i de
smala Klaragatorna befann man sig i storstadens djungel.
(Stockholms stadsmuseum).

VÄSTRA TRÄDGÅRDSGATAN

blancheteater-reklam-jan-ehnemark
Blancheteatern gör reklam för sig på Västra Trädgårdsgatan – Foto: Jan Ehnemark

Det är en stilla och förnämt avskild gata. När Agnes von
Krusenstjernas Tony Hastfehr vaknar hör hon staden som ett
avlägset, buttert mumlande. Detta outtröttliga dova mummel,
gav staden något levande, som gjorde henne både nyfiken och
rädd. Men så ringer Jakobs kyrkklocka och hela huset tycks
ett ögonblick tona av klangen. På 1700-talet var det
aristokratins gata. Här hade adeln sina palats, Banér,
Bielke, Klerck. Familjen De Geer ägde tre hus. Ett står
fortfarande kvar, Västra Trädgårdsgatan 13, det är huset med
den vackra balkongen på hörnet vid Kocksgränd. De två andra
husen revs och ersattes 1928 av Tändstickspalatset (nr 15),
ritat av Ivar Tengbom. Den mycket påkostade byggnaden
anpassade sig väl till de kvarstående adelspalatsen.
Innanför järngallret ligger en halvcirkelformad gård med
Carl Milles Dianabrunn i mitten. Blancheteatern däremot var
kanske inte fullt så förnäm. Där gav Alice och Ernst Eklund
lätta lustspel i början av 20-talet. Harry Roeck Hansen
försökte sig på både Värnlund och Tjechov, men riktigt slog
det inte till förrän Kar de Mumma började skriva
sommarrevyer och Stig Järrel stod på scenen. I mellanakten
möttes publik och skådespelare till rökpaus ute på Västra
Trädgårdsgatan.
1227 nedslag
Bildtext 161:
Västra Trädgårdsgatan med Lantmäterikontorets hus år 1912.
Foto: Oscar Heimer. (Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 161 B:
Ivar Kreuger stiger ur bilen utanför Tändstickpalatset på
Västra Trädgårdsgatan omkring 1930. Foto: IMS.

 
VÄRTAN

gasklockan-p1010011
En vårdag 1890 klättrade den unge ingenjören Karl Tingsten
(far till Herbert) över det tre meter höga stängslet som
omgärdade Hjorthagen och började göra mätningar för det nya
gasverket. Ett hundratal av hjortarna i den gamla Husarhagen
(betoning på första stavelsen), ättlingar till de djur som
Johan III 1579 hade planterat in på Djurgården, sköts nu och
resten fördes till Gripsholm. Den 6 november 1893 togs
gasverket i bruk. Småningom började en arbetarstad byggas,
fyrafamiljsvillor av typ brukssamhälle. Gatorna fick nummer
som i Amerika. Artemisgatan var Andra gatan. De
efterföljande hyreskasernerna var inte över fyra våningar
höga, Hjorthagen var betydligt trivsammare än de trånga
arbetarkvarteren inne i staden. Ett elektricitetsverk
uppfördes 1903. Kyrkan, ritad av Carl Bergsten, invigdes
1909. Invånarna i det "röda Hjorthagen" ansåg att den var
onödig. "Abessinien" kallades funkisområdet med smalhus som
byggdes vid mitten av 30-talet efter Hakon Ahlbergs
ritningar. Från Värtahamnen rullade dagarna i ända
järnvägsvagnar med stenkol och koks ut över hela landet.
"Det var ett jävla jobb vi hade egentligen", sa en
gasverksarbetare efter pensionen. Men knappast någonstans i
Stockholm var lokalpatriotismen starkare än i Hjorthagen.
1240 nedslag
Bildtext 162:
En ung kavaljer på lusttur med sin dam på Husarviken en
sommardag på 1910-talet. I bakgrunden Värtan med gasverket.
(Stockholms stadsmuseum).

SVEAVÄGEN

Ända sedan 1600-talet hade stadsplanerarna, och kanske också
kungarna, drömt om en bred aveny, som sträckte sig från
Gustav Adolfs torg till Brunnsviken, med en tjusig utsikt
från Slottet. På 1670-talet började man t.o.m. gräva, men
efter några år gav man upp. Brunkebergsåsen var för svår.
Albert Lindhagen tog till rejält i sitt stadsplaneförslag
1866. Sjuttio meter bred skulle den nya gatan bli, såväl
Hötorget som Adolf Fredriks kyrka skulle sopas bort.
Kritikerna lugnades med att utbyggnaden skulle ske
succesivt. En efterföljare till Lindhagen, Albert
Lilienberg, tog upp förslaget igen 1920 och diskussionen
fortsatte genom åren tills stadsfullmäktige år 1945 satte
stopp för Sveavägen vid Sergels torg. Stora Badstugatan hade
varit en smal och föga attraktiv gata, men viktig för
Upplandsbönderna på väg till Hötorget. Där låg flera
bondkvarter och butikerna anpassade sitt utbud för kunderna
från landsorten. När Lindhagens bantade förslag realiserades
ändrade gatan karaktär. Gedigna bostadshus byggdes, flera av
dem övertogs med tiden av kontor. Bonniers bokförlag
flyttade in liksom Åhlén & Åkerlunds tidskriftsförlag. Nyare
byggnader är Thulehuset, Sveavägen 40-48 (arkitekt Gustaf
Clason 1940) och ABF-huset, nr 41-43 (Helge Zimdal 1961).
1246 nedslag
Bildtext 163:
Stora Badstugatan – den blivande Sveavägen – var en smal
genomfartsled år 1907, när Oscar Heimer tog den här bilden.
I skjulen bakom planket t.v. fanns bl.a. en lumphandlare, en
korgmakare och en skohandlare. (Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 163 B:
Bönder med ärende i stan, framförallt de som skulle till
Hötorget, kunde ställa in sina hästar och vagnar och ibland
övernatta i särskilda bondkvarter. Ett av de mera kända var
Stora Kronan vid Stora Badstugatan. Här gjorde man upp
affärer, beställde förnödenheter av stadens köpmän och tog
sig antagligen en och annan sup. Foto från omkring 1900.
(Stockholms stadsmuseum).

VIN & SPRIT

Under jubel kastade stockholmarna sina motböcker i Strömmen
klockan 17 den 30 september 1955. Äntligen ansåg de sig vara
befriade från det "spritkineseri" som hade införts med det
s.k. Brattsystemet 1917. Restriktioner kring försäljning av
starka drycker har emellertid alltid funnits i Stockholm.
Den första stadslagen, Bjärköarätten på 1200-talet, stadgade
att speciellt tillstånd krävdes för att få öppna vinfat och
sälja ur dem. Pris- och varukontroll har för det mesta
förekommit liksom reglering av öppethållandet för krogar och
försäljningsställen. Klockan sju på vintern, nio på sommaren
var stängningsdags på 1600-talet. "Uppsyningskarlar" gick
runt och kontrollerade. Krogarna har legat tätt, i olika
skepnader. Tavernor, härbärgen, gästgiverier, gårkök,
källare, restauranger, schweizerier, traktörställen,
spiskvarter, pubar. Brännvin användes till en början endast
vid kruttillverkning, men på 1400-talet råkade någon smaka.
På Bellmans tid fanns det 700 brännvinskrogar i Stockholm,
200 värdshus och vinkällare samt ett otal lönnkrogar.
Befolkningen var 70 000. På 1870-talet stängde kommunen över
ett hundratal utskänkningsställen och gick samtidigt in som
ägare i s.k. bolagskrogar. Samma dag som dessa öppnades
annonserade L.O. Smith om fri båtresa till spritfabriken på
Reimersholme, som då låg utanför stadsgränsen.
1305 nedslag
Bildtext 164:
I Vin- och Sprithistoriska museet på Dalagatan 100 kan man
finna bl.a. detta fotografi från vinkällaren hos K.A. Nydahl
& Co vid Stureplan på 1890-talet.
Bildtext 164 B:
För att stävja spritmissbruket i Stockholm infördes år 1877det s.k. Göteborgssystemet. Krogarnas antal begränsades, restriktioner infördes både när det gällde utskänkning och
öppettider. Ingen skulle få göra sig någon vinst på
spritförsäljning. Foto från en bolagskrog omkring 1912.
(Nordiska museet).

 
STOCKHOLM BERÄTTAR – SÖDERORT

ENSKEDE GÅRD
enskede-gard-janne67
Enskede gård – Foto: Janne67

Ragnwald i Änskidom är den förste Enskedebo som finns
omnämnd i hävderna. Året är 1409. Huruvida han bodde på
Enskede gård är osäkert men inte omöjligt, för detta var en
urgammal jordbruksbygd. Det namn som annars mest förknippas
med gården är Axel Odelberg, som har fått en väg och en
viadukt uppkallad efter sig. Han ärvde jordbruket när han
föddes 1805 och från 22 års ålder ägnade han sig helhjärtat
åt att förbättra och utveckla Enskede gård, tills den blev
ett mönster och en förebild för hela landet. Han uppfann en
ny typ av rior för sädestorkning, han införde
gödselvattning, täckdikning och växelbruk. Avkastningen från
fält och ladugårdar var större än vid de flesta jämförbara
gods, men de stora inkomsterna tog Odelberg in på
brännvinstillverkning, vartill han använde den fina
sandjordspotatisen. År 1904 köpte Stockholms stad marken och
det blev starten till de nya trädgårdsstäderna. När
stadsplanerna väl var klara blev utbyggnaden
explosionsartad. Mest var det småhus, många av lantlig
karaktär, rödfärgade med vita knutar. De flesta bosättarna
deltog själva i byggandet. Av tomträttsinnehavarna var i
början 62 % arbetare, varav nära 40 % byggnadsarbetare.
1157 nedslag
Bildtext 191:
Monteringsfärdiga trähus underlättade arbetet för
självbyggarna i Enskede. (Arkitekturmuseum).
Bildtext 191 B:
Enskede gård var ett mönsterjordbruk, där många nyheter
prövades. Foto av huvudbyggnaden på 1870-talet. (Stockholms
stadsmuseum).

ERSTA GÅRD

I början av 1950-talet stod det klart att Klarahallen var
för liten som partihandelscentral för den snabbt växande
staden. Efter långa utredningar beslutade man att den nya
hallen skulle byggas på Årstafältet, nära huvudväg och
järnväg. Av de hallar, som arkitekten Åke Ahlström ritade,
byggdes endast en av Stockholms stad. De övriga uppfördes av
ekonomiska föreningar och stora grosshandelsföretag. År 1962
var den nya partihandelscentralen klar att tas i drift.
Marken hade tillhört Ersta gård, en boplats med 2000-åriga
anor. Stockholms Stadsmuseum ville bevara den lantliga
miljön, men fick i stället leda de utgrävningar som företogs
1958-59, innan hallbygget började. Arkeologerna fann
gravfält från tiden strax efter Kristi födelse. Man hittade
vackra stensättningar och nedfallna bautastenar. Där låg
järnknivar och små skäror, bronsringar och guldfolierade
pärlor. De flesta gravar var brandgravar med brända ben i
lerkrukor och rester av träkärl, men en ung krigare med
krossat kranium låg utsträckt i sin grav med ansiktet nedåt.
bredvid honom fanns resterna av hans utrustning, tveggat
svärd, spjutspets, sköldbuckla, sporrar av järn, dräktspänne
av brons, två livremsbeslag. Kanske var han en försvarare av
den bygd som tusen år senare skulle bli Stockholm.
1264 nedslag
Bildtext 192:
En lantlig idyll på 1950-talet. I trakten kring Ersta gård
har möjligen de första stockholmarna bott. (Stockholms
stadsmuseum).

FARSTA CENTRUM

farsta-torg-holger-ellgaard
Farsta torg – Foto: Holger Ellgaard

Holvast i Farsta bestals år 1484 av "tjuvinnan" Margit. Hon
dömdes att "stupeslås", d.v.s. stå vid pålen och skämmas.
Antagligen hudflängdes hon också. År 1495 fick Farstabonden
Martin sin kappa stulen. Tjuven blev hängd. Det är genom
domstolsprotokollen man kan följa den äldsta historien. De
visar att gårdens ägare var burgna män med stora
förmögenheter i smycken och reda pengar. År 1628 blev
friherre Erik Bielke ägare till Farsta. Hans släkting Axel
Oxenstierna hade räddat honom ur den landsförvisning som han
hade dömts till för att ha varit kung Sigismunds anhängare.
Efter honom kom Gustav II Adolfs lärare Johan Skytte, som
hade en dotter Anna, vilken gifte sig med amiralen Johan
Gyllenstierna. Gården gick i släkten i över ett sekel, tills
den köptes som sommarnöje av Jakob Gavelius, grundare av
Barnängens spinnerier. Sekreteraren vid kungliga
teaterkansliet och medlemmen av Par Bricole, Carl Johan
Lindegren, bodde här när han inte satt på gäldstugan. En
annan sångarbroder, grosshandlaren och redaren Bengt
Magnusson Björkman, med bättre ordning på affärerna, övertog
gården. År 1912 köpte Stockholms stad marken och byggde på
1950-talet stadsdelen Farsta, som invigdes den 23 oktober
1960.
1205 nedslag
Bildtext 193:
Många av Stockholms förorter har byggts upp kring gamla byar
eller gårdar och övertagit deras namn. Farsta började som
bondgård och är känd sedan 1400-talet. Flera adliga släkter
har varit ägare. Fotografiet visar Farsta gård på
1920-talet. (Stockholms stadsmuseum).

HAMMARBY

galgbacken-i-hammarby-18562
Galgbacken i Hammarby 1856

Mitt under depressionen i början av 1930-talet utarbetades
den första stadsplanen för Hammarby. Bostadssituationen var
kritisk. I innerstaden fanns ingen mark kvar, nu var det
nödvändigt att flytta ut hyreshusen på landet. Men det
skulle dröja ända till den 12 mars 1935 innan spaden sattes
i jorden för "den vita staden" runt den gamla Galgbacken.
Husen var smala, bara 8 meter, lägenheterna var små, endast
8 % var 3:or eller över. De inflyttande familjerna var inte
heller stora, mest var det unga, nygifta par från Katarina
och Sofia. Där galgen hade stått, vid Solandergatan, anlades
en liten plantering. Den sista avrättningen, när mördaren
och våldtäktsmannen Pehr Victor Göthe miste huvudet, hade
ägt rum år 1862. Därefter hade Galgbacken varit nöjesplats
för traktens ungdom. Hasse Z, som växte upp på Söder,
beskriver i sin självbiografiska bok "Ulf" hur där såg ut i
hans barndom på 1880-talet: "Där lågo några små hus,
förfallna och smutsiga. Där bodde löst folk, som man inte
höll så noga reda på. Hörde man något från dem var det mest
genom polisen, ett slagsmål, ett dråp…I backen lågo
slakterierna…där söps och skrålades om nätterna och därì
ströko stadens hungriga hundar tjutande omkring."
1202 nedslag
Bildtext 194:
"Den vita staden" på Hammarbyhöjden fylldes av unga, nygifta
Söderbor på 1930-talet. Lägenheterna var små, men miljön var
trivsam och många blev kvar till långt efter pensionsåldern.
Foto: GE Kidder Smith. (Arkitekturmuseum).
Bildtext 194 B:
Hammarby folkskola år 1943. Ur Byggmästaren.
(Arkitekturmuseum).

 
GRÖNDAL

Vagnarna på linje 18 som gick till Gröndal var de äldsta och
mest slitna i hela Stockholms spårvägsnät. Befolkningen
ansågs kanske inte vara värd bättre. Gröndal hade dåligt
rykte. Det var "en avstjälpningsplats för ‘mycket för mycket
fattiga’, förkomna och snedvridna människor", skrev Rudolf
Värnlund i den lilla memoarboken "Rum som jag bott i". Det
var en blandning av villastad, kåkstad, femvånings
hyreskaserner, självbyggen, gamla sommarnöjen och fabriker.
Hemmabyggarna, som snickrade ihop de s.k. hyresvillorna –
en av dem är huset med lökkupolen på Ormberget – kan dock
inte ha sjunkit ner i den "förhoppningslöshetens dy", som
Värnlund tyckte sig se. Och Gröndal skulle komma att resa
sig. Byggmästaren Olle Engkvist flyttade in i
1700-talsgården Charlottendal, öppnade kontor och blåste liv
i den gamla fattigstaden. Tillsammans med arkitekterna Sven
Backström och Leif Reinius skapade han "Stjärnhusen" – tre
symmetriska kroppar kring ett centralt trapphus – i
kvarteret Akterspegeln på Styrbjörnsvägen. I kvarteret
intill byggdes terrasshus. Gröndal blev på några få år på
1940-talet ett föredöme för modernt bostadsbyggande, som
lockade besökare från när och fjärran.
1173 nedslag
Bildtext 195:
Ingen annan stadsdel har en så blandad bebyggelse som
Gröndal. Här finns gamla sommarnöjen, sekelskiftsvillor,
hyreskaserner, fabriker och moderna mönsterbyggen. Bilden
från 1910-talet är tagen på Gröndalsvägen vid Gustafshill.
(Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 195 B:
K.W. Gullers fotograferade terrasshusen på Gröndalsvägen i
början av 1950-talet. I höghuset inrättades lokaler som var
gemensamma för invånarna. (Nordiska museet).

MÄLARHÖJDEN

malarhojden-pettersbergsvagen-bengt-oberger
Gamla villor på Petersbergsvägen – Foto: Bengt Oberger

Mälarhöjden hette Fridhem en gång, vilket är ett ganska
vanligt namn i Sverige. För att undvika förväxling valde de
nya bofasta invånarna i början av 1900-talet att kalla sin
förort Mälarhöjden. Det var två led, karaktäristiska för
platsen, Mälaren med den långa vackra strandpromenaden och
höjdplatåerna, där många byggde sina villor. Bellman hade
varit en flitig besökare i Mälarhöjden, en syster och svåger
var bosatta på Hägerstens gård, men där fanns också många
trevliga krogar. Fader Höks korg och värdshuset Klubben vid
Klubbensborg inspirerade honom till två av Fredmans
epistlar, nr 49 och nr 42.
"Kors, vad många Bacchi kök!
                Ur var klyfta syns en rök,
                Minsta vinkel
                Osar finkel,
                Minsta bro bär fulla ök."

Långt efter Bellmans tid byggde Carl och Fredrika Limnell
år 1867 ett sommarnöje med ett lustigt torn, på bergsplatån där
skalden Leopolds lyra stod. Huset som de kallade Lyran, blev
vida berömt för sin kulturella salong. Där sjöng Kristina
Nilsson och Gunnar Wennerberg, där läste Carl Snoilsky och
Carl David af Wirsén sina dikter och dit kom Henrik Ibsen –
kanske med ångbåten "Sjöfröken".
1183 nedslag
Bildtext 196:
En sommardag vid Klubbensborg på 1890-talet med badhus vid
stranden. Här förlustade sig Bellman och hans vänner hos
Fader Hök. (Stockholms stadsmuseum).

SKANSTULL

skanskvarn-malter
Skanskvarn – Foto: Malter

När invånarna i Rudolf Värnlunds "Det druckna kvarteret" ska
ordna en ordentlig fest gör de ett dionysiskt uttåg till
backen ovanför Skanstull med utsikt in över staden. Det var
en populär utflyktplats bland Söderborna. Nedanför dem låg
Sundsta gård, som nu hukar under högbron. Stenhuset närmast
sjön torde vara från 1700-talet. År 1861 öppnades
Vattenledningsverket i Eriksdal. Vattnet från Årstaviken
hade en märklig bismak. Staden köpte Sundsta för att använda
som kontrollstation. Samtidigt stängdes badet i Grundsborg
strax intill, så att stockholmarna inte skulle få tvållödder
i kranarna. Sanden som användes att filtrera vattnet fördes
då och då till sandtvättningsanstalten invid Hammarby sjö
för att renas. Öster om Sundsta låg konservfabriken
Preserva, som lade ärter och gurkor på burk. Ärterna odlade
man själv vid Årsta gärde, dillen köptes hosì
trädgårdsmästaren i Skanskvarn. Preservas lokaler övertogs avì
Bröderna Sandströms skidfabrik, som på 1920-30-talen närmastì
hade monopol på skidtillverkning. Mitt på näset mellanì
Årstaviken och Hammarby sjö låg Tullhuset, som utövade enì
viss kontrollfunktion ända fram till 1864. År 1919 revs det.ì
Näset skulle brytas igenom och Hammarby sluss skulle byggas.
1210 nedslag
Bildtext 197:
År 1907 ledde den här grusvägen in mot staden. T.v.
Grundsborg och tullhuset. (Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 197 B:
Invigningen av Skanstullsbron den 28 september 1947.
(Stockholms stadsmuseum).

SKOGSKYRKOGÅRDEN

skogskyrkogarden-holger-ellgaard
Skogskyrkogården: Foto: Holger Ellgaard

Att efter döden få vila på hemtraktens kyrkogård eller i
dess kyrka var en självklarhet för en rättskaffens kristen
medborgare. De farsoter som gång efter annan svepte genom
Stockholm framtvingade undantag. Massgravar kastades upp
litet varstans på malmarna. Tillräckligt betydelsefulla
personer kunde nog ändå räkna med att få bisättas i släktens
gravkor. Med tiden blev det trångt på kyrkogårdarna.
Att döda lades under golven i kyrkorna ansågs också vara
ohygieniskt. På helgad mark i stora parker utanför staden
kunde begravningsplatser anläggas. Den första var Norra
begravningsplatsen 1827. I Enskede invigdes Sandsborgs
kyrkogård 1895. Den behövde snart utvidgas. Arkitekterna
Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz vann en tävling om
Skogskyrkogården 1915. Asplund ritade Skogskapellet 1920 och
Lewerentz Uppståndelsekapellet 1926. Det mest betydande
byggnadsverket blev dock krematorieanläggningen med Heliga
Korsets kapell, som uppfördes efter Asplunds ritningar
1936-40. Han hade varit den dominerande arkitekten vid
funkisutställningen 1930, här skapade han nu det första
helgjutna funktionalistiska kyrkobygget. Han jordfästes där
själv hösten 1940, samma år som anläggningen stod helt klar.
1201 nedslag
Bildtext 198:
I funktionalistisk anda byggdes krematoriekapellen och
omvandlades landskapet däromkring. Arkitekterna har lyckats
ge miljön en rofylld och högtidlig stämning. Foto: G.
Fredriksson.

SLAKTHUSET

 
Stadens första slakthus byggdes i Strömparterren, där
drottning Kristina skänkt marken. Bron, som nu är Norrbro,
kallades Slakthusbron. År 1785 öppnades Norra slakthuset
längst ut på Blasieholmen. På Slussplan låg det södra. Det
norra försvann på 1840-talet, när det röjdes tomt för
Nationalmuseum. Det södra fick ge vika för Slussens
ombyggnad. Nu var det fritt fram för svartslaktare och
bönhasar. Många samlades kring Skanstull, där det fördes ett
vilt liv. Hygienen blev allvarligt eftersatt. Först 1906 kom
bygget av ett nytt slakthus igång i Enskede. Boskapen, som
tidigare drivits genom gatorna av s k lajdare, lägst på den
sociala skalan, fick nu en värdigare transport på den sista
färden. Från Nyboda ovanför Liljeholmen lades ett
järnvägsspår, från Söder Mälarstrand gick en spårvagn,
endast för boskap. Den 31 januari 1912 kom kung och
honoratiores i flagg- och tallrisprytt extratåg och invigde.
Slakthuset var ordentligt tilltaget men utnyttjades aldrig
till sin fulla kapacitet. Med tiden kom alltfler klagomål
från de kringboende över stank och buller, råttor och
skränande måsar. På våren 1991 företogs den sista slakten,
charkuteritillverkningen hade tagit helt över.
1176 nedslag
Bildtext 199:
Slakthuset i Enskede var en av de första byggnaderna i
Sverige som hade stommar av armerad betong. Anläggningen ger
ett kraftfullt intryck med sina enkla, klara linjer.
Fotografi från 1913, året efter starten. (Stockholms
stadsmuseum).
Bildtext 199 B:
Till en början användes urgamla, primitiva metoder för att
döda djuren. (Stockholms stadsmuseum).

ÅRSTA CENTRUM

arsta-centrum-holger-ellgaard
Årsta centrum – Foto: Holger Ellgaard

Uno Åhrén, den framstående arkitekten, blev år 1943
verkställande direktör i Svenska Riksbyggen, som hade fått
uppdraget att bebygga större delen av Årsta. En av hans
bärande idéer var att efter engelskt mönster skapa ett
"community centre", där butiker, social service och
fritidsverksamhet samlades kring ett torg. Arkitektbröderna
Erik och Tore Ahlsén fick i uppgift att förverkliga
projektet, vilket dock mötte stora svårigheter, särskilt på
finansieringssidan. År 1953 var det ändå klart att invigas
och de engagerade kunde känna sig ganska belåtna. Torget
hade fått en behaglig rumskaraktär och besökare uttryckte
sin beundran. Inte minst uppmärksammades den häpnadsväckande
färgstarka dekoren på fasaderna. Tyvärr utnyttjade inte
Årstaborna sitt centrum i den utsträckning, som dess skapare
hade hoppats. Antagligen var det för lätt att ta sig in till
stan. Biografen Forum måste stängas, men Folkets hus kom i
stället med dans, konstutställningar och föreningsakitiviter
och då och då en långfilm. I det åldrande Årsta är
PRO-föreningen den största. Tvärs över torget i Centrumhuset
bjuder 10-12-åringarna i Vår Teater till premiär på pjäser
som de sjäva har skrivit.
1174 nedslag
Bildtext 200:
Årsta centrum med fasadmålningarna som på sin tid väckte stort uppseende. Arkitekternas förhoppningar att Årstaborna skulle stanna i sitt centrum i stället för att åka in till
stan har inte infriats. Foto: Sune Sundahl.
(Arkitekturmuseum).

                     STOCKHOLM BERÄTTAR

                               SÖDERMALM

                                         1

img329
Slussen med gamla Katarinahissen omkring 1910

BASTUGATANjohansson_martinson-gunnar-lundh
Bilden: Harry Martinson och Ivar Lo-Johansson. Foto: Gunnar Lundh

Den 22 april 1593 firade den österrikiske krigsfången Erik
Lassota sin frigivning med att för första gången på två och
ett halvt år ta sig ett bad i bastun utanför Söderport.
Möjligen var det i Badstugugården vid Södermalmstorg, där
Jacob Feiff några decennier senare skulle brygga öl. Det
fanns gott om badstugor i trakten och namnet Bastugatan är känt sedan 1602. Efter badet kunde man ta sig ett glas hos Gräjers, Hälj Häljsson, Simon Smittman eller Änkan Slysbom, som hade utskänkning vid gatan. I modern tid är Bastugatan
mest känd för sina författare och konstnärer. Ivar Lo-Johansson har fått en park uppkallad efter sig. Han bodde  i nr 21, där Gunnar Ekelöf en tid var hans granne. Jan Fridegård kamperade i den stora tegelborgen i hörnet av Timmermansgatan, där han hyrde rum i den ateljévåning,varifrån Eugène Jansson, den s.k. blåmålaren, hade hämtat sina utsikter över Riddarfjärden. I nr 15 bodde X:et, i 21:an Hilding Linnqvist, i 25:an Einar Jolin, i 32:an Gösta Adrian-Nilsson. Kompositören Ture Rangström flyttade in på
Bastugatan 30 år 1905. Huset intill var hedersbostad för tonsättaren Allan Pettersson under hans sista år.
bellman-av-sergel 
                Bellman som Sergel  såg honom

BELLMANSGATAN

 
Carl Michael Bellman föddes år 1740 hos sin fars mormor i det s.k. Stora Daurerska huset i hörnet av Hornsgatan. När
hon dog tre år senare flyttade familjen in i det Lilla Daurerska huset i nr 24, som på 1600-talet ägdes av Erik
Dahlberg, vars teckningar av 1600-talets Sverige lever kvar i det stora verket "Suecia antiqua et hodierna". Huset på
Hornsgatan inköptes av den åldrige Kristoffer Polhem, som vid den tiden började skissa på den nya Slussen,som kom att bära hans namn. Bellmans gata hette då Björngårdsbrunnsgatan. Djurhetsning var länge ett populärt nöje och Karl IX höll sina vilda björnar här. År 1637 öppnades Björngården, ett värdshus och "komedihus" i hörnet av S:tPaulsgatan och Björngårdsgatan. Krogen fanns kvar till 1877. Säkert hade Bellman varit gäst där, den räknades som en avde bättre. I sin tidning "Hvad behagas?" låter skalden
Björngården få besök av   dödgrävaren och "orgtramparen" Cornelius – han som "dog uppå en krog, just då han uti
glaset slog" – när denne tänker utbilda sig till krögare. Bellmans födelsehus revs år 1901, när Hornsgatan sprängdesner och breddades. Bellmansgatan fick sitt namn år 1871.hornsgatans-sankning-1901-stockholms-stadsmuseum2
År 1901 sänks Hornsgatan och Bellmans födelsehus försvinner (Stockholms stadsmuseum)

BERGSUNDS STRAND

bergsunds_mek_verks
Bergsunds mekaniska verkstad på 20-talet

Gatan är ung (1929), men namnet går tillbaka på en
1700-talsgård, som ägdes av hustrun till Mårten Lindman, som
drev en klädesfabrik vid stranden. Den brann ner och år 1790
startade skotten Thomas Lewis ett "grytgjuteri" på tomten.
År 1806 anställdes den unge engelske ingenjören och blivande
ångbåtspionjären Samuel Owen vid Bergsund med uppdrag att
konstruera ångmaskiner till Eldkvarn. Den första svenska
ångmaskinen blev klar 1807. Owen slutade och öppnade eget.
Hans första ångbåt "Stockholmshäxan" gjorde sin provtur på
Riddarfjärden 1815. I Bergsund dröjde det till 1851 innan
man sjösatte s/s "Enköping". Det var den första i en lång
rad av Mälar- och skärgårdsbåtar som byggdes där. Karl
August Lindvall, konstruktören och verkstadschefen, är det
bäst kända namnet i Bergsund. Han var expert på fartyg och
broar och verkstaden fick under hans ledning, 1875-90, ett
stort uppsving. Till sin egen åminnelse lät han hugga in
sitt namn på det stora rullstensblock som ligger på
Lindvallsplan. Mindre känd, men värd att ihågkommas är
Daniel Asplund, som i slutet av 1700-talet byggde bostäde
åt sina arbetare och skola åt deras barn. Bergsunds
mekaniska slog igen 1929. Den sista stora uppgiften var
konstruktionen av Liljeholmsbron.
1236 nedslag
Bildtext 32:
Under andra hälften av 1800-talet byggdes en stor del av
Stockholms skärgårdsbåtar och Mälarbåtar vid Bergsunds
mekaniska verkstad. Men här är det en "monitor", konstruerad
av John Ericsson, som sjösätts den 11 november 1868.
Teckning ur Ny illustrerad tidning. (Stockholms
stadsmuseum).

ERIKSDAL
eriksdal-anna-lindhagen
En av de första stora industrierna på Söder var Grinds
tegelbruk, som under århundraden bidrog till stenstadens
uppbyggnad. Det låg intill Götgatan. Väster därom sträckte
sig Grinds hage, en vildvuxen utmark, där det var tillåtet
att kasta döda hundar och tömma dasstunnor och där de som
dog i pesten travades i öppna gropar. Silfverlings hage var
ett annat namn, som användes en bit in i detta sekel.
Textilfabrikören Eric Silfverling bodde i Grinds
mangårdsbyggnad vid mitten av 1800-talet. Hans hage var illa
beryktad, den var ett tillhåll för småtjuvar, horor och
allsköns avskum. År 1904 blev det en ändring. Den     Anna Lindhagen – koloniträdgårdarnas skapare
frejdiga kommunalpolitikern Anna Lindhagen presenterade sin idé om
koloniträdgårdar och stadsfullmäktige tog beslut om
inrättande av sådana, huvudsakligen "för de stora skaror af
kroppsarbetare och deras vederlikar, som inne i staden lefva
under små villkor". Det blev 188 lotter från
Vattenledningsverket till Rackarbostället, bödelsdrängens
stuga. Kranvatten hade en del stockholmare fått den 1 juli
1861, då reningsverket i Eriksdal öppnades med vatten från
Årstaviken i ledningarna. Vattnet, som var måttligt rent och
gulfärgat, kallades "Årstapilsner". Stora Stadsdiket, en
stinkande avloppsränna, mynnade fortfarande i viken. Många
fortsatte att gå till brunnarna eller köpte vatten från
Vårby. Men hälsoläget i Stockholm blev betydligt bättre.
Bildtext 33:
Dödligheten i Stockholm var bland de högsta i Europa, men
eftertillkomsten av reningsverket i Eriksdal förbättrades
hälsoläget avsevärt och på ett par decennier halverades
dödssifforna. Foto från 1890-talet. (Stockholms stadsmuseum).

FÅFÄNGAN

"…man kunde se små prickar till människor som strävade
uppför branterna mot den besynnerligt omotiverade
topp-platån som med sina klippta lindar, noggrant rättade i
fyrkantig formering, såg ut som en gammal fästning, fast med
gröna murar. Mitt i lövmuren stack ett litet gult hus fram.
Man hade sagt mig att det var ett lusthus från förgångna
tider, där man numera serverade kaffe och läskedrycker."
547px-trenter_friberg_gullers2c_a
KW Gullers (Harry Friberg) och Stieg Trenter på 50-talet – Foto: Björn Bergström

Det är Harry Friberg som beskriver Fåfängan i Stieg Trenters
deckare "Farlig fåfänga". Lusthuset – "fåfängan" – hade
byggts på 1770-talet av grosshandlare Fredrik Lundin, som
hade köpt berget med Danviks skans, uppförd på Karl X
Gustavs tid. Vägen upp hade anlagts 1710 av ryska krigsfångar
för kanontransporter. Lundin fick inte lång glädje av sin
"fåfänga". Ett ekonomiskt fallissemang drev honom i
landsflykt. Några år senare köptes tomten av den skotske
redaren James Paton, som satt där och tittade ner på sina
fartyg. År 1935 diskuterades med stort allvar att slå en
bro från Fåfängan till Beckholmen. Stockholmsälskaren och
Stadshusarkitekten Ragnar Östberg var en varm förespråkare
av projektet, men inte ens hans auktoritet var tillräcklig
för att skapa en Österbro.
1169 nedslag
Bildtext 34:
Framsprängningen av Stadsgården gick långsamt. Gamla trappor
och kåkar revs, planterade terrasser längs Stigberget
försvann. När Ingeborg Westfelt gjorde denna teckning
närmade sig arbetet sin fullbordan.

FISKARGATAN

fiskargatan-1960
Söerkisar på Fiskargatan 1960 – Foto:Peter Gullers

Gatans namn berättar om vad slags folk som bodde här. Det
var sumpfiskare, notfiskare, skeppare, styrmän och båtsmän.
Berget kallades länge Fiskarberget. Men i trakten fanns
också glasblåsare, spinnande änkor, brännvinsbrännare,
skräddare, kvastgummor och finska pigor. Och naturligtvis
kyrkans folk. I Roddargatan 6 – tidigare Lilla
Fiskaregränden – bodde på Bellmans tid Katarinas tornväktare
Petter Boberg, vars uppgift var att varje timme natten
igenom tuta i luren från kyrktornet för att tillkännage att
han var vaken och att ingen fara var å färde. Skulle brand
uppstå vid dagsljus signalerade han med flaggor. En annan
signalintresserad herre var Gustaf Bång, som 1837 byggde ett
hus med platt tak på Fiskargatan 6. Han flyttade aldrig in
utan skänkte huset till Topografiska korpsen mot att han
fick en årlig livränta. På taket restes ett antal master med
vridbara luckor som kunde avläsas i tresiffriga koder. I god
sikt och med kikares hjälp var de synliga upp till tre mil.
Men den elektriska telegrafen var på väg, det första
telegrammet sändes mellan Stockholm och Uppsala den 16 juli
1853. På 1900-talet tillverkade Stille-Werner under närmare
70 år kirurgiska instrument i det Bångska huset, som fått
behålla byggherrens namn trots att han aldrig bodde i det.
1256 nedslagstilles-personal-fiskargatan-pg1
Bildtext 35:
Stille-Werner, tillverkare av kirurgiska instrument, bedrev
sin verksamhet på Fiskargatan i nära sju decennier. Inför
100-årsjubileet 1941 togs denna gruppbild av personalen.
Bildtext 35 B:
En avsynare vid Stille-Werner, fotograferad av Peter Gullers
1978.

FJÄLLGATAN

Namnen Fjällgatan och Stigbergsgatan är som en del av Söders
själ. Men fram till den stora gatunamnsrevisionen år 1885
hette de helt prosaiskt Katarina Östra Kyrkogata och
Katarina Östra Kvarngränd. I början av seklet dånade
dynamitskotten i berget. Fjällgatan delades i två delar, när
Katarinavägen och Renstiernasgatan sprängdes fram. Den
västra delen fick heta Mäster Mikaels gata. Den nya
Stadsgården tog för sig av tomterna på nordsidan, som i
terrasser och klippskrevor hade klättrat ner mot Saltsjön.
Flera hus måste rivas. Då uppträdde på scenen Anna Lindhagen
- "Fjällgatans skyddsängel" har Per Anders Fogelström kallat
henne – och motionerade i stadsfullmäktige om "bevarande av
en del äldre karakteristiska och pittoreska småbyggnader och
trädgårdstäppor i huvudstaden". Själv bodde hon i många år
 
Fjällgatans äldsta hus, nr 34, där hon inredde ett litet
museum, Stigbergets Borgarrum, som hon kunde tänka sig "hava
varit bebodda av en ung tjänsteman, som här installerat sig
i slutet av 1800-talet". Intill Fjällgatan 30 leder Sista
Styverns Trappor upp till "Anna Lindhagens täppa", en liten
kryddträdgård, som vårdas av Stockholms stad. I dessa
trappor, men i den försvunna nedre delen, utkämpade
klarinisterna sin strid mot katrinisterna i August Blanches
"Flickan i Stadsgården".
1289 nedslag
Bildtext 36:
Anna Lindhagen, som räddade många gamla Stockholmsmiljöer,
bodde under några år på Fjällgatan 34, där hon inredde ett
litet museum, Stigbergets borgarrum, där Stockholms
stadsmuseum ordnar visningar. Foto: Lennart af Petersens.
(Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 36 B:fogelstrom-pg1
Invid den sista resten av Sista Styverns Trappor bor och
arbetar Per Anders Fogelström, som mer än någon annan har
lärt stockholmarna att känna sin stad. Foto av Peter Gullers
1994.

GÖTGATAN

gotgatan-soderut-fran-hogbergsgatan-trillh
Götgatan söderut från Högbergsgatan – Upphov: Trillh

I flera hundra år var Götgatan stadens enda utfartsväg
söderut – när inte isarna låg. På andra sidan näset tog
Götha vägen vid, gatan kallades till en början Sträckegatan
och Grindsgatan. I Götgatsbacken byggdes ståtliga palats,
Södra stadshuset, som blev Stockholms stadsmuseum, och Ebba
Brahes palats, där Ivar Lo-Johansson i ungdomen slogs mot
löss och råttor och som sedan blev holländsk ambassad.
Längre upp byggdes Lillienhoffska palatset – vid
Medborgarplatsen – som under en nedgångsperiod tjänade som
fattighus. Det blev enklare ju längre söderut man kom. Det
vackra huset, nr 64-70, ritat av J.F. Åbom, ser visserligen
ut som ett palats, men är en del av Hellgrens gamla
tobaksfabrik med kontor, torkvind och bostad. Tvärs över
gatan låg källaren Hamburg, där de dödsdömda fick sista
supen före avrättningen ute i Hammarby. Göta Lejons hus, på
Hamburgs tomt, kallades Götgatspalatset, när den ståtliga
biografen invigdes 1928. Biograferna låg tätt på Götgatan,
som på 30- och 40-talen var Söderungdomens strög. Det har
också varit gott om krogar längs gatan och den södra delen
hade på 1800-talet inte det bästa rykte. Postmästarbacken i
höjd med Gotlandsgatan kallades Fyllbacken. Där låg
hantverksgårdarna och bondekvarteren, där resande ställde in
sina hästar och i trakten fanns flera bryggerier.
1299 nedslag
Bildtext 37:
Hörnet av Götgatan och Folkungagatan fotograferades av
bröderna Harling den 29 april 1907.
Bildtext 37 B:
Källaren Hamburgs gård efter en oljemålning från 1900-talets
början (Stockholms stadsmuseum). Utanför krogen stannade
bödelskärran på väg mot galgbacken i Hammarby för att de
dödsdömda skulle få en sista sup.

HELENEBORG

heleneborg-enhamre
Heleneborg – Foto: Enhamre

Den förste bebyggaren vid Heleneborg var tobaksdirektören
Jonas Österling som köpte tomten år 1669. Han byggde en stor
anläggning med tobaksspinneri, lagerlokaler, smedja och
stall. (Den närbelägna Tobaksspinnargatan minner om detta).
Han anlade sex karpdammar och där Högalidskyrkan står byggde
han en kvarn. Heleneborgs grindstuga i Högalidsparken,
mittför Lundagatan, uppfördes emellertid först på
1700-talet. Då tillverkades kritpipor på Heleneborg. Inte
mindre än fyra hustrur till ägare av Heleneborg har hetat
Helena, men det var Adolph Christiernin som 1759 hedrade sin
maka med att uppkalla gården efter henne. Kattunstryckeri,
vaxdukstillverkning och ljusstöpning ägnade sig Salomon
Ludvig Lamm åt på 1800-talet. På kvällen den tredje
september 1864 kunde hela Stockholm höra en kraftig
explosion från trakten av Pålsundet. Det var Alfred Nobel
som höll på att experimentera med dynamit i ett uthus vid
Heleneborg. Fem personer omkom, däribland hans 20-årige bror
Oskar Emil. Viktor Rydberg bodde på Heleneborg
vinterhalvåret 1889-90. Den starkt industrialiserade miljön
i omgivningen inspirerade honom till "Den nya Grottesången".
År 1920 kom skulptören Ivar Johnsson dit och det var han som
lät bygga ateljén.
1214 nedslag
Bildtext 38:
Alfred Nobels experiment med dynamit kostade fem människor
livet vid Heleneborg en höstdag 1864. På teckningen ur Ny
illustrerad tidning ses spillrorna av det demolerade huset
strax innanför bryggan.

HORNSGATAN

brannkyrkagatan-vid-pustegrand-jordgubbe
Pustegränd, brant backe upp mot Söder – Upphov: Jordgubbe

På morgnarna möttes pigorna vid pumpen i Brunnsbacken och
tog sig en skvallerpaus och koketterade för de granna
pojkarna i högvakten. Vattnet här var det bästa i stan, men
när vattenståndet i Saltsjön var högt fick det en otrevlig
bismak. Det var ett knog att ta sig hem med de tunga
ämbaren, backarna uppåt Söder var brantare än i dag. De som
tjänade i husen vid torget hade det förstås beviljat. Där
var vinskänken Marschalks hus i 8:an med krogen Svanen mot
Hornsgatan, borgmästare Grundels hus i 6:an, nr 4 hade
riksrådet Skytte byggt. I det huset låg på 1800-talet
Bajards källare, där köade vid höstterminens början
skolbarnen för att köpa sina nya läroböcker hos Svanströms,
dit flyttade Anders Zorn och senare Evert Taube. Det
berättas om Anna Skytte att hon en novemberkväll 1663 höll
en straffpredikan från sitt fönster till lakejer och kuskar,
som gick bärsärkagång på torget, sedan de tröttnat att vänta
på sina herrskap som gästade en bröllopsfest. Bokbindarens,
bagarens och skoflickarens bodar brändes ner. Brunnen
försvann när järnvägstunneln sprängdes fram 1865. År 1887
stånkade sig den första ångspårvagnen uppför Brunnsbacken
och Hornsgatspuckeln. Det hade hästspårvagnen aldrig orkat
hornsgatan-mot-slussen1
Bildtext 39:
Brunnsbacken, där Hornsgatan och Götgatan mynnar i
Södermalmstorg, var en populär mötesplats för Söders
vattenbärande pigor, som tog sig en stund för att flirta med
pojkarna i högvakten. Huset t.h. är det nuvarande Stockholms
stadsmuseum. Johan Sevenboms oljemålning från 1770-talet
finns i original på Stockholms rådhus.

HORNSGATAN

Det är ingen fältherre eller kunglig rådgivare som skänkt
namn åt gatan. "Horn" betyder här "utskjutande udde". Gatan
var i gamla tider smal och backig och tog slut i Hornskroken
vid Ansgariegatan. Stadsplaneraren Albert Lindhagen, som
ville ha raka, breda gator, ändrade på detta.Han lyckades
inte alltid. Swedenborgsgatan, som skulle ha gått ända ner
till Årstaviken stoppades vid Södra station. Emanuel
Swedenborg som givit namn åt den gatan lever kvar även i
Siargatan och Assessorsgatan. Det första syftar på hans
andliga gåva, det andra var hans yrke. Från år 1743 till sin
död 1772 ägde han tomten i kvarteret Mullvaden Första,
Hornsgatan 41-45. Där anlade han en vacker trädgård, fylld
av ovanliga växter och frukter. Den blev en attraktion inte
minst för hans många utländska trosfränder, som sökte upp
honom på Hornsgatan. Där fanns en stor volière för fåglar,
ett orangeri och fyra lusthus, varav ett är sparat på
Skansen. Ett hus av annat attraktionsvärde står fortfarande
kvar i kvarteret Uven Större, Hornsgatan 82 B. Det är gamla Bysis,
bysättningshäktet, "Gäldbohof", där de som inte betalat sina
skulder fick sona sin försumlighet. Enligt August Blanche i
"En skådespelares äventyr" fördes där ett glatt liv med
kortspel och starka drycker.
1249 nedslag
Bildtext 40:
Emanuel Swedenborgs trädgård i kvarteret Mullvaden var vida
berömd. Även efter hans död kom många turister till
Hornsgatan och betalade 25 öre i entré för att titta på en
vaxkopia av Swedenborgs lik i ett av lusthusen.

HORNSTULL

hornstull-1950-pressens-bild
Hornstull 1950 – Foto: Pressens Bild

Längs i väster på Åsön fanns i början av 1400-talet endast
Horns tegelbruk, som var stadens egendom. Först kring 1660
blev det livligare i trakten. Vägen till Fittja hade byggts
ut, en färja började trafikera Hornsundet, snart därefter
anlades en flottbro och tullhus uppfördes. I ett av dessa
bodde i mitten av 1800-talet skalden Elias Sehlstedt, som
var patrullerande inspektor vid tullen, något han vantrivdes
med. Den s.k. lilla tullen infördes 1622 och avskaffades
1810. En viss stickprovskontroll fortsatte dock ända inpå
1860-talet. I tullhuset döptes år 1908 Erik Asklund, västra
Söders litteräre skildrare. Det var då en "filial" till
Maria kyrka. En annan "filial", den s.k. Gröna buren, hade
Mariapolisen i en gammal garveribyggnad vid Hornsplan. I
bottenvåningen låg finkan. Våningen över disponerades av
Frälsningsarmén. Garveriet hade tillhört Jakobsbergs
malmgård, där August Strindberg tillbringade en dyster
vinter 1889-90. Äktenskapet med Siri von Essen var under
upplösning. Den flygel där de bodde finns nu på Skansen. På
Jakobsbergs tomt byggdes år 1929 Flamman, Sveriges första
funkisbio, ritad av Uno Åhrén. Från 1890 var Stockholms
skofabrik vid Långholmsgatan-Hornsgatan den stora industrin
i Hornstull. Salamanderskon var dess slagnummer. Hundra år
senare blev kvarteret ett centrum för filmbranschen.
1317 nedslag.
Bildtext 41:
Gamla Liljeholmsbron med tullport och tullhus i bakgrunden
på ett fotografi av A.D. Jansson i Stockholms stadsmuseum.
När tunga foror passerade bron kunde vattnet nå upp till
hjulnaven.

HÖGBERGSGATAN/HÖGBORGSGATAN

Josabeth Sjöberg, vars naivistiska Stockholmsakvareller har
blivit så älskade, tillbringade nästan hela sitt liv i
Katarina. Hon var född 1812, hennes föräldrar dog innan hon
knappt hade lämnat tonåren, och hon försörjde sig som
musiklärarinna. Målningen var hennes hobby. Hon bodde hela
sitt liv i hyresrum och hon flyttade inte mindre än tolv
gånger. När hon målade det här avbildade motivet bodde hon
tre trappor upp i nuvarande nr 29 på Högbergsgatan. Det var
hennes åttonde bostad och där stannade hon i fem år,
1863-68. Till vänster mellan träden skymtar Maria kyrka,
därefter Riddarholmskyrkan. På Södra teaterns tak vajar
unionsflaggan och på Bångska huset längst till höger syns
den optiska telegrafen. Med cigarr och paraply kommer, nere
till vänster, hennes gitarrelev John Edholm, som hon också
porträtterade i en interiör under musiklektionen. Kahns
källare i hörnet av Götgatan drev trädgårdsservering där
Andreaskyrkan nu står och i kvarteret på andra sidan
Kapellgränd inledde Böhlmarks lampfabrik sin verksamhet i
slutet av 1880-talet. Mamsell Josabeths sista flyttning gick
från Blecktornsgränd till Allmänna Försörjningsinrättningen
Grubbens på Kungsholmen. Där dog hon den 29 december 1882.
1206 nedslag
Bildtext 42:
Högbergsgatan 29 var en av Josabeth Sjöbergs många adresser
på Söder. Huset finns kvar, men utsikten från hennes fönster
skyms numera av ett hyreshus på andra sidan gatan. Den här
akvarellen gjorde hon på 1860-talet. (Stockholms
stadsmuseum).

KATARINA

Året var 1675. I Katarina gick rykten att det fanns häxor i
trakten. Flera barn kunde berätta att de blivit förda till
Blåkulla och tvingats delta i djävulens orgier. Den som
berättade mest målande var Johan Grijs, en elvaårig
Gävlepojke, som bodde hos hökare Lind på Bondegatan, sedan
hans mor blivit avrättad som häxa. Pojken hade själv angivit
henne. I hökarbodarna gick pratet, pigor pekade ut sina
matmödrar. Värst utsatt var Britta Sippel, en 35-årig
hetlevrad och trätgirig kvinna. Tillsammans med sin syster
Anna ställdes hon inför rätta. Hennes egna döttrar vittnade
mot henne. De båda kvinnorna dömdes att halshuggas och
brännas. Alltfler häxor upptäcktes, ett par angav sig
själva. I de vaktstugor som ordnats för barnen släpptes
fantasierna loss om natten, de vaktande pigorna slogs med
yxor mot häxor som försökte ta sig in. Men när anklagelserna
började rikta sig mot folk allt högre upp på den sociala
stegen, t.o.m. mot grevinnorna de la Gardie i Ebba Brahes
palats, fattade rätten misstankar. Den unge läkaren Urban
Hjärne korsförhörde barnen och den ena efter den andra
erkände gråtande att pigorna hade intalat dem att ljuga.
Gävlepojken och tre av pigorna dömdes till döden. Övriga
angivare piskades med ris på torgen. Men åtta oskyldiga
kvinnor hade dessförinnan avrättats för häxeri. Alla utom
finskan Rumpare-Malin hade dock fått det lindrigare
straffet, att halshuggas innan de brändes.
1397 nedslag
Bildtext 43:
En av de mörka händelserna i Stockholms historia är
häxprocesserna i Katarina församling år 1675. Flera kvinnor
dömdes till döden efter att ha utpekats som häxor. Det här
är ett tyskt kopparstick "avbildande de avskyvärda
häxerierna och de oerhörda djävulska förförelserna i
konungariket Sverige". (Kungliga biblioteket).

KATARINA KYRKA

katarina-kyrka-hakan-svensson
Katarina kyrka – Foto: Håkan Svensson

År 1586 gav Johan III order om att kapell skulle byggas på
östra Söder till minne av offren för Stockholms blodbad. Den
anspråkslösa byggnaden, som fick namnet Sturekapellet,
uppfördes på platsen för den nuvarande minneslunden.
Sturekapellet var under 35 år Söders enda församlingskyrka,
eftersom Gustav Vasa av försvarstaktiska skäl hade låtit
riva Maria Magdalena. År 1656 började Katarina kyrka
byggas. Den fick namn efter Karl X Gustavs moder, Katarina
av Pfalz, men har ibland felaktigt kallats S:ta Katarina.
Jean de la Vallée, som hade ritat den, hade många järn i
elden, så bygget gick långsamt. Först 1695 stod den klar.
Vid den stora branden 1723 förstördes tornet, inredningen
och alla kyrkogårdens träd. Den nya kopparklädda kupolen, av
G.J. Adelcrantz, var klar 1734. Först 1774 uppfördes de fyra
hörnturellerna, som störtade i branden den 17 maj 1990.
Kastanjeträden har varit kyrkogårdens särmärke i över
tvåhundra år. När Bellman mediterade vid korpral Bomans grav
(Fredmans epistel nr 54) var de ännu inte planterade.
"Aldrig en Iris på dessa bleka fält
           minsta blomma plockat
           till vällukt i sin herdes tält,
           och dessa lövträn vid dagens ljusa rand
           aldrig fågeln lockat…"
   
1240 nedslag
Bildtext 44:
Axel Malmström fotograferade denna utsikt mot Katarina kyrka
österifrån på 1910-talet. Uppe t.h. Ferdinand Bobergs
vattentorn på Mosebacke. (Stockholms stadsmuseum).

KLEVGRÄND

 
Ormsaltargränden är en gammal benämning på Klevgränd. Enligt
"Stockholms gatunamn" var en "ormsaltare" en listig person,
att jämföra med det mera kända uttrycket "krabbsaltare".
Namnet Klevgränd förekommer 1648. "Klev" kan betyda en
brant backe uppför ett berg. Redan före gaturegleringen på
Söder på 1640-talet fanns det lilla huset invid Mosebacke
Trappor. Det är troligen Söders äldsta privathus. Numera
fortsätter Klevgränd ända fram till Nytorgsgatan. Delen
öster om Katarina Trappgränd hette fram till 1969 Lilla
Glasbruksgatan. Nr 16 kallades Italienska huset eller
Positivspelarhärbärget. Ett 60-tal italienare bodde där
kring sekelskiftet. Gården hade en gammaldags italiensk
atmosfär med torn och loftgångar. Ett närliggande hus på
Stora Glasbruksgatan hyrdes av Maria Häusermann, änka
efter Kasperdockans introduktör. Hon hyrde ut rum till
gästande musikanter, gycklare och akrobater, de flesta
verksamma på Djurgårdsslätten. Om sommarkvällarna samlades
man på gårdarna och musicerade och uppträdde för varandra.
"Jag har sällan haft att göra med hederligare och mer
välvilliga människor", sa vicevärden i nr 16.
1116 nedslag
Bildtext 45:
Konstnären Pelle Röding målade denna akvarell av gatuarbeten
i Klevgränd 1884. Huset med de bägge skorstenare i fonden
finns ännu kvar och är sannolikt Söders äldsta stenhus,
möjligen från slutet av 1500-talet.

LUDVIGSBERG

Münchenbryggeriet startades år 1855 av Hellgrens tobaksfabrik
på Götgatan och två bröder Brusell. Brusellarna lämnade
snart företaget och byggde upp S:t Eriks bryggeri på andra
sidan Riddarfjärden. Sönerna till Punsch-Cederlund kom in
som huvudägare. "Mynkens" väldiga bryggarhästar och
dalkullorna som arbetade i bryggeriet, iklädda sina
folkdräkter var långt in på 1900-talet ett inslag i
stadsbilden. År 1885 bytte gatan namn till Torgils
Knutssonsgatan efter Magnus Ladulås marsk och hans söners
förmyndare. Samtidigt började man spränga i berget för en
bredare uppfartsväg. År 1889 var gatan klar men den blev
aldrig den stora trafikpulsåder som stadens styresmän hade
tänkt sig. Spårvägsspår lades ut i backen en bit in på
1900-talet, men de enda trafikanterna var boskap som anlände
med båt till Söder Mälarstrand och skulle fraktas vidare
till Slakthuset i Enskede. Det hände ibland att en tjur slet
sig och hamnens arbetare för en stund fick agera cowboys. En
våldsam brand förödde en stor del av bryggeriet 1893, men
teruppbyggnaden var snart klar och en fjärdedel av
Stockholms ölproduktion kom från "Mynken". På 1970-talet
hotade rivning, men anläggningen förklarades som
byggnadsminne.
1192 nedslag
Bildtext 46:
Ölutkörarna har ställt upp med hästar och vagnar på
Münchenbryggeriets gård för en reklambild införd i
festskriften vid 50-årsjubileet 1905. (Stockholms
stadsmuseum).

GAMLA LUNDAGATAN

 

gamla-lundagatan-ensamma-huset
"Ensamma huset" på Skinnarviksberget. Här bodde Erik Asklund sina sista 14 år

Lossa tågen, seglen fäll!
     Ren syns Skinnarviken
     med dess kojor och kastell,
     branta berg och diken",

sjunger den allestädes närvarande Bellman i Fredmans epistel
nr 48. Nere vid stranden hade garvarna, skinnarna, hållit
till med sitt illaluktande värv. Därav bergets namn. Det var
en fattig, illa beryktad trakt, dit "det sämre folket" sökte
sig för att bo i usla kojor, som var ständigt fuktiga av
vattnet som rann utför berget. Olaglig brännvinsbränning var
en av näringarna. När August Blanche söker en ruskig miljö,
där hans hjälte skall slåss mot en gräslig bov så väljer han
Skinnarviksberget. Små barn nere i staden skrämdes med att
Jätten i Skinnarviken skulle komma och ta dem, om de var
olydiga. Stora och Lilla Somens var kvarnar på berget, som
med sina 53 meter över havet är den högsta naturliga
utsiktsplatsen i Stockholm. Polisövergevaldiger Jakob Martin
Titz byggde sin "fåfänga" där. Därintill, på krönet, står
ännu "Ensamma huset", Gamla Lundagatan 14, där Erik Asklund
bodde sina sista år. I två böcker  har Irja Browallius
berättat om livet i Skinnarviken. Hennes morfar,
gipsgjutaren Josef Pisani, hade sin verkstad på Gamla
Lundagatan 19.
1179 nedslag
Bildtext 47:
"Ensamma huset" står på krönet av Skinnarviksberget. Sedan
stugan moderniserats bodde Söderförfattaren Erik Asklund där
sina sista år. Foto: Svenska Dagbladet.

LÅNGHOLMEN

langholmen-lusudden-vykort
"Lusudden", dam- och barnbadet på Långholmen

Den har kallats "Den gröna ön" men fram till 1870-talet var
Långholmen till större delen en kal klippö. Då lät stadens
styresmän frakta hit muddermassor från Barnhusviken. Man
fyllde skrevorna, sådde gräs och planterade träd. August
Strindberg har skildrat förvandlingen i novellen "När
träsvalan kom i getapeln": "Löven glittrade i vinden som
småvågor på sjön. Där voro höga vita björkar och skälvande
aspar…". Sedan Långholmen börjat grönska blev den en
betydelsefull utflyktspark för Söders arbetarbefolkning.
Vackra söndagar var grässlänterna fyllda av familjer med
matkorgar. Någon spelade dragspel, några spelade kort, man
gick och badade vid Lusudden på norrsidan. Reymers I.K.:s
vårbasar med dansbana och karusell var en populär
begivenhet. Bakåt i tiden var Långholmen ett uppmarschområde
för anfall mot Stockholm. Engelbrekt hade sitt högkvarter
här när han belägrade staden år 1434. Gustav Vasa byggde en
flottbro från Kungsholmen hösten 1522, på väg att inta
Stockholm. På norra stranden inrättades år 1622 en sjötull,
där sjöfarande måste deklarera sina varor innan de fortsatte
till staden. Sundet mot Södermalm pålades för att stoppa
smitare och fick heta Pålsundet, sedermera Stockholms mest
idylliska småbåtshamn.
1226 nedslag
Bildtext 48:
Högst på berget på Räkningeholmen – den blivande
Reimersholme – stod Elias Martin en dag på 1780-talet och
tog denna vy av staden mot öster. T.h. ryker det ur en
fabriksskorsten i Bergsund, nere t.v. syns
fängelsebyggnaderna på Långholmen och längst bort, på andra
sidan Riddarfjärden, höjer sig stadens kyrktorn.

LÅNGHOLMEN

palsundet-holger-ellgaard
Pålsundet  – Foto: Holger Ellgaard

Drottning Kristina skänkte ön till staden år 1647. En av de
första bebyggarna var bryggaren Jochum Ahlstedt som
uppförde malmgården Alstavik, som ännu står kvar. Han anlade
en trädgård och planterade en lindallé. År 1724 blev
Alstavik spinnhus, en arbetsinrättning för kvinnor. Dit
fördes även gubbar och barn, som tagits för tiggeri. En
julinatt 1827 fördes de kvinnliga fångarna i pråmar och
slupar till korrektionsinrättningen vid Norra Bantorget och
Spinnhuset omvandlades till ett fängelse för enbart män. Med
tillbyggnader var det i funktion fram till 1978. På öns
sydöstra ände öppnade skutskepparskrået ett reparationsvarv
för fartyg år 1685. Med tiden byggdes där också segeljakter
och ångfartyg. Bland de mera kända var ångslupen "Necken",
som trafikerade rutten Strömparterren-Allmänna gränd.
Mälarvarvet övergick på 1970-talet till att bli stadens
serviceverkstad för bl.a. smidesarbeten. Skadade statyer har
restaurerats där. Långt ut i väster hade brännvinskungenì
L.O. Smith sitt sommarresidens Karlshäll. Mellanì
Riddarholmen och Smithens brygga gick ångbåtarna "Fix" ochì
"Färdig" i skytteltrafik med brännvinskunder som promenerade
över till hans fabrik på Reimersholme och gjorde sina inköp.
1202 nedslag
Bildtext 49:
Familjejournalen Svea presenterade år 1889 detta bildcollage
från fängelset på Långholmen. Fångarnas promenadgård,
"tårtbitarna", längst upp t.h., inrättades till utomhuskafé
efter fängelsets nedläggning.
Bildtext 49 B:
En exteriör av Centralfängelset omkring 1895. Foto i
Stockholms stadsmuseum.

MARIATORGET

 
mariatorget-soderut1
Maratorget söderut

Kung Adolf Fredrik gav 1768 tillstånd att torget skulle få
bära hans namn under förutsättning att inga exekutioner
företogs där. Men när tunnelbanan drogs fram begärde
Stockholms Spårvägar en namnändring till Mariatorget (1959)
Den öppna platsen lades ut efter den stora branden 1759 och
kallades till en början Hornstorget. Avsikten var att
avlasta Södermalmstorg från den mest skrymmande torghandeln
som försäljning av hö, halm, ved, stockar och spannmål.
Kreaturshandel fick förekomma en gång i veckan. Ett
praktfullt spektakel ägde rum i maj 1777, då Gustav III
under fyra dagar deltog i en tornering på torget. "Allt
lyste av ädla stenar, guld, silver, siden av alla färger",
skrev krönikören Gjörwell. Den 30 september 1790 var kungen
tillbaka och tackade borgerskapet i stor parad för dess vakt
av Stockholm under det ryska kriget. Det vackra Sutherska
1700-talspalatset i hörnet av Hornsgatan revs tyvärr år
1910. Från år 1811 var den Philipsenska läs- och
hantverksskolan för fattiga barn inhyst där. Kafé
Våffelbruket i motsatta Hornsgatshörnet var på 1920-talet
mötesplats för den litterära gruppen De Gröna, bl.a.
författarna Ragnar Holmström, Eyvind Johnson och Rudolf
Värnlund.
tors-fiske
Tors fiske på Mariatorget/Adolf Fredriks torg

Bildtext 50:
Gustav III förvandlade vid ett par tillfällen Adolf Fredriks
torg (Mariatorget) till en verklig festplats. Pehr
Hilleströms målning är från den 30 september 1790, då kungen
tackade Stockholms borgerskap för god vakt av staden under
det ryska kriget. (Stockholms stadsmuseum).

MARIA KYRKOGÅRD

maria-kyrka-med-bellmans-fodelsehus
Maria kyrka med Bellmans födelsehus t h

När Gustav Vasa var på väg att befria Stockholm år 1523
gömde sig hans fältöverste Peter Fredag med 500 man i Maria
Magdalena kapell och föll därifrån danskarna i ryggen. Vis
av denna lärdom lät kungen riva kyrkan fyra år senare – en
fiende kunde ju utnyttja den på samma sätt. Det första
kapellet uppfördes här på 1350-talet. Johan III lade grunden
till en ny kyrka som blev färdig först 1634. Båda Tessinarna
medverkade under byggandet av kyrkan, som till stor del
förstördes vid Mariabranden 1759. Hårt drabbad har också
kyrkogården och församlingens övriga byggnader varit. När
Hornsgatspuckeln sprängdes ner i början av 1900-talet revs
det gamla fattighuset i hörnet av Bellmansgatan och
kyrkoherdebostället i hörnet av Ragvaldsgatan, där Bellmans
morfar en gång hade residerat. Av kyrkogården skars tio meter
bort, vilket hade till följd att många gravar, bl.a.
skalderna Stagnelius och Nicanders, måste flyttas. Här
ligger också Lasse Lucidor begravd, liksom Evert Taube.
Johan Runius grav tillhör de utplånade.
1019 nedslag
Bildtext 51:
Väntande vagnar och ett livligt folkliv på Hornsgatan visar
Willem Swiddes kopparstick från 1691 som ingår i Erik
Dahlbergs "Suecia antiqua et hodierna".

 
MARIAHISSEN

Sedan det visat sig att Katarinahissen blivit en ekonomisk
framgång dröjde det inte länge förrän den fick en
efterföljare vid Söder Mälarstrand, som hade börjat sprängas
fram år 1885. I maj 1886 öppnades Mariahissen, sedan man
först skickat ut 50 Dihlströmshjon på gångbron från
Tavastgatan för att kontrollera att den höll. Högst upp låg
restaurang du Sud, som kom att bli en samlingsplats för
konstnärer och litteratörer. Krögaren August Hallner hade
ett konstnärligt förflutet och hans gamla vänner bildade enì
stamtrupp bland gästerna. Daniel Fallström, Vicke Andrén ochì
Herman Feychting, några av tidens "håll-i-gångare", syntesì
ofta där. Glada sällskap bildades som Stjärngossarna och
Ottomanska sällskapet. Eftersom krogvärden själv var medlem
fick han inte sällan stå för notan. Strindberg dök upp
ibland, där sågs Albert Engström, Anders Zorn, Daniel
Fallström och Ellen Key. När Viktor Rydberg bodde på
Heleneborg kom han och åt favoriträtten höns med ris. Från
Mälartorget kunde man ta ångslup och sedan åka hissen upp
för samma pris. Det hjälpte inte. Hallner fick slå igen och
år 1906 hyrdes lokalerna ut till verkstäder.
1128 nedslag
Bildtext 52:
Nästan praktfullare än i verkligheten ter sig Mariahissen på
Otto Mankells teckning, daterad 1884. Söder Mälarstrand var
då ännu inte klar och Mariahissen invigdes först två år
senare, så detta är en framtidsvision. (Stockholms
stadsmuseum).

 
MEDBORGARPLATSEN

Medborgarplatsen ligger på sjömark. När Stockholm började
bebyggas nådde sjön Fatburen ända bort till Östgötagatan och
vägen söderut fick göra en stor böj. Då det Lillienhoffska
huset i torgets nordöstra hörn uppfördes i slutet av
1660-talet gick strandlinjen vid Söderhallarna, där det låg
ett stort "flugmöte", en sophög, där avskräde, latrin och
slakteriavfall tömdes, för att småningom hamna i sjön. Göta
landsväg hade rätats ut och över den torrlagda strandängen
anlades trädgårdar. Ännu på 1830-talet var det populärt att
göra utflykter till bryggare Rosenblads trädgård och göra
roddturer på Fatburssjön, trots att den blivit ett stinkande
träsk och läkare varnade för den osunda miljön.
Lillienhoffska huset hade fått förfalla och tjänade som
fattighus. I bottenvåningen låg budningskontoret, där man
anmälde när torrklosetterna behövde tömmas. Det blev en
uppryckning år 1860, när järnvägen kom och sjön dikades ut.
På den gamla strandängen skapades Södra Bantorget, där "med
järnvägen ankommande lantmannaprodukter" skulle bjudas ut.
Åttio år senare döptes torget till Medborgarplatsen efter
det nya Medborgarhuset, som byggts på en donation av
grosshandlare C.R. Forsgrén. År 1992 var det dags för
Söderhallarna. Torget hade äntligen fått sin inramning.
1262 nedslag
Bildtext 53:
Lillienhoffska huset har genomgått skiftande öden sedan det
byggdes på 1660-talet. Adelspalats, utländska ambassader,
kattunstryckeri, fattighus och budningskontor för
latrintömning. Det har nu återfått något av glansen från
storhetstiden. (Stockholms stadsmuseum).

MOSEBACKE

    På Mosebacke, i träpaviljongen,
          höres den hasande, glidande gången
          av en one-step, på vällust rik.
          Grabbarnas rundskurna nackluggar slänga,
          flickornas plymer löddrigt svänga
          i takt med en dunkig och hes musik.

Det är Erik Lindorms poetiska referat från Söderamrisens
tid. I över två sekel har Mosebacke varit stockholmarnas
folkliga förlustelseställe. Professor David von
Schulzenheim, koppympningens introduktör, upptäckte bergets
attraktion och anlade i mitten av 1770-talet en
terrasträdgård. Några år senare hade källarmästare Peter
Fogelmarck lyckats göra sitt värdshus Stockholms Vapen
populärt, trots att det var mödosamt att ta sig dit.
Trapporna var branta och krokiga, Ruthens, Munkens och
Borgmästaretrappan ledde från Stadsgården. Men det gavs
belöning för mödan, utsikten, musiken, punschen, dansen,
kägelspelet, lindansarna, trollkonstnärerna,
can-can-flickorna. Och ballonguppstigarna, som den olycklige
Rolla, om vilken man redan i startögonblicket insåg att han
inte skulle överleva. Småningom kom revyerna på Södra
teatern, som ritades av J.F. Åbom. Där stod en gång vid
sceningången en blyg tonårsflicka vid namn Greta Gustafsson
och väntade på att få se en skymt av Calle Brisson. Snart
skulle Greta Garbo själv bli den man väntade på.
1304 nedslag
mosebacke-vattentorn-av-ferdinand-boberg-gabriel-ehrnst-grundin
Mosebacke vattentorn av Ferdinand Boberg – Foto Gabriel Ehrnst Gundin

Bildtext 54:
Konstnären Herman Feychting, en originell och mycket populär
herre i Stockholm på 1880-talet, var bosatt i en liten stuga
på Åsöberget kallad "Chateau du Sudd" efter restaurang du
Sud i Mariahissen, där han var stamkund. Här har han
emellertid tecknat en konkurrerande restauration, Mosebacke
med Terrassen och Kägelbanan. Året är 1885. (Stockholms
stadsmuseum).

NYTORGET

nytorget-skulpturen-lek-av-bror-hjorth
Bror Hjorths skulptur "Lek" på Nytorget

Den 5 maj svältåret 1917 spreds ett rykte att det fanns
potatis i O.P. Jonssons och A.P. Wahlqvists butiker vid
Nytorget. En skock kvinnor gick dit, men då de inte fann
någon potatis fortsatte de till Fredrik Carlssons affär på
Södermannagatan 33, som de försökte storma. Det var
upptakten till "potatiskravallerna", då Söders kvinnor slogs
mot ridande polis. Den mest uppseendeväckande händelsen på
Nytorget hade dessförinnan varit kungamördaren Anckarströms
schavottering 1792. Det var inget trevligt torg. Det hade
varit avrättningsplats, där fanns en latrinreservoar, en
brunn och ett spruthus, som sedermera byggdes om till
saluhall. På 1660-talet uppförde textilfabrikören David
Leijonancker en fabrik vid torget. Huset, som tjänat som
skola och senare konstnärsateljéer, står fortfarande kvar
och kallas Malongen efter Christian Madelon, en arrendator
på 1700-talet. Katarina södra folkskola byggd 1888, är ritad
av A.W. Bergström, som också var arkitekt till Katarina norra
i hörnet av Nytorgsgatan och Tjärhovsgatan. Biografteatern
Nytorget, med plats för 400 åskådare, hade premiär 1911. År
1931 döptes den om till Riri och trettio år senare gick
ridån för alltid.nytorget_1700-talshus_juni_2005-jordgubbe
1700-talshus på Nytorgets östra sida – Foto: Jordgubbe

Bildtext 55:
Något attraktivt torg var inte Nytorget vid 1900-talets
början, när detta foto togs. I bakgrunden saluhallen som
tidigare hade tjänat som uppställningsplats för
brandsprutor.
1163 nedslag
NYTORGSGATAN

nytorgsgatan-skanegatan-omkring-1910
Nytorgsgatan-Skånegatan omkring 1910

I upptakten till Strindbergs "Röda rummet" står Arvid Falk
på Mosebacke terrass och ur stadens ljud urskiljer han
klapprandet av arbetshjonens träskor på Glasbruksgatan. Det
var Dihlströmarna på väg hem till arbetsinrättningen i
hörnet av Nytorgsgatan, denna "överbefolkade sophög", som
var avsedd för 200 personer men ibland hyste mer än 800.
Anstalten, ditflyttad år 1844, fick bära namnet Dihlströms
efter en klädesfabrikör Pehr Dihlström, som sålt lokalerna
till staden. Hans namn kom att häfta vid institutionen även
sedan den flyttats till Hornstull år 1906 och officiellt
blivit Högalids vårdhem. Hjonen, som skulle försörja sig
själva, sysslade med gaturenhållning, vedhuggning och
vattenhämtning eller arbetade i anstaltens stenbrott vid
Hammarby sjö. När Dihlströmarna om söndagarna i samlad
tropp marscherade till kyrksalen, det höga huset vid
Glasbruksgatan, sjöng de:
 
           "Stå stark du Dihlströms riddarvakt
           på dina fosterländska träskor!
           Och drag åstad med dihlhaj’ns kända takt
           på Stockholms stenbelagda gator!"

När ett hjon hade dött infann sig efter mörkrets inbrott en
slaktardräng från Skanstull och tillsammans med dödgrävaren
från Skansbacken drog de iväg för att gräva ner liket.
dillstroms
Dihlströmare kör ut mat från arbetsinrättningen på
Nytorgsgatan till asylen på Tjärhovsgatan och till
fattighuset i Lillienhoffska huset vid Götgatan. Foto i
Stockholms stadsmuseum
.

 
PELARBACKEN

Marsken Tyrgils Knutsson var förmyndare för Magnus Ladulås
söner Birger, Erik, och Valdemar. Vid vuxen ålder visade
bröderna sin brist på uppskattning genom att låta halshugga
Tyrgils på avrättningsplatsen invid Göta landsväg år 1306.
Här restes senare ett kors och byggdes ett litet kapell,
Helga Kors, där vägfarande stannade för att be om lycklig
resa. Berget blev med tiden en kultplats, dit
påskprocessioner utgick från Stortorget, avståndet var lika
långt som Jesu vandring från Pilatus hus till Golgata.
Återvändande pilgrimer kunde berätta att man utomlands
rekonstruerade Via Dolorosa med tolv stenar eller pelare. År
1511 restes även i Stockholm s.k. kalvaristenar invid Helga
Kors, av besparingsskäl blev det bara tre. Efter
reformationen förlorade Pelarbacken sin religiösa betydelse,
men berget behöll namnet. Två stora kvarnar, Finskan och
Dundercrantzkan, uppfördes. Pelarna föll omkull, sprack
sönder och användes som trappstenar. En sten, föreställande
Jesus på korset med de båda sörjande Mariorna vid sidan,
kunde restaureras och stod slutligen på bergskanten ovanför
hörnet av Götgatan-Björns Trädgård. Den gotländska
sandstenen vittrade emellertid alltmer och år 1903 flyttades
den inomhus. Den finns nu på Medeltidsmuseet.
1218 nedslag
Bildtext 57:
Pelarbacken sedd från Götgatan vid Björns trädgård. Mellan
kvarnen Finskan och Katarina kyrka står den sista
kalvariestenen. Bild från Svenska Familjejournalen 1870.
(Stockholms stadsmuseum).

REIMERSHOLME

reimersholme-mats-halldin
Reimersholme – Foto: Mats Halldin

Generallöjtnant Johan August Sandels, han som uppmanade Sven
Duva att att inte släppa någon djävul över bron, lät bygga
den första bron över till Reimersholme, då han väntade besök
av Karl XIV Johan. Han hade år 1816 köpt malmgården
Charlottenburg på holmens västra udde och inrett den till
sitt sommarslott. Redan efter två år sålde han gården, han
hade  blivit riksståthållare i Norge. Den förste kände
bosättaren på Räkningaholm, som var öns äldsta namn, var
på 1750-talet fängelseprästen på Långholmen. År 1784
arrenderade hattstofferaren Anders Reimers den östra delen
av ön, där han byggde den ståtliga malmgården, som ännu
finns kvar. Han anlade också en park och en trädgård.
"Wänner Reste Honom Stenen Till Hedrande Åminnelse och
Stället Blef Kallat Rejmersholm Den 24 Junii 1798", står det
på minnesstenen från hans 70-årsdag. Länge därefter kallades
ön växelvis Reimersholm och Räkningeholmen. "Reimersholms
Aquavit" blev med tiden namnet på det brännvin som L.O.
Smith hade börjat tillverka år 1869 i en nedlagd
fotogenfabrik. När Stockholms kommun lade monopol på
spritutskänkningen bjöd "Smithen" dagligen upp till 25 000
brännvinstörstiga stockholmare på gratisresa i sina
ångslupar för att handla på Reimersholme, som tillhörde
Brännkyrka. På 1940-talet gjorde HSB entré och bostadshusen
reste sig runt Anders Reimers malmgård.
1335 nedslag
Bildtext 58:
Spritfabriken på Reimersholme omkring 1910. Trettio år
senare började HSB bygga ut ön. (Stockholms stadsmuseum).

 
REPSLAGARGATAN

Flera gator i Stockholm har hetat Repslagargatan –
Fleminggatan, Olofsgatan, Tunnelgatan. På Söder är det ett
mycket gammalt namn. Redan i början av 1400-talet låg här en
"repa bana". Men under en period på 1600-talet kallades
gatan Noe Arksgränden och åren 1949-78 var namnet
Södergatan. Ett boktryckeri, det Haeggströmska, och ett
sidenväveri, det Almgrenska, gjorde Repslagargatan känd över
landet. Efter att ha börjat sin förläggarverksamhet i liten
skala i en lokal i Götgatsbacken köpte Zacharias Haeggström
år 1826 en gård på Repslagargatan. Hans förlag blev det
största i Stockholm med tonvikt på samtidshistoria,
populärvetenskap och skolböcker. Den tekniskt högklassiga Ny
Illustrerad Tidning trycktes från starten 1865 hos
Haeggströms. K.A. Almgrens sidenväveri, som grundades 1833,
och hade sina lokaler tvärs över gatan, blev också
dominerande i sitt slag och var det sidenväveri som levde
kvar längst, till 1974. (En liten tillverkning av ordensband
och slipsar återupptogs på 1990-talet i museal miljö). Deras
största artikel blev sidenschaletten, en lyxartikel som även
allmogen kostade på sig. Den såldes på marknader över hela
Norden och var en vanlig gåva vid högtidsdagar.
1187 nedslag
Bildtext 59:
En patriarkalisk anda rådde vid Almgrens sidenväveri. De
yrkesskickliga arbetarna stannade ofta till långt efter
pensionsåldern. År 1943 fotograferade Lennart af Petersens
en veteran som arbetade med en sidenschalett i
jacquardvävstolen. (Stockholms stadsmuseum)

RINGVÄGEN

Tågvirke var en stor artikel på segelfartygens tid och i
Stockholm fanns det gott om repslagerier. Från 1428 hade
repslagarna sitt eget skrå, de betraktades som hantverkare,
först mot slutet av 1800-talet förändrades
tillverkningsmetoderna genom nyuppfunna maskiner – de långa
repslagarbanorna hade spelat ut sin roll. Men byggnaderna
stod länge kvar på många håll, Stockholms största reparbana,
som sträckte sig längs Kungsholmsgatan, från Scheelegatan
upp till Kronobergsparken, revs år 1904 för att lämna plats
för polishuset. Mellan Tantolunden och järnvägen fanns år
1912 en del av den gamla repslagarbanan "Ormen Långe" kvar.
Den har fått en liten plats i Söders litteraturhistoria, då
Erik Asklund, hans tvillingbror och deras mor tvingades bo
där, då pengarna inte hade räckt till hyra. En journalist
upptäckte dem och skrev: "Det är en bedrövlig anblick, som
möter den besökande vid inträde i skjulet. Möbler, husgeråd
och kläder – av alla slag – ligga sammanpackade i ett av
hörnen. I ett annat hörn syns ett fotogenkök och diverse
kokkärl. Vid minsta fläkt utifrån uppstår korsdrag genom de
glesa väggarna. Mitt på jordgolvet sitta två 4 års pojkar
och se helt förnöjda ut." En tid därefter flyttade familjen
till Långholmsgatan 7. 

Ormen långe

En sista rest av repslagarbanan "Ormen Långe" syns intill
järnvägsspåret. Som barn bodde författaren Erik Asklund där
en tid, då hans mor saknade pengar till hyra. Foto i
Stockholm stadsmuseum.

img3291
SLUSSEN

När Gustav Vasa red in i Stockholm på midsommarafton 1523
fanns här ingen sluss. Fartygens besättningar drog sina
båtar över strömtröskeln. Området var tätt bebyggt,
vattenkraften utnyttjades av kvarnar, smedjor och slipverk.
När vattenståndet i Mälaren var högt måste man stundom i all
hast riva byggnader för att undvika katastrof. År 1634
började arbetet på den s.k. Drottning Kristinas sluss, söder
om den nuvarande strömfåran. Några år tidigare hade man
byggt Slaktarhuset åt Saltsjön till. En ny sluss,
konstruerad av Christoffer Polhem, invigdes 1755. Röda Slussen
kallades tegelbron på Mälarsidan, Blå Slussenvar
träbron mot Saltsjön. Hundra år senare var det dags igen.
Uppdraget gick till Nils Ericson, som flyttade slussrännan
norrut. Över den gamla slussgraven uppfördes en
basarbyggnad. Karl Johans torg lades ut, Fogelbergs
ryttarstaty av Karl XIV Johan avtäcktes 1854 och den nya                                                                                                                                                            Slussen fick bära kungens namn. Men den moderna tiden
nalkades med stormsteg. En lavinartad folkökning, spårvagnar
och bilar skapade "Slusseländet". Den 15 oktober 1935
invigdes Tage William-Olssons "klöverblad". Mycket av det
pittoreska hos gamla Slussen hade försvunnit, men bilisterna
var glada.
1183 nedslag
Bildtext 61:
På 1920-talet började trafiken bli svårartad vid Slussen –
man talade omn "Slusseländet". I en slinga runt Karl XIV
Johans staty vände spårvagnarna till Gröndal,
Midsommarkransen och Mälarhöjden. (Stockholms stadsmuseum).

SLUSSEN

t-banan-slussen-1944-p1010040
Tunnelbanan vid Slussen 1944Foto: KW Gullers

slussen-vinter-p1010041
Ryssgården med stadsmuseet

"…när en går öffwer port bröggan uthur staden och på södre
malm så är thet skräckeliga mycket fålck som ther möta hwar
andra." Så beskrev en ung präst området kring Slussen i
slutet av 1600-talet. Redan den medeltida Söderbro var en
vital mötesplats med skiftande aktiviteter. Livligast var
det kanske på 1800-talet. En rad butiker låg vid Västra
Slussgatan liksom i basarbyggnaden, där det också fanns ett
bibliotek. I Slaktarhuset handlade man kött, hos gummorna i
Gröna gången, på kajen söder om Räntmästartrappan, köpte man
grönsaker. Därutanför på vattnet låg Fiskarhamnen, en
rektangulär pontonbrygga med salustånd, där fisken alltid
var färsk. Den hölls vid liv av sumprunkarna, en föraktad
yrkeskår, vars uppgift var att hålla de små fiskebåtarna i
ständig rörelse. Mera beundrade var de starka järnbärarna,
som bar det tunga stångjärnet från Bergslagsbåtarna vid
Mälarkajen, lät väga det under brovalvet och bar det vidare
till de större fartygen vid Saltsjökajen. August Blanche
skrev en pjäs om dessa kraftkarlar. Ovanför Järngraven, som
var den gamla vallgrav som danskarna hade grävt i början av
1500-talet, satt herrarna på källaren Pelikan och drack sin
punsch och tog sig däremellan ett parti biljard. Det sista
glaset tömdes där den 30 september 1931.
1259 nedslag
slussen-p1010039
Slussen från Katarinahissen
pelikan
Pelikan vid Slussen
djurgardsfarjan-trillh
Djurgårdsfärjan på väg mot  Allmänna gränd – Upphov: Trillh

Bildtext 62:
Under 1800-talet och fram till 1915 köpte Stockholms
husmödrar sin fisk i Fiskarhamnen vid Slussen. Vid
flottbroarna låg skärgårdsbornas båtar tätt. Fisken hölls
vid liv av "sumprunkare", som såg till att hålla båtarna i
ständig rörelse. Foto från 1907 av E. Bäcklin. (Stockholms
stadsmuseum).
Bildtext 62 B:
Herrarna i förgrunden är kanske på väg till den populära
restaurang Pelikan på detta fotografi från 1901. I
bakgrunden t.h. Räntmästarhuset från 1660-talet. Foto i
Stockholms Borgargille.

STIGBERGET

Avrättningar och spöslitningar var ett stort folknöje i
gamla tider. Ibland förrättades de på de centrala torgen,
men de egentliga galgbackarna låg i stadens utkanter. I
början av 1500-talet och i närmare 200 år stod galgen på
Stigberget, på gamla Sjöbefälsskolans tomt – det är huset
med tidkulan. Det var ett stentorn, synligt över hela
staden, med plats för flera missdådare. Den värsta
brottslingen hängdes högst. Bödeln – stupagreven hette det
på medeltiden – var ofta en dödsdömd som åtagit sig
uppgiften mot att få behålla livet, men publiken kunde ändå
visa honom en motvillig beundran, om han hade gott handlag
med svärdet. Mäster Mikael, som tillträdde sin tjänst år
1635, tycks inte ha begått något brott. Han fick en årslön
på 100 daler, dessutom fri kost, kläder och ved. För varje
uppdrag hade han extra arvode. För en stegling 3 daler, för
en bränning 2, halshuggning 1.16, hängning 1, kåkstrykning
16 öre. Bödelsstugan låg alldeles intill Söderbergs trappor.
En kväll satt Mikael där och söp med en "häktmakare
och landstrykare" vid namn Paul Andersson. Det blev bråk,
Paul drog kniv och Mikael spetsade honom på sitt svärd. Han
dömdes att förlora livet och den 20 mars 1650 föll hans
huvud på hans eget galgberg. Hans namn lever kvar i gränden
på andra sidan Renstiernasgatan.
1281 nedslag
Bildtext 63:
Oscar Heimer (1858-1927) var amatörfotograf. Till yrket va
han kontorist vid Barnängens Tekniska Fabrik och det var på
söndagarna han ägnade sig åt fotografering. Det var de gamla
husen som intresserade honom och han gjorde sig god tid.
Oftast hann det samlas barn framför kameran som här på
Stigberget 1901.

 
STADSMUSEET

stadsmuseetwebb
Stadsmuseet med Ryssgården

År 1662 bildades ett generalhandelsfaktorikontor med syfte
att vara en förmedlare av den svenska utrikeshandeln. En
magnifik byggnad planerades för detta, Nicodemus Tessin d.ä.
gjorde ritningarna, tomt fanns längst ner vid Götgatan.
Arbetet gick långsamt, när huset var färdigt år 1680 var
faktorikontoret sedan länge upplöst. Redan under
byggnationen flyttade i stället Södra kämnärsrätten in med
stadshäkte, rannsakningsfängelse och "plågorum", i
bottenvåningen inrättades en krog, palatset blev Södra
stadshuset. Här dömdes häxorna i Katarina till döden år
1676, härifrån fördes Karl XII:s finansminister Görtz till
galgbacken vid Skanstull. Stadsvakten fick lokaler i huset,
Urban Hjärne utförde dissektioner inför publik. I början av
1700-talet inkvarterades ryska fångar i anatomisalen. Från
1640-talet hade ryssar drivit partihandel med skinn, lin,
hampa och vax i de s.k ryssbodarna från Stadsgården upp mot
Götgatan. År 1694 brann bodarna ner och ersattes av
Ryssgården, ett stort hus i tegel. År 1700 utbröt kriget mot
Ryssland, 160 ryska köpmän fängslades och fick bl.a. arbeta
på slottsbygget. Några tillfångatagna generaler
inkvarterades i Södra stadshuset. Efter krigsslutet
återupptogs rysshandeln i mindre skala, men tynade av sedan
Ryssgården ödelagts i Mariabranden år 1759. Såväl den
grekisk-ortodoxa som romersk-katolska kyrkan har haft
lokaler i palatset liksom Navigationsskolan och Stockholms
gymnasium. Under första världskriget köpte man billig
färdiglagad mat hos "Mat i grytan" i södra flygelns
bottenvåning. Där låg också en kommunal tvättstuga. Efter en
omfattande restaurering övertog Stockholms stadsmuseum huset
år 1937.
1636 nedslag
Bildtext 64:
Gavlarna på Södra stadshuset har lämnats öppna på denna
sprängskiss  från 1691. Bland folket i Ryssgården kan
urskiljas mursmäckor, tegelbärare och ryska köpmän i långa
kappor. Kopparstick av Willem Swidde i "Suecia antiqua et
hodierna".

                  STOCKHOLM BERÄTTAR

                           SÖDERMALM

                                     2



SILVERLINGS HAGE

På näset mellan Årstaviken och Hammarby sjö, det som kom att
heta Skanstull, anlades år 1645 en skans med vallgrav och
redutter för att hejda en eventuell fiende söderifrån. Några
år senare förstärktes den med ett dussin kanoner. Efter en
förfallsperiod var det åter dags för upprustning, när ryssen
blev ett hot på Karl XII:s tid. Men ryssen kom aldrig till
Stockholm. Inte förrän den 22 februari 1944. Och då slog han
till från luften. Antagligen var det ett misstag. Det
förmodades att några ryssar var uppe och busflög i fyllan
och villan. De utländska krigskorrespondenterna ryckte ut
från Grand hotel och konstaterade att friluftsteatern i
Eriksdalslunden hade fått en fullträff och att tusentals
fönsterrutor i de moderna Eriksdalshusen hade krossats. Om
de hade varit byggda på traditionellt vis i slutna kvarter
skulle de ha klarat sig bättre. Detta första experiment med
låga, parallella lamellhus påbörjades 1929. Husen var
orienterade i nord-sydlig riktning, så att alla lägenheter
skulle få solljus. Det var små utrymmen, men hyrorna var
låga, och Eriksdalsområdet blev populärt bland unga nygifta.
Märkligt nog kom ingen av dem till skada, när bomberna föll.
1173 nedslag
Bildtext 65:
Sol och luft var riktmärken för den moderna stad som växte
fram i Eriksdal under 1930-talet. Lägenheterna var små, ofta
bara rum och kokvrå och gemensamt badrum i källaren.
Drivande krafter var arkitekten Sven Markelius och
byggmästaren Olle Engkvist. Foto från Gräsgatan 4-10 under
byggnad. (Stockholms stadsmuseum)

S:T PAULSGATAN

Gatans prydnad är van der Nootska palatset i nr 21. Det
uppfördes 1671-72 under ledning av arkitekten Mathias
Spihler, vars svärfar Jean de la Vallée kan ha medverkat.
Thomas van der Noot var en holländsk överste i svensk
tjänst. Efter honom kom huset att hysa den holländska
legationen under många år. Nitton år gammal blev Bellman för
första gången "öfwerlastad och placat" efter en middag hos
holländske ministern och somnade i sin tröstande moders knä.
Holländska församlingen flyttade in, ett tobaksspinneri tog
över, Per Henrik Ling öppnade gymnastikinstitut och Sophie
Lychou undervisade flickor. Därefter inleddes förfallet,
paradrummen blev smålägenheter och där fanns en bordell.
Ägaren tänkte riva och bygga hyreshus på tomten, men då kom
den förmögne juveleraren Jean Jahnsson som en räddande ängel
och restaurerade huset till sin forna prakt med hjälp av
arkitekterna I.G. Clason och Agi Lindegren. På 1930-talet
donerade Axel Wenner-Gren palatset till Lottarörelsen, en
donation som senare övertogs av Stockholms stad. År 1647
nämns S:t Paulsgatan för första gången. Varför det har fått
det namnet är oklart. Men Sveriges första metodistförsamling
övertog det. Kapellet vid torgets sydvästra hörn, invigt
1876, heter S:t Paulskyrkan. Populära präster som Fredrik
Åhgren och Henrik Wilhelm Eklund drog stadens societet till
kyrkan. På näst sista bänk syntes stundom August Strindberg.
1377 nedslag
Bildtext 66:
Juveleraren Jean Jahnsson lade ner en förmögenhet på att
rädda det svårt förfallna van der Nootska palatset vid
1900-talets början. I det överdådigt inredda huset höll han
stora fester för stadens berömdheter. Foto i Stockholms
stadsmuseum.

STADSGÅRDEN

stadsgarden-userendumen
Stadsgården – Foto: UserEnDumEn

Vädersolstavlan, som är den äldsta avbildning som finns
av Stockholm (1535), syns ute i vattnet under Galgberget på
Söder tre hus med höga skorstenar. Det är tranbodarna eller
sälbodarna, där man utvann tran, som sedan gammalt var en
viktig exportvara. Hamnen sträckte sig inte långt, berget
stupade brant i vattnet, i den smala strandkanten byggdes
träbroar, varifrån trappor vindlade sig uppför berget.
Hamnkrogarna var talrika och några av trapporna tog namn
efter dem. På Lokatten, där Saltsjöbanans station nu ligger,
tycks Bellman ha varit flitig gäst.
   "Lokatten! Lokatten! min frände gutår! !
        Där finnas Fioler och Jungfrur på spår;
        I fönster, i gluggar, i vinklar och vrår
        En kjortel, en Båtsman och Kärleken rår."
                                     (Ur Fredmans Sånger)
På Sista Styvern fick sjåaren sin färdsup på vägen uppför
den vingliga trappan och där på krönet stod Albert Engström
och tog ett porträtt av Kolingen. Denne stockholmske
hamnbuse hade sina rötter i Norrköping men hans hemvist blev
Stadsgården. År 1875 började man spränga för den nya hamnen.
Krogar och gamla trappor försvann, skjul revs och nya
tullhus byggdes. Bit för bit togs Stadsgården i bruk. Men
först 1910 var man framme vid Tegelviken och kunde ansluta
till Folkungagatan.
1268 nedslag
Bildtext 67:
Från 1790-talet är M.R. Helands etsning från Ruthens trappor
mellan Stadsgården och Stigberget. Större delen av
Stadsgården var bara en smal strandremsa och träbroar.

SÖDERMANNAGATAN 43

sodermannagatan-vykort
Vykort

I slutet av 1800-talet strömmade landsbygdens ungdom till
Stockholm. Staden och industrierna lockade. Stockholm blev
en arbetarstad. Vid sekelskiftet var befolkningen
300 000, på 30 år hade den mer än fördubblats. Över 85
procent var arbetare, butikspersonal, lägre tjänstemän. På
Söder var den siffran ännu högre. Lägenheterna var små,
stora våningar fanns bara vid paradgatorna, Götgatan,
Hornsgatan, Folkungagatan och vid Adolf Fredriks torg och
Södermalmstorg. Men i husen över gården bodde de mindre
besuttna. På Södermannagatan fanns inget förmöget folk,
"Fattigmannagatan" kallades den. Asfaltsgårdarna vimlade av
barn, pojkgäng drev omkring, folkskolegrabbarna från
Katarina Södra slogs mot "kissedoggarna" i Katarina Real. I
nr 43 bodde åren 1926-31 den blivande författaren Harry
Kullman, som i flera ungdomsböcker skildrat livet här. Folk
flyttade ofta, inte bara vid de traditionella flyttdagarna 1
april och 1 oktober utan ofta mitt i natten, om pengarna
hade tagit slut. "Då minskades chanserna för alla björnarna
att spåra upp en, man flyttade inte bara från värden och
hyran utan även från elverket, gasverket och
specerihandlaren och tobaksaffären och mjölkaffären".
1184 nedslag
Bildtext 68:
Vykort från Södermannagatan i början av 1900-talet. Det var
proletärernas och de fattigas gata.

 
SÖDER MÄLARSTRAND

Från Ragvaldsbro på Södermalmsstranden till Flugmötet vid
Mälartorget gick en av roddarmadammernas rutter. Med tiden
ersattes de av ångslupar. På senhösten, innan isen lade sig,
bogserades pontonbroar fram och placerades ungefär där
Centralbron går. På vintern iordningsställdes skridskobanor.
Närmast Söder Mälarstrand låg Klubben med löparbanor och
musikpaviljong. En mindre bana åt Munkbrohållet kallades
Filadelfia. Stockholmskrönikören Claes Lundin gav en
entusiastisk skildring av Söder Mälarstrand, när den var
klar 1889: "Se, nu drifves mörkret på flykten af ett
femtiotal gaslyktor som kasta ett skarpt ljus öfver den
breda gatan från Mariahissens hus och den nya, ståtliga
uppfartsvägen, sprängd i bärget ända upp till Hornsgatan,
ett kraftigt bevis på nya Stockholms skönhetssinne, trägna
arbetsflit och praktiska framtidsblick". Långt senare
tecknade traktens son Erik Asklund en minnesbild: "Söder
Mälarstrand var ett paradis för Söders pojkligor. Här sprang
de med nakna fötter i sandhögarna, metade mört vid kajen och
snattade kolstycken från pråmarna…" Och han väntar sig
höra pråmgubbarna sjunga:
"Vi lossa’ sand
                  ibland
                  på Söder Mälarstrand,
                  vi lossa’ hela dagen,
                  vi var blott åtta man,
                  som lossa’ sand…".

Bildtext 69:
Från Ragvalds bro vid Söder Mälarstrand upprätthöll
roddarmadammerna båttrafik med staden. År 1773 slog Johan
Sevenbom upp sitt staffli på kajen och gjorde denna
oljemålning. (Stockholms stadsmuseum).

SÖDRA STATION

Den 18 februari 1860 rullade ångloket "Stockholm" över den
nyanlagda järnvägsbanken vid Hornstull, förbi Tantobergen
och Zinkensdamm, fram till den sista resten av Fatburssjön.
Före jul samma år gick det första tåget mellan Stockholm och
Södertälje. Två år senare gjorde Karl XV en festlig
invigningsfärd från Göteborg till slutstationen på
Södermalm. Järnvägshotellet invid Södra Station döptes till
"Hotell Göteborg". Det fick aldrig någon framgång. De
resenärer som steg av såg med förvåning på den stiliga
byggnaden i den lantliga miljön och fortsatte raskt med
droska ner till stan. Men restaurangen var ganska populär
bland Söders herrar som satt där och drack och "tittade på
tåget". Efter nio år var glädjen slut, sammanbindningsbanan
var klar, hotellet övertogs av Lindgrens "trasskola" för
vanartiga pojkar.
sopor-tippas-vid-sodra-station
Sopor tippas vid Södra station – Foto: KW Gullers/Nord mus

I många år framöver blev det godstrafiken
och stadens sopor som kom att dominera vid Södra station.
Sophämtarna tömde avskrädet i öppna järnvägsvagnar och så
tuffade tåget iväg till Lövstatippen. År 1930 föreslogs att
en park skulle anläggas på området, år 1967 talades det om
en kontorsstad, år 1980 diskuterades ett Söders Manhattan.
Inte ens en vassrugge påminner nu längre om sjön Fatburen.
Järnvägen är överdäckad av bostadshus. Nu går man till Södra
Station för att titta på Bofills Båge.
1306 nedslag
Bildtext 70:
Persontrafiken vid Södra station var aldrig omfattande men
godstrafiken var stor. Hit kom diverse förnödenheter och
industrivaror. Levande djur drevs ur vagnarna till slakt.
Härifrån fraktades stadens produkter och även dess sopor.
Foto från 1896. (Stockholms stadsmuseum).

TANTOGATAN

konsumaffar-tantogatan-p1010001
Stockholms första Konsumbutik på Tantogatan

"Hugg’en i Skallen, vrid opp Truten,
              Kasta Balja och Gehäng,
              Bryt af hans Käpp, slit av Surtouten,
              Flaskan för hans ögon sväng.

Det är Bellman i Fredmans epistel nr 53 "Angående Slagsmålet
nedanför Danto-Bommen hos T. en höstnatt". Den som råkar
illa är "Visitörn", tullmannen vid "bommen". Tanto tullare
är inte populära. Årstafrun beskriver hur hon krävs på
drickspengar av "Besökaren", en annan gång får hon vänta tre
kvarts timme på att bli framsläppt och då tullsnoken kommer
är han "full och otidig". Hans Tanto, en tomtägare i trakten
på 1660-talet, har inte satt andra spår i Stockholms
historia än att hans namn levt kvar. I slutet av 1750-talet
anlades ett sockerbruk nere vid stranden. Redan år 1775
övertogs det av staten som inrättade ett brännvinsbränneri,
som fanns till 1824. Några år senare var
sockertillverkningen åter igång och den fortsatte till 1962,
då Sockerbolaget flyttade och de bågformade bostadshusen
byggdes. I de kala Tantobergen började man på 1880-talet
fylla ut skrevorna med jord och ett par tusen träd
planterades. Så kom kolonistugorna, musikpaviljongen,
fotbollsplanen och friluftsteatern, där Julia Caesar spelade
barsk käring och Rut Holm en loj piga. Det påstods att
Gideon Wahlberg, "buskteaterns Shakespeare", skrev in
spelpauser där han visste att tågen skulle gå förbi.
1355 nedslag
Bildtext 71:
Tanto sockerbruk från Årsta holmar år 1857. Bruket hade
anlagts 1700 men åren 1775-1824 tillverkades här brännvin i
kronans regi.

TJÄRHOVSGATAN

folkungagatan-tjarhovsgatan-vid-sagargatan
Folkungagatan-Tjärhovsgatan vid Sågargatan

I kvarteret Gråberget, mittemot Björns trädgård, ligger
restaurang Kvarnen, riksbekant som Hammarbyfansens
stamställe. Tidigare hette den Grå Kvarn, uppkallad efter
Borgmästarkvarnen, som stod på en bergknalle mot
Folkungagatan. I samma kvarter låg på 1800-talet Beckmans
klockgjuteri, vars klockor klämtade i missionskyrkor i såväl
Afrika som Kina. Tjärhovsgatan är känd sedan 1645. Den gick
en gång ända ner till Danvikstull och var den stora
trafikleden öst-väst, den var belagd med jämn och tuktad
gatsten medan Folkungagatan var en kullerstensgata.
Tjärhovet, där tjäran renades och magasinerades före export,
var beläget nedanför Åsöberget. Gatans äldsta hus är
Sifvertska kasernen, nr 9-11, byggd av bryggaren Lorens
Sifvert på 1780-talet. Stadsvakten, de s k korvarna,
flyttade in där 1815 och kasernen blev känd som
"Korvkitteln". År 1875, då en ny polisorganisation infördes,
protesterade "korvarna" och ställde till bråk. Några av dem
anhölls och fördes in på stationen, men fritogs av ett
30-tal kamrater som stormade kasernen med påsatta
bajonetter. Slutligen fick polisen hjälp av högvakten från
Södermalmstorg. Den 1 juli 1876 invigdes Katarina
brandstation, två år före Johannes.
1190 nedslag
Bildtext 72:
När det här fotografiet togs år 1896 var Katarina
brandstation 20 år gammal. Under koleraepidemien 1834 var
Sifvertska kasernen inredd till sjukhus. (Stockholmsì
stadsmuseum).

TORKEL KNUTSSONSGATAN

Stora Skinnarviksgatan var det gamla namnet. Den kallades
också Uppfartsvägen. De som om vintern kom västerifrån på
Mälarens is följde gatan upp till Åkermyrans vintertull,
bäst känd som Tantobommen, där de från år 1622 var skyldiga
att deklarera de varor de förde in i staden. Två
1700-talsbyggnader ligger på en hylla av Mariaberget. Det är
den Öbergska klädesfabriken. Det mindre huset kallas
Kopparslageriet. Ännu 1840 sysselsatte Johan Öberg 109
arbetare. Men redan tre år senare övertog den mångsidige
industrimannen Salomon Ludvig Lamm lokalerna och flyttade
dit den ljustillverkning som han tidigare hade bedrivit vid
Heleneborg. Hans son Jacques, som hade teknisk utbildning,
startade samtidigt ett gjuteri på Skinnarviksberget.
Ludvigsbergs Mekaniska Verkstad tillverkade kaminer, hissar,
ångslupar och järnstaket. Disponentvillan med lanterninen,
som står som ett utropstecken i Söders silhuett ritades av
J.F. Åbom år 1859. Kring sekelskiftet blev det en
tillbakagång för Ludvigsberg, verkstadsrörelsen inköptes av
Luth & Rosén och flyttades till Rosenlundsgatan. Byggnaderna
i Skinnarviken såldes till det expanderande
Münchenbryggeriet.
1154 nedslag
Bildtext 73:
På kanten av Mariaberget ligger den Öbergska klädesfabriken
som startade sin verksamhet vid slutet av 1700-talet. Där
vävstolarna slamrade är det nu attraktiva bostäder.

WOLLMAR YXKULLSGATAN

En äkta Söderbo ska vara född på Södra BB, ha gått i
Katarina Södra folkskola och ha sprungit ärenden åt Ludde
Juberg i Tantolundens friluftsteater. De kraven går inte
längre att uppfylla. I Tanto är det sedan länge slutspelat
och på Södra BB föddes det sista barnet den 30 oktober 1969.
Då hade barnbördshuset, nr 27, varit i funktion sedan 1907.
Den holländske affärsmannen Jacob Momma uppförde palatset
därintill, nr 25, på 1660-talet. Han adlades just när huset
var klart och tog namnet Reenstierna, eftersom han på sina
norrländska affärsresor ofta åkte efter ren. Palatset bär
hans namn, men kallas stundom Hornska efter en senare ägare.
Prins Carls Uppfostringsanstalt "för vanvårdade och
vanartiga barn" flyttade in 1832 och stannade i nära trettio
år. Senare kom huset att ingå i Maria sjukhus. En annan
uppfostringsanstalt, den Malmqvistska, låg inte långt
därifrån, i Torkel Knutssonsgatan 22. Jenny Lind var under
ett par decennier anstaltens främsta välgörare och gav varje
år julklappar, strumpor och kängor till alla barn samt
större belopp till ombyggnader. Mellan 1861 och 1926 låg
Winborgs ättiksfabrik i hörnet av Timmermansgatan och
Wollmar Yxkullsgatan. Wollmar Yxkull var hovmarskalk hos
Karl IX och ägde en tomt i hörnet av Björngårdsgatan.
1268 nedslag
Bildtext 74:
I hörnet av Wollmar Yxkullsgatan och Timmermansgatan låg
Winborgs ättiksfabrik under åren 1861-1926. Foto i
Stockholms Borgargille.

BLECKTORNET

 
skoltradgarden_vid_stora_blecktornet_ca_1910-stockholms-stadsarkiv
Skolträdgården vid Stora Blecktornet (Stockholms stadsarkiv)

Två malmgårdar, Stora Blecktornet på Södermannagatan 61, och
Lilla Blecktornet på Katarina Bangata 70, har givit namn åt
parker och gator i området. Lilla Blecktornet hade en
misslyckad start som hälsobrunn i slutet av 1600-talet,
vattnet dömdes ut av Urban Hjärne som varande "ett vackert
samkväm för grodor, iglar och andra maskar". Större framgång
hade det som kattunstryckeri (cotton=bomull), framförallt
under familjen Lamms ledning. Att namnet Blecktornet skulle
ha uppstått av att man lade ut tyger till blekning är
felaktigt, hävdar en sentida forskning. Det har snarare med
takbeläggningen att göra. Stora Blecktornet innehades på
1750-talet av Barnängens chef Eric Salander, beryktad för
sitt uttalande att arbetarnas barn, som ifrån själva
modersmjölken blivit uppammade och uppfödda till arbete och
elände skulle bli bortskämda och odugliga till
fabriksarbete om de placerades på barnhuset. År 1765
anfördes i riksdagen att femåriga flickor var synnerligen
skickade att spinna ull och bomull i stadens faktorier. I
Stora Blecktornet inrättades år 1897 ett "skolkarehem" för
vanartiga gossar som inte ville gå i skolan. År 1907
flyttades verksamheten till Skrubba.
1169 nedslag
Bildtext 75:
Stora Blecktornet ligger som ett litet slott längst ut på
Södermannagatan. Kring sekelskiftet 18-1900 tjänade huset
som korrektionsanstalt för pojkar som skolkat skolan. Foto:
Oscar Heimer. (Stockholms stadsmuseum).

VINTERTULLSTORGET

vintertullstorget-vinterfagel-av-goran-lange
"Vinterfågel" av Göran Lange på Vintertullstorget

Gaveliusgatan härintill är uppkallad efter fabrikören Jacob
Gavelius, som i slutet av 1600-talet öppnade en fabrik i
Barnängen som försåg Karl XI:s soldater med uniformskläde.
Färgargårdstorget och Färgarplan minner om det arbete som
pågick i Färgargården, varav en bostadslänga finns bevarad.
Det här var Stockholms textildistrikt, det växte i storlek
och betydelse under beskydd av importförbud och höga tullar.
Vinsterna var stora. Arbetskraften var billig, "fattigt folk
är landets rikedom", hette det, och ingenstans i Stockholm
var det fattigare än i Katarina. Om dessa människor har Per
Anders Fogelström publicerat tre böcker, som inleds med
"Vävarnas barn". "De levde på samhällets botten", skriver
han, "sämre än borgarnas tjänstefolk och hantverkarnas
gesäller, fattigare eller åtminstone hungrigare än torpare
och lantarbetare. Deras närmaste gelikar socialt och
ekonomiskt var fattighjon och fångar…Fabriksarbetarna var
frihetstidens trälar". Den fabriksanläggning som uppfördes
på 1780-talet finns till stora delar kvar liksom
mangårdsbyggnaden, byggd 1765, ritad av arkitekten Elias
Kessler.
barnangens-fabriker-tekniska-museet
Barnängens fabriker (Tekniska museet)

Bildtext 76 B:
Barnängens fabriker var Oscar Heimers arbetsplats 1880-1911.
Det är ingen insmickrande bild han har tagit. Han trivdes
bättre att vandra fritt med kameran än att arbeta vid
skrivpulpeten.

VITA BERGEN

groenska-malmgarden-och-sofia-kyrka-hasse
Groenska malmgården och Sofia kyrka – Teckning Hasse Erikson

 
Kråkberget hette det för länge sedan. "Tippen", sa grabbarna
långt in på 1900-talet. Varifrån namnet Vita Bergen kommit
är oklart. Det var inget vackert berg. Det beskrevs som
"Stockholms fattigaste och mest vanlottade trakt".
Strindberg ser i "Röda Rummet" ett hus som "såg ut som om
det hade haft höftsjukan; det var skäckigt som om det hade
haft spetälskan" och där var "barnungar med stora magar och
bleka anleten, vilka såg ut som om de föddes med 90 procent
vatten…". Svält, prostitution, dryckenskap, slagsmål
kännetecknade Vita Bergen. Till denna trakt kom år 1876 Elsa
Borg, en femtioårig lärarinna från Gävle. Hon började
resolut röja i träsket, utbildade "bibelkvinnor", höll
bönestunder, öppnade barnhem och ett skyddshem för "fallna
medsystrar" i Verner Groens malmgård, som hade byggts åt en
holländsk vinhandlare i början av 1700-talet. År 1880
invigdes en "missionshydda" i Stora Mejtens gränd, en
föregångare till Sofia kyrka, som stod klar 1906 och blev
församlingskyrka 1917. I Vita Bergen skapade Hans Alfredson
och Tage Danielsson sina revyer, Ulf Lundell skrev
debutromanen "Jack" och från Ceders kafé kom traktens
främsta skildrare, Per Anders Fogelström och Stig Claesson.
Några kvällar varje sommar samlade Carl Anton sina vänner
till TV-underhållning från friluftsscenen.
1291 nedslag
img3311
Bildtext 77:
Den här stugan i Vita Bergen ser väl bibehållen ut med
nymurad skorsten och hela tegelpannor. Men många kåkar var
fallfärdiga, dragiga ruckel. Foto i Stockholms Borgargille.

Bildtext 77 B:
En stämningsfull vinterbild över hustaken i Vita Bergen,
tagen av den flitige söndagsfotografen Oscar Heimer.
(Stockholms stadsmuseum).
 
WICANDERS KORKFABRIK

August Wicander var en ung bonde som inte trivdes att gå
bakom plogen. När han var 32 år gammal bytte han ut sin
lilla gård mot ett hus på Besvärsgatan (Brännkyrkagatan 66),
där han flyttade in med hustru och fyra barn år 1868. Han
ville bli affärsman. I fastigheten fanns ett litet
korkskäreri som han övertog. Tidigare hade han sålt humle
till Söders bryggerier och de var villiga att köpa
pilsnerkorkar av honom. Han kom över en korkskärningsmaskin
och som arbetskraft fick han hyra ett tjugotal
Långholmsfångar, som han betalade 60 öre per dag. Inom tre
år var han mogen att starta en filial i Åbo. Då han dog vid
55 års ålder efterlämnade han en förmögenhet på tre miljoner
kronor. Sonen Hjalmar var konstsamlare och donator. Han
bidrog till restaureringen av bl.a. kvarteret Cepheus i
Gamla Stan och han testamenterade sin villa Lusthusporten på
Djurgården till Nordiska museet. Wicanderska villan
disponeras av Institutet för folklivsforskning. Grundarens
sonson Carl August var intresserad av flyg och bilar. Vid 45
års ålder tog han flygcertifikat och han var
styrelseordförande i KAK. Hans minne lever kvar i Harpsund,
som han skänkte till staten som lantlig bostad för landets
statsminister.
1186 nedslag
Bildtext 78:
Korsningen av Tavastgatan och Hargränd med söndagslediga
ynglingar. I bakgrunden Wicanders korkfabrik.
Bildtext 78 B:
Reklamkort för Wicanders korkfabrik. Exteriören sedd från
Brännkyrkagatan.
 
WIRWACHSKA MALMGÅRDEN

hornskroken12
Hornskroken hette gatstumpen som knöt ihop Hornsgatan med
Brännkyrkagatan. Här tog de hemvändande bönderna en sup på
Lejonet (sedermera Örnen) innan de fortsatte resan och här
vände ångspårvagnen. "Knivarna blixtra och nymferna dåna"
hos Frömans i Bensvarträdgården (Fredmans epistel nr 64) och
Sotarn dråsar omkull med den yppiga hattmodisten Matilda
Fläder vid gårdsfesten i Erik Asklunds berättelse "Vals i
Hornskroken". Wirwachska malmgården har fått sitt namn efter
apotekaren Johan Michael Wirwachs på Enhörningen i
Götgatsbacken. Tillsammans med kompanjonen Senckpiehl
engagerade han 1771 murmästaren J.W. Elies att rita och
bygga huset. Där fanns redan en stor trädgård. Apotekarnas
syfte var att odla medicinalväxter. I början av 1800-talet
låg ett sidenväveri i gården. På 1930-40-talen var det
barnkrubba och bostadshus. År 1968, då folkpartiet flyttade
in, "kom nålfiltmattornas, cigarettrökens och pärmarnas
tid", står det i en liten skrift som en senare hyresgäst,
ArkitektFörbundet, givit ut. Malmgården tillhör sedan 1883
Stockholms stad. Ansgariegatan fick sitt namn 1885. Tanken
var att den nya församlingskyrkan skulle byggas på berget
söder om Hornsgatan och kallas Ansgariikyrkan. Men
Söderborna ville inte tillhöra Ansgars församling. Det blev
Högalid i stället.

wirwacchska-malmgarden1Wirwachska Wirwachska malmgården kallades drottning Kristinas jaktslott
av Söderborna. Men huset byggdes först 1771 för en apotekare
från Götgatan Den Lindgrenska trasskolan inhystes en tid i Wirwachska
malmgården. Då hotell Göteborg vid Södra station stängdes
flyttades inrättningen dit.

ZINKENSDAMM-HÖGALID-LIGNA

Under 1900-talets första decennier var det här området ett
paradis för Tullens ungar. Ligna hette det, efter Ligna
snickeri och brädgård (lignum=trä). Här fanns skrotlager,
vedkapar, bilverkstäder och småindustrier – en liten stad av
skjul. Vid stranden byggde man flottar, mittför Varvsgatan,
i Berggrens stenhuggeri, fanns stans bästa hoppstenar, av
finaste marmor. Fram till 1929 gick tåget längs med
Hornsgatan och fortsatte ut på järnvägsbanken, som ännu till
en del finns kvar. Långt tillbaka, på 1660-talet, odlade
generaltullförvaltare Drakenhielm karp i dammar, som han
anlagt längs Stora stadsdiket, som rann upp i sumpmarkerna
kring Fatburssjön, fortsatte över Zinkens damm – badsjö om
sommaren, skridskobana om vintern – och flöt ut i
Årstaviken. År 1906 flyttade Dihlströmarna, arbetshjonen
från Glasbruksgatan, in i det palatsliknande Högalids
vårdhem, som stod kvar till 1969. I norr höjer sig
Högalidskyrkans bägge torn. Kyrkan är ritad av Ivar Tengbom
och invigdes 1923. I 200 år stod en kvarn på berget. Den
första uppfördes av tobaksdirektören Jonas Österling på
Heleneborg i slutet av 1660-talet. I en av baracklängorna på
Högalidsberget, nödbostäder för "underklassens underklass",
bodde ett par år kring 1910 den blivande författaren Rudolf
Värnlund.
1263 nedslag
Bildtext 80:
Utsikt över Zinkens damm år 1896. (Stockholms stadsmuseum).

ÅRSTABRON

"Skrevande och hjulbent
              klipper den med långa benet före
              rakt över Årstaviken
              osmäcker men ändå smidig
              tar den ett trestegshopp
                  utan att svimma.
              Rörelse stelnad i stål och betong.
              Djärv och logisk som en romersk tanke."

Det är skalden Stig Carlsson som skriver om Årstabron och
arkitekten Cyrillus Johansson skulle ha varit glad över
hyllningen, för det var just den klassiska akvedukten som
föresvävade honom när han ritade bron, som öppnades för
trafik år 1929. Den byggdes stark nog för att kunna bära en
gatubro i ett övre plan, kruxet var bara att denna inte
kunde bli bredare än tre körfiler. 753 meter lång är bron
och den seglingsfria höjden söder om Årsta Holmar är 26
meter. Under bron på Södermalmssidan ligger Molitors
malmgård, som uppfördes av apotekaren Molitor på Engelen i
mitten av 1600-talet. Troligen odlade han medicinalväxter på
sin gård. I huset på Årsta Holmar, byggt 1742, flyttade år
1851 bibliotekarien Gunnar Olof Hyltén-Cavallius in med sin
unga hustru, bokförläggardottern Sophie Haeggström. Medan
han satt på KB i Slottet odlade hon grönsaker, som roddes
till Munkbron för att säljas. Han blev sedermera operachef,
chargé d’affaires i Rio de Janeiro, men har mest gjord sig
känd som folklivsforskare med det epokgörande verket "Wärend
och Wirdarne".

arstabron-holger-ellgaard
Årstabron – Foto: Holger Ellgaard

Bildtext 81:
Årstabron under byggnad år 1927. En grupp arbetare och
ingenjörer poserar framför Axel Malmströms kamera.
(Stockholms stadsmuseum).

ÅSÖBERGET

Här tillsvidare ett par bilder från Åsöberget

asogatan-carl-larsson1

Carl Larsson bodde en tid på Åsögatan. År 1886 gjorde han denna tuschteckning.

asoberget

Stora varvet med Åsöberget och Bagarekvarnen till vänster.

stora-varvet-vid-tegelviken

Utsikt från Fåfängan över Stora varvet vid Tegelviken med Erstaklippan och Katarina kyrka i bakgrunden – 1800

                      STOCKHOLM BERÄTTAR

                               VÄSTERORT

ALVIK

År 1904 gjorde Stockholms stad sitt första markköp i Bromma
socken. Det var Ulvsunda, Traneberg, Åkeshov och Stora
Ängby. Fyra år senare köptes Alvik och Äppelviken. Avsikten
var att anlägga trädgårdsstäder. Fyra trädgårdsentusiaster
stod bakom projektet. Stadsingenjören Herman Ygberg köpte
marken, borgmästare Carl Lindhagen höll ett öga på ekonomin
och juridiken, stadsarkitekten Per Olof Hallman utarbetade
stadsplanerna och stadsplaneingenjören Axel Dahlberg,
trädgårdsvillornas förespråkare, verkställde dem. En
pontonbro av järn som tillät spårvagnstrafik gav från 1914
de nya förorterna en fastare kontakt med staden. Bron gjorde
tjänst fram till 1934, då högbron var klar. År 1916
inkorporerades Bromma socken med Stockholm. Alvik och
Äppelviken var de första stadsdelarna som bebyggdes. Den
gamla folkskolan växte och blev en av Stockholms största,
Bromma Biografteater kunde inte alltid rymma alla barn som
köade till söndagsmatinéerna. År 1937 invigdes Alvikshallen,
ett centrum för Stockholmstennisen. Den brann ned år 1993,
men återuppfördes. Första gången Alvik nämns är i jordeboken
1720, i formen "Ahlwijken" som namn på ett frälsetorp.
1130 nedslag
Bildtext 186:
Spårvagnen står beredd att starta mot de västra förorterna
på invigningsbilden av pontonbron mellan Traneberg och Alvik
år 1914. (Stockholms stadsmuseum).
Bildtext 186 B:
Tranebergsbron under byggnad år 1933. (Stockholms
stadsmuseum).

BROMMA FLYGPLATS

En av anledningarna till att det blev flygplats i Bromma var
att formerna på Ulvsundasjön och Bällstaviken var mycket
karaktäristiska, varför det var lätt för flygarna att
orientera sig. Året för invigningen var 1936. De närmsta
grannarna var inte glada. En insändare beklagade sig över
att han fått mössan avstruken av ett lågtflygande plan, då
han stod på taket och målade skorstenen. Men de flesta vande
sig snart att se de gamla tremotoriga Junkersplanen svepa
fram över villorna i Norra Ängby. Författaren P.C. Jersild
berättar i "Fem hjärtan i en tändsticksask" hur han som
pojke regelbundet vaknade om nätterna, när flygmotorerna
värmdes upp. "Oljudet stör mig inte. Tvärtom får det hårda
bullret mig att känna trygghet. Jag brukar somna igen när
efternattens första tidningsplan drar på full gas och
dundrar fram över den långa banan för att så småningom
försvinna västerut." Vid flera tillfällen har det varit på
tal att lägga ned Bromma flygplats. År 1972 fattade
regeringen ett beslut att Bromma skulle avvecklas och fältet
vara helt borta 1978. Men det växande inrikes- och
affärsflyget har föranlett ett omtänkande.
1129 nedslag
Bildtext 187:
År 1946 när K.W. Gullers tog detta fotografi hade Bromma
flygplats åter öppnats för internationell flygtrafik, som
till större delen hade legat nere under kriget. Men snart
visade det sig att det blev för trångt på Bromma. (Nordiska
museet).
Bildtext 187 B:
Trafikledartornet på Bromma. Foto: K.W. Gullers 1946.
(Nordiska museet).

HÄSSELBY-ÅKESHOV

 
Två av 1900-talets förgrundsgestalter, finansministern
Gunnar Sträng och professorn och chefredaktören Herbert
Tingsten, växte upp i skuggan av Lövsta soptipp, Herbert i
chefsvillan, Gunnar Georg Emanuel i arbetarbarackerna. De
träffades dock aldrig som barn. Tingstens hade redan flyttat
in till stan, när Sträng föddes 1906. Hässelby blev
växthusens stad. Jorden var bördig, gödsel köptes billigt
vid sopstationen. Som mest fanns här ett hundratal
handelsträdgårdar och den blivande finansministern, som
slutade sin skolgång vid tolv års ålder, behövde inte gå
arbetslös. "Hade han fått ta realen hade han väl blivit en
duktig bokhållare", sa hans första lärarinna i en intervju.
Han sökte själv sin bildning i böcker han hittade på
soptippen. År 1932 hade Sträng sparat ihop en slant för att
köpa en handelsträdgård, då han till sin egen och andras
överraskning blev vald till ombudsman i
Lantarbetarförbundet. På 1910-talet var Hässelby smått
skandalomsusat. Här skuttade "damer och herrar ystert
omkring i tvärrandiga baddräkter i anstötlig frigjordhet."
Ja, t.o.m. i bara mässingen, ryktades det.
1122 nedslag
Bildtext 188:
Ett begrepp om vilken väldig trädgårdsstad Hässelby var ger
denna flygbild där växthusen ligger rad i rad. (Stockholms
stadsmuseum).
Bildtext 188 B:
Utplantering av växter i trädgårdsstaden. Mest var det
blommor som odlades. Den blivande finansministern Gunnar
Sträng hade jobb här som trädgårdsdräng på 1920-talet.
Fotografiet är från Liljekungsvägen och togs av Lennart af
Petersens år 1962. (Stockholms stadsmuseum).

VÄLLINGBY

vallingby-vaxer-fram-karl-heinz-hernried-nordiska-museet
Vällingby växer fram – Foto Karl Heinz Hernried (Nordiska museet)

Namnet "wellingaeby" förekommer i skrifterna redan 1347,
meddelar uppslagsboken "Stockholms gatunamn". Sannolikt är
den första leden namnet på invånarna, "vällingarna", de som
bor på vallen eller vid Valla. Trakten ägdes på 1300-talet
av Klara kloster men övergick i början av 1400-talet till
Bromma kyrka, som är Stockholms äldsta byggnad, troligen
uppförd på 1160-talet. Det moderna Vällingby planerades på
1940-talet under ledning av Sven Markelius. Man ville skapa
en ABC-stad – Arbete-Bo-Centrum. Den 1 januari 1949
inkorporerades Södra Spånga med Stockholm och exploateringen
kunde börja. Med ett storcentrum kring tunnelbanestationen
skulle Vällingby kunna bli en drabanstad till Stockholm. En
betydelsefull insats här gjorde Gösta Bohman, som var
ledamot av fastighetsnämnden, Svenska Bostäders styrelse och
Köpmannaförbundet, som tillstyrkte förslaget, om man kunde
räkna med ett befolkningsunderlag på 20-25 000. Utbyggnaden
gick snabbt, år 1952 kom tunnelbanan, år 1954 invigdes
Vällingby Centrum. Men ABC-staden blev inte riktigt som
tänkt. År 1991 arbetade bara 10 % av Vällingbyborna lokalt,
71 % jobbade i innerstan och 19 % på annat håll.
Nästan lika många som pendlade ut kom till Vällingby från
andra platser för att arbeta.
1236 nedslag
Bildtext 189:
Utsikt från Vällingby storgård över ett pastoralt landskap
år 1950. Foto: Lennart af Petersens. (Stockholms
stadsmuseum).
Bildtext 189 B:
Oscar Bladh fotograferade Vällingby centrum från luften år
1950. Tanken var att Vällingbyborna också skulle ha sina
arbeten på hemorten, men så blev det inte. (Stockholms
stadsmuseum).

ÅLSTENS TORG

 
Liksom järnvägen i den amerikanska Västern erövrade
spårvagnslinje 12 det ena territoriet efter det andra.
Smedsslätten 1919, Ålstens gård 1924, Höglandstorget 1926.
Staden köpte marken i Ålsten år 1905 för 16 öre
kvadratmetern. Enligt stadsplanen skulle radhus uppföras
längs Ålstensgatan. De byggdes sent omsider (1933) av Olle
Engkvist efter ritningar av Paul Hedqvist. Statsminister Per
Albin Hansson flyttade in i ett av dem. Inte långt därifrån
bosatte sig professor Herbert Olivecrona, liksom Inga
Tidblad och Håkan Westergren. Ernst Wigforss och familjen
Myrdal hade villor i Äppelviken, där bodde också Alice och
Ernst Eklund och efter dem Anders Henrikson och Aino Taube.
För dem alla var 12:an livslinjen, kontakten med staden. Det
väckte medborgarnas beundran och utlänningars förundran att
landets statsminister hade så enkla vanor att han åkte
spårvagn från och till sitt arbete. En oktoberdag 1946 hade
han just stigit av vid Ålstensgatans hållplats, då han
segnade ner och dog. Varifrån namnet Ålsten kommer är
oklart. "Alasten" och "Aswunda" förekommer som namn på en
gård på 1400-talet. Sjön gick högre upp än i dag. Här bodde
sannolikt fiskare. Kan det ha något med ålafångst att göra?
1214 nedslag
Bildtext 190:
I prydliga rader ligger villorna på vardera sidan av
Ålstensgatan på Oscar Bladhs flygfoto från 1930-talet.
(Stockholms stadsmuseum).

 
                     STOCKHOLM BERÄTTAR 

                              ÖSTERMALM 

FLORAGATAN
Att bo i villa mitt i stan och ha en liten trädgårdstomt är
en önskedröm för många. När Albert Lindhagen utarbetade sin
stadsplan år 1866 tänkte han sig inte bara esplanader utan
också här och var små villaområden, som skulle bidra till
att försköna staden. På de gamla tobaksgärdena norr om
Humlegården började Stockholms Byggnadsförening under
ledning av bankdirektör Henrik Palme uppföra "Villastaden"
år 1876. Åtta år senare var området färdigbyggt. Riktigt som
planerat hade det inte blivit. De planteringar som anlagts
var tämligen små, "villorna" var av den mest skiftande
karaktär, ända upp till femvåningshus. Experter förklarade
att "villastil kan vara vad slags stil som helst". Många
vackra hus hade det dock blivit, som Curmanska villan på
Floragatan 3, ritad av Fritz Eckert, och den Rettigska på
Villagatan 3, arkitekter Axel och Hjalmar Kumlien. Hos
professor Carl Curman, grundaren av Sturebadet,
samlades 1880-talets kulturelit, Ellen Key, Carl Snoilsky,
Victor Rydberg och Oscar Levertin. Känt folk bosatte sig i
Villastaden, prins Carl, Josef Sachs på NK, Ivar Kreuger,
Hasse Z. Men Henrik Palme drog vidare och förverkligade sin
villastad i Djursholm.
1171 nedslag
Bildtext 86:
Den Curmanska villan på Floragatan var en av de mest
imponerande i den nya villastaden. Inte minst beundrades
ljusgården, ett atrium i antik stil. Stadens kulturelit
samlades där till konserter och samtal. Foto i Nordiska
museet.
 
GÄRDESSTADEN

De unga paren som flyttade in i den nya Gärdesstaden på
1930-talet hade fått alla moderna bekvämligheter. De hade hiss
och porttelefon och det fanns en balkong, där han satt och
drack konjaksgrogg om sommarkvällarna. Ungefär så skrev Per
Erik Rundquist i romanen "Två rum på Gärdet". Men inte hade
det blivit som funktionalisterna hade tänkt sig, när de
utropade "Acceptera!" på "funkisutställningen" 1930.
Tessinparken låg där som en mittaxel i barockens anda,
Gärdesstaden reste sig "tung och kompakt över den öppna
slätten på ett sätt som gör, att den på avstånd knappast
skiljer sig från 1800-talets utkantsbebyggelse", skrev Gösta
Selling. "Gärdesstaden har…blivit ett hyreskasernas
Versailles", uttryckte sig Gotthard Johansson, som fann
"gigantiska block…färdiga att sprängas infrån" och intet
av den moderna arkitekturens lätthet och luftighet. Ett
undantag från "kvasifunktionalismen" kan spåras i
bebyggelsen kring Askrikegatan, som fick en karaktär av "hus
i park", något i Le Corbusiers anda. Och även om inte solen
lyste in i alla kök, som funkisidealet föreskrev, så tycktes
de unga paren i stort sett trivas, tills barnen började
komma, ekonomin var stabiliserad och de köpte villa i Ängby.
1204 nedslag
Bildtext 87:
Oscar Bladhs flygfoto från 1935 ger en åskådlig bild av
Gärdets stadsplan. Det är mera barock än funktionalism med
Tessinparken som mittaxel och med de väldiga huskropparna
som dekorativa kulisser. (Stockholms stadsmuseum).

HUMLEGÅRDEN

 
kb-p1010007
Läsesalen i Kungl biblioteket

"Han gick in i Humlegården. Generalfälttygmästarens kor hade
redan tagit sitt mulbete i anspråk, de gamla, skalliga
äppelträden gjorde försök att sätta blom, lindarne stodo
gröna och ekorrarne lekte uppe i kronorna. Han gick förbi
karusellen och kom upp i allén till teatern; där sutto
pojkar, som skolkat skolan, och spelade knapp". Arvid Falk i
Strindbergs "Röda Rummet" är på väg till Lill-Jans. På
1800-talet hade Humlegården blivit en verklig folkpark med
dansbanor, fyrverkerier, ballongsuppstigningar och
lindansare. I Rotundan, lusthuset mitt i parken, där
Ulrika Eleonora andats lantluft medan den femårige sonen
Karl, den blivande Karl XII, lekt krigiska lekar, och där
Petter Stenborg spelat Holberg, där serverade nu "mamma"
Lundström sill, köttbullar och brännvin. Ett rött plank
omgav parken, men mot Humlegårdsgatan var det en mur av sten
med en vacker gallergrind. På Gustav II Adolfs tid gjordes
ett misslyckat försök att odla humle, drottning Kristina
ville ha en fransk lustpark, men det blev i stället en
trädgård, som försörjde hovet med frukt och grönsaker. År
1865 började Kungl. Biblioteket byggas, ritat av F.G.A.
Dahl, tjugo år senare avtäcktes Frithiof Kjellbergs
Linnéstaty på Rotundans plats.
humlegarden-1868
Humlegården 1868

Sommardag i Humlegården 1880 med prydliga barn och välklädda
damer. Vad som lockar de köande vid ståndet berättar inte
fotografen Severin Nilsson. Bakelser kanske? (Stockholms
stadsmuseum).
Bildtext 88 B:
Interiör från Kungl. biblioteket på en teckning av Otto
Mankell. Mannen med det kluvna skägget i bildens högra del
är riksbibliotekarien Gustaf Klemming, känd bl.a. genom sitt
yttrande till Strindberg om "Röda Rummet": "Hur kan herrn
skriva sån smörja?"

STUREGATAN

Sturegatan var en av de nya gator som linjerades fram i
Esplanadsystemet på 1860-talet. Men till en del fanns den
redan. Utlagd av privatpersoner skar den igenom gamla
kålgårdar och trädgårdstäppor. Någon hade t.o.m. satt upp en
skylt med namnet "Sturegatan" på sitt hushörn. Gatan
bebyggdes snabbt, men alla var inte nöjda. Det klagades på
tråkiga hus i "Ladugårdslandsstil". Det hindrade inte att
den blev ett populärt strög, där "hela Stockholm" flanerade
och tittade på varandra. "Damer med getingmidjor, skönt
svarade kroppar och luftigt fladdrande strutsboor kring
halsen", skrev Gustaf Hellström. Skalden Levertin sägs ha
vänt sig om tjugo gånger efter sköna damer på sträckan
Stureplan-Karlavägen. År 1882 flyttade den blivande
Carlssons skola in i hörnhuset vid Karlavägen, som ännu
hette Norra Humlegårdsgatan men oftast kallades Gröna
Gatan. En av skolans sentida elever, Östermalms skildrare
Per Wästberg, berättar sina minnen därifrån i boken
"Humlegårdsmästaren". Delikatessbutiken Arvid Nordquist
flyttade in i samma hus och höll öppet till midnatt på
lördagkvällarna så att kunderna skulle kunna få sin gåslever
till vickningen. För den andliga spisen sörjde Sandbergs
bokhandel nere i hörnet av Humlegårdsgatan.
1220 nedslag
Bildtext 89:
Vykort från Sturegatan mot norr vid Humlegårdens sydspets år
1904.

KARLAPLAN

karlaplan-fran-luften-95-pg
Karlaplan från luften 1995 – Foto: Peter Gullers

Ungefär mittpå den runda planen låg Ladugårdslandstullens
två små tullstugor. Bortom hovjägmästarbostället vidtog
Yttersta Mörkret. Vid mitten av 1890-talet började Carl
Oscar Lundberg bygga en ståtlig borg vid torget. Han hade
blivit miljonär på esplandsystemets växande tomtvärden,
sedan han köpt August Blanches malmgård, där Östra Real
ligger. Hans arkitekt var Ludvig Peterson, som uppförde
huset i maskinslaget tegel. Det blev romanska rundbågar,
florentinska fönster, borgtorn med skottgluggar och
kampaniler. August Strindberg, som flyttade in i nybygget
med sin unga hustru Harriet Bosse i maj 1901, kallade det
"Röda huset". "Ingen hade ännu solkat väggarna med sina
suckar eller bannor", skrev han i dramat "Holländarn". I
scenanvisningen för "Till Damaskus III" ger han en trogen
beskrivning av våningens inredning: "En vacker boiserad
matsal, med majolika-kakelugn, matbord mitt på golvet
överfyllt med blommor". De sju åren på Karlaplan 10 blev en
av hans mest produktiva perioder. I en rad dramer,
prosaböcker och dikter hämtade han miljö och inspiration
därifrån. I "Spöksonaten" berättar han sagan om det Röda
huset. Harriet Bosse lämnade honom 1904. Trots en stark
opinion för ett bevarande revs Strindbergshuset år 1969.
1230 nedslag
Bildtext 90:
Det s.k. Strindbergshuset, som författaren själv kallade
"Röda huset", ligger på detta foto från 1930 på andra sidan
Karlaplan. Det revs 1969. (Stockholms stadsmuseum).

KARLAPLAN

Ännu på 1850-talet kunde invånarna på Ladugårdslandet
(Östermalm) köpa mjölk hos bönderna vid Gröna Gatan
(Karlavägen). Morgon och kväll drevs korna genom gatan, till
och från betet på Gärdet. Men det skulle snart bli ändring
på detta. År 1866 framlade Albert Lindhagen sin stadsplan.
"-Vad skall ni bygga här, min vän?
              Skall här bli nya Villastaden?
              -Här skall ej byggas upp igen!
              Här röjes blott för esplanaden!"

                   (Strindberg: "Esplanadsystemet)
Strandvägen, Narvavägen, Karlavägen, – breda boulevarder med
planteringar i mitten, mynnande i öppna platser som
Karlaplan och Stureplan. Förebilden var Haussmans Paris.
Kritiska röster saknades inte. Planerarna hade "förbannat
långa linjaler", sades det. Någon hänsyn till stadens
terrängförhållanden tog man inte, den nyuppfunna dynamiten
kom väl till pass. Större delen av det gamla Östermalm
utplånades, inte bara de "usla kojorna" utan också
gustavianska malmgårdar med välvårdade trädgårdar och
tobaksland.
1029 nedslag
Bildtext 91:
En stor människomassa står i kö till en föreställning i
Industripalatset, även kallat Cirkusbyggnaden, som låg på
Karlavägen mittför läroverket. År 1913 brann byggnaden ner
till grunden.

KOMMENDÖRSGATAN 37

kommendorsgatan-anders-sandrew
Anders Sandrew vid sin butik

I början av 1950-talet fanns det 120 biografer i Stockholm.
Biokungen hette Anders Sandrew. Hans liv är en karriärsaga
ur en förgången tid. Anders Andersson var född 1885, son
till en lantbrukare i Vendels socken. Han hade gått fem år i
skola. Femton år gammal kom han till Stockholm och blev
springpojke. Året därpå köpte han tillsammans med sin bror
en nedgången speceriaffär i hörnet av Grevgatan och
Kommendörsgatan. Den blev navet i hans imperium. Han tog sig
namnet Sandrew efter ett portvin han sålde. Han fick pengar
över till att köpa fastigheter och att bygga, bl.a. i den
nya Lärkstaden, t.o.m. i Berlin. I ett nybygge i hörnet av
Flemingatan och S:t Eriksgatan hade han inrett en
reparationsverkstad. När spekulanter hörde av sig och ville
hyra lokalen till biograf öppnade han själv Metropol-Teatern år
1926. Sedan följde biograferna slag i slag, Eriksberg,
Astoria, Olympia, Royal, Grand. Han började själv producera
film, han skaffade sig tre teatrar, Södran, Scala och
Oscars. Hans sparsamhet var legendarisk, han ryckte själv in
som biljettrivare, hjälpte till med städningen och cyklade
varje dag till Kommendörsgatan och åt en enkel lunch i
rummet innanför butiken tillsammans med sina medarbetare.
1210 nedslag
Bildtext 92:
Anders Sandrew behöll sin speceributik i hörnet av Grevgatan
och Kommendörsgatan även sedan han kommit att ägna sig åt
helt andra affärer. Här på en arrangerad bild inför
60-årsdagen 1945. Foto: Pressens Bild.

LADUGÅRDSGÄRDET

Ladugården som givit namn åt Ladugårdsgärdet byggdes i
början av 1400-talet i Vädla by, belägen mellan Nobelparken
och Källhagen, där Sten Sture d.y. slog danskarna år 1517.
"De sprungo över buskar och gärdesgårdar, dem tycktes den
leken vara full hårder", berättar Sturekrönikan. Den unge
Gustav Eriksson Vasa utmärkte sig i striden. Karl XI var
bara 16 år när han ledde den första militärövningen på
Gärdet. Hans moder, änkedrottning Hedvig Eleonora, som givit
namn åt Drottningberget, bidrog att ge glans åt
föreställningen. År 1689 hade hon med sig sitt barnbarn, den
sjuårige prins Karl, den blivande Karl XII. Bellman skildrar
krigarlivets svett och möda, men även dess fröjder när
aftonen nalkas och sköna damer kommer åkande i öppna
schäser. På Gustav III:s tid blev det tradition att fira
midsommardagen på Gärdet. Till sommarens folknöjen hörde att
se Karl XIV Johan spisa middag i Borgen och lyssna till
militärmusiken. Sjungande Internationalen tågade 30 000
arbetare till Fågelbacken 1890 för den första
första-majdemonstrationen och lyssnade till Hjalmar Branting
och Hinke Bergegren. Här spelades den första fotbollsmatchen
i Stockholm år 1881, här lyfte det första flygplanet över
staden år 1909.
1207 nedslag
Bildtext 93:
Militärernas övningar och uppvisningar på Ladugårdsgärdet
var stora folknöjen, ofta var ju också kungligheter
närvarande. Här är det trupprev y för Oscar I år 1853.
(Stockholms stadsmuseum)
Bildtext 93 B:
August Palm talar på Ladugårdsgärdet vid 1
maj-demonstrationen 1890. Teckning av Viktor Andrén.
(Stockholms stadsmuseum).

LADUGÅRDSGÄRDET

Livregementets dragoner lämnade sina kaserner på Gärdet år
1927. Det skulle röjas för den stora Stockholmsutställningen
1930. Träd och buskar sågades ner, båtbryggorna höggs upp.
1700-talsgården Hesslingeberg, väster om Källhagen, jämnades
med marken. Större delen av Källhagen revs, i sista stund
räddades Röda Stugan. Från Kungsgatan-Sveavägen, där det
väldiga Centrumhuset skulle byggas, gick lastbilarna i jämn
ström med rivningmassor och sprängsten för att fylla ut
Djurgårdsstranden.  Funkisutställningen mötte starkt
motstånd. "Lådarkitekturen" chockerade många. "De moderna
utställningsbesökarna tycktes vilja andas in en ny luft i
lungorna, men de fick bara hostattacker", skrev Ivar
Lo-Johansson. Funktionalismen slog dock snabbt igenom,
framför allt i stadsplaneringen. Det blev mera ljus och luft
och grönska mellan husen. När utställningen var riven
började museistaden byggas. Ragnar Östbergs Sjöhistoriska
museum var klart 1935. Tekniska museet av Ragnar Hjorth
invigdes året därpå. Etnografiska museet (Folkens museum)
hade redan 1931 flyttat in i en kasern. År 1980 nyinvigdes
det i lokaler ritade av Jan Gezelius och Gunnar Mattsson.
1150 nedslag
Bildtext 94:
Stockholmsutställningen 1930 vid stranden av
Djurgårdsbrunnsviken blev signalen till funktionalismens
genombrott. Bilden är tagen mot huvudrestaurangen.
(Stockholms stadsmuseum).

NYBROVIKEN

nybroviken-dambandy-1918
Dambandy på Nybrovikens is 1918

Katthavet, en stinkande göl som hade täckt hela Berzelii
Park, fylldes igen vid mitten av 1800-talet och
Laudgårdslandsbron revs. Det var en träbro från 1600-talet.
Den nya Nybron mellan Blasieholmen och Östermalm byggdes av
sten med gjutjärnsräcken från Ludwigsbergs mek. verkstad.
Räcket mot parken finns ännu kvar. Nybroplan var en ruffig
plats med stenhuggeri, sillupplag och "Hammerska rucklen",
som inrymde småbutiker, en skjutbana och en loppcirkus. Där
Dramaten står öppnades år 1866 källaren Flaggen. På
Nybrovikens is åkte traktens barn skridsko. Stundom kom
"kolerapojkarna" från Brandelska sockerbruket vid
Östermalmsgatan stormande och det blev slagsmål. År 1884,
när Strandvägen började bebyggas, inrättade "den svenska
idrottens fader" Victor Balck en fashionabel skridskobana
för "bättre folk" på Nybroviken med musikpaviljong och
elektrisk belysning. "Farmor åkte skridsko på Nybrovikens
is" fram till 1904, då banan stängdes eftersom isen blivit
för dålig. Hasse Z anklagade varmvattenutsläppen från
Sturebadet. Då var Dramaten under byggnad (arkitekt F.
Lilljekvist). Det året blev kvarteret Bodarne mellan
Sibyllegatan och Artillerigatan klart, men de stora husen i
nästa kvarter var färdiga först 1910. Ritade i tung
jugendbarock av Hagström & Ekman var de sanna barn av sin
tid. Den sista luckan i den nya strandpromenaden var fylld.
1325 nedslag
Bildtext 95:
År 1870 när Knut Ekvall gjorde denna teckning var
Nybrovikens is ännu en folklig skridskobana, där enskilda
entreprenörer gjorde sig en slant på att skotta isen och
hyra ut skridskor. År 1884 kom Victor Balck och organiserade
och det blev både musikpaviljong och elektriskt ljus.
(Stockholms stadsmuseum).

RIDDARGATAN

Strindberg tyckte om att promenera på Riddargatan. "Ingen
människa syns på den; inga butiker öppna väggarna; den är
förnäm, instängd, öde, fastän de stora husen innesluta så
många människoöden", skrev han i "Ensam". Backen upp från
Grev Turegatan kallades på hans tid Sperlingens backe efter
generalmajoren Caspar Otto Sperling, som på 1640-talet
byggde ett stenhus i kvarteret Riddaren. På södra sidan av
gatan, i Skravelberget större, startade Mårten Kammecker
bageri 1653. Hans son Joachim lär ha introducerat
pepparkakan i Sverige. I hörnet av Sibyllegatan ligger
Kronobageriet, vars äldsta norra del är från 1500-talet.
Från 1645 bakade man kusar här åt kungens män, vilket
fortsatte till 1958. År 1975 byggdes huset om för Musikmuseet.
Armémuseum vid Artillerigården, Riddargatan 13, är inhyst i
Stora tyghuset, som uppfördes efter C.J. Cronstedts
ritningar 1763-77. Hovstallet i nr 22 (arkitekt F. Eckert)
flyttades till Östermalm 1893. Selma Lagerlöf och Alice
Tegnér var elever i Lärarinneseminariet i nr 5. Jöns Jacob
Berzelius och C.J.L. Almqvist bodde en tid i "Tyske bagarens
hus" och tog sig måhända ett glas på den välrenommerade
källaren Äplet i kvarteret Järnlodet.
1176 nedslag
Bildtext 96:
År 1907 när Axel Malmström tog det här fotografiet hade
Kronobageriet varit i verksamhet i tvåhundrasextiotvå år och
skulle fortsätta i ytterligare femtio. (Stockholms
stadsmuseum).

STADION

stadion-1912-spjutkastaren-erik-lemming
OS på Stadion 1912 – Spjutkastaren Erik Lemming

Mot slutet av 1800-talet började idrottsintresset vakna i
Sverige. I den sumpiga terrängen, där Stadion nu ligger,
anlades en velodrom. Kronprins Gustav (den blivande kung
Gustav V) såg till att en tennispaviljong byggdes och år
1901 fick fotbollsspelarna, som hållit till på Gärdet,
äntligen en ordentlig plan. När Nybrovikens skridskobana
stängdes flyttade vinterns sportsliga sällskapsliv till
Idrottsparken. De moderna Olympiska Spelens skapare, Pierre
de Coubertin, önskade att OS 1912 skulle förläggas till
Stockholm. Den entusiastiske idrottsfrämjaren Victor Balck
och ryttaren Clarence von Rosen skred till verket.
OS-kommitténs ordförande blev kronprins Gustav Adolf (kung
Gustav VI Adolf) och arkitekten Torben Grut utsågs att rita
ett värdigt Stadion. Grut hade byggt drottning Viktorias
Solliden på Öland, han var själv idrottsman, svensk mästare
i tennis 1896-97. Hans son Wille Grut tog OS-guld i modern
femkamp i London 1948. Spelen blev mycket lyckade,
värdlandet högg för sig mängder av medaljer. Segrare i
tresteg, 14.76 m, var den blivande Nalenchefen Topsy
Lindblom och Erik Lemming kastade 60.64 m i spjut, nytt
världsrekord. I den amerikanska truppen spelade Dwight D.
Eisenhower rugby och bäste utlänning efter fyra svenskar i
modern femkamp blev den unge kaptenen George Patton –
legendarisk pansargeneral under andra världskriget.
1329 nedslag
Bildtext 97:
De olympiska spelen 1912 blev friidrottens genombrott
i Sverige. Svenskarna var mycket framgångsrika och kung Gustav
V lagerkransade stolt sina undersåtar. (Stockholms
stadsmuseum)

STORGATAN

Storgatan var länge som en storgata i en småstad. Där kom
vaktparaden varje dag marscherande från Fredrikshov, där
gick de norska skarpskyttarna i sina granna uniformer arm i
arm med Stockholmsflickorna på söndagseftermiddagarna.
Norska gardet hade sin förläggning i kvarteret Vildsvinet
mellan Skeppargatan och Grevgatan. Den 1 maj kom Karl XV
ridande i spetsen för sin stab i en lång kortege på väg ut
till festligheterna på Djurgården. "…fönstren äro
uppslagna, damer i teatertoaletter äta apelsiner och titta i
elfenbenskikare…", skrev Strindberg. "Så kommer
kungen…han skrattar högt, öppet, hjärtligt…Han hälsar
alla fruntimmer, unga och gamla, höga och låga…". Per
Wästberg gjorde med hjälp av Adresskalendern en promenad på
sekelskiftets Storgatan, där det fanns affärer för alla
behov. Här kunde man handla "…tunga ekbord, matsalsmöbler
med höga ryggar i imiterad barock, filbunksskålar och
höganäskrukor för gurkorna, oljetryck, graverade
mässingsskyltar, ryska stövlar och gungbadkar". Och längs
gatan bodde "bagare, målargesäller, sömmerskor,
snickarmästare, bokhållare, mamseller och änkor och
soldater, typografer, klädeshandlare, lektor, organist,
musikdirektör, sjökaptener…".
djurgarden-vykort
Motionärer på Djurgården – vykort

Schröders bageri och konditori på Storgatan 27 var ett av
stadens mest berömda med anor från 1700-talet. Fotografiet
är taget kring åt 1900. En del av inredningen finns bevarad
i kaféet i Stockholms stadsmuseum.

STRANDVÄGEN

Isaac Hirsch, som skapade en förmögenhet genom att köpa och
sälja hus och tomter, skrev så här om en tomt han köpt 1873
i hörnet av Grev Magnigatan (Strandvägen 27): "Ni kan förstå
hur den fina promenaden såg ut, då ni hör att jag, om jag
inte ville ta en lång omväg uppåt Storgatan, var tvungen att
låta mig ro till tomten. Hela Strandvägen var bara ruckel
och kyffen och på den eländiga gångstig som fanns, kunde man
bara ta sig fram ett stycke. Folk ansåg mig mindre slug,…
men jag såg vad trakten var värd." I december 1861 hade
arbetet på den blivande Strandvägen börjat. Femton år senare
var man framme vid Djurgårdsbron, 742 meter från Nybroplan.
År 1879 planterades de första träden på den 72 meter breda
paradgatan. Byggnationen tog fart. Loireslott och Rhenborgar
växte upp, "staden till zirat och prydning", som det hette en
gång. Sågverkspatronen Fredrik Bünsow – näst rikast efter
Alfred Nobel – engagerade Isak Gustaf Clason att rita det
magnifika palatset nr 29-33, som knyter an till fransk
renässans. "Tomas kunde aldrig upphöra att beundra dessa
murytor från i går, som mästaren genom några oregelbundna
och knappast märkbara skiftningar i teglets färg lyckats
giva en prägel av att ha trotsat århundradens regn och
blåst", skrev Hjalmar Söderberg i "Förvillelser".
1277 nedslag
Bildtext 99:
Vedskutor vid den inre delen av den ännu inte utbyggda
Strandvägen på 1890-talet. Bakom masterna skymtar de gamla
skjulen. (Stockholms stadsmuseum).

STRANDVÄGEN

 
strandvagen-vykort
Vaktparaden på Strandvägen

Nobelparken vid Strandvägens slut har fått sitt namn efter
ett hus som aldrig byggdes. Ferdinand Bobergs förslag till
ett monumentalt Nobelpalats avslogs efter en häftig debatt.
Borgen med tornet är Gamla skogsinstitutet med anor från
1773, då det i en något anspråkslösare utformning tjänade
som hovjägmästarboställe. En hovstallmästare byggde ett hus
i vit marmor på andra sidan gatan, nr 55. Det var greven och
tävlingsryttaren Clarence von Rosen, som lät Isak Gustaf
Clason rita detta aristokratiska privatpalats. Samma par som
år 1901 byggde det olyckligt rivna Strindbergshuset vid
Karlaplan, byggmästaren C.O. Lundberg och arkitekten Ludvig
Peterson, hade redan tidigare uppfört en liknande byggnad i
tegel och amerikansk rundbågestil på Strandvägen 57. Nere i
hörnet av Narvavägen bosatte sig Isaac Hirsch, som
Strindberg tog till modell för gubben Hummel i
"Spöksonaten". Generalkonsuler, grosshandlare, bankirer,
ministrar, kansliråd och någon framgångsrik skådespelare
(Anders de Wahl) flyttade in vid Strandvägen. På
trottoarerna flanerade muntra militärer, vackra flickor,
strama äldre herrar, författare och kåsörer. Men en arbetare
gick ogärna på Strandvägen, berättade Ivar Lo-Johansson i en
intervju.
1212 nedslag
Bildtext 99 B:
Söndagspromenad i den späda Strandvägsallén en tidig
vårsöndag omkring 1930. Den fashionabla Strandvägen blev
stockholmarnas främsta flanörstråk. (Stockholms
stadsmuseum).

TYSKBAGARGATAN

Tyskbagarbergen var ett omfattande massiv som sträckte sig
från Artillerigatan i öster till Sturegatan i väster, från
Karlavägen i söder till Valhallavägen i norr. Den högsta
punkten, 16 meter över nuvarande gatunivå, låg i korsningen
av Nybrogatan och Östermalmsgatan. Där byggde den tyske
bagaren Mårten Kammecker i mitten av 1600-talet en kvarn. På
1800-talet var bergen ett tillhåll för Stockholms drägg, för
tjuvband och tiggare, i de usla kåkarna fördes ett
omoraliskt liv, enligt August Blanche, som använde miljön
till rövarskildringar i flera av sina romaner. År 1860
bildades i Rotundan i Kungsträdgården ett aktiebolag för
Tyskbagarbergens genomsprängning. Initiativtagare var
underlöjtnanten vid Andra livgardet Georg Wolfgang von
Francken. I maj 1861 inleddes sprängningarna under festliga
former med fyrverkeri och med punsch till arbetarna. Till en
början användes svartkrut men från 1864 sprängde man med
"Nobels sprängolja", det nyuppfunna nitroglycerinet. När
sprängningens fullbordan nalkades år 1867 gav kungen nådigt
tillstånd att den nya leden skulle få kallas Karl XV:s port.
von Francken förlorade hela sin förmögenhet på affären, men
han hade sprängt bort slummen på Ladugårdslandet och givit
startskottet för det moderna Östermalm. Hans belöning blev
Vasaorden med briljanter.
1298 nedslag
Bildtext 100:
Under den stora bostadsbristen på 1870-talet drog mängder av
stockholmare till Tyskbagarbergen med sitt fattiga bohag och
levde där under de mest eländiga förhållanden. Teckningen
från 1873 torde dock vara något överdriven. (Stockholms
stadsmuseum).

ÖSTERMALMSTORG

Överste Hästesko, en av Anjalamännen, hade halshuggits på
Ladugårdslandstorg år 1790. Annars hände här inte mycket. Bara
när det brann någonstans och artilleristerna kom åkande för
att hämta redskap i spruthuset blev det lite liv. Omslutet
av ruckel och plank var det "ett bedrövligt torg", enligt en
krönikör. I vardagslag dominerade skärgårdsborna, som här
saluförde sina produkter. Till kvastgummorna kom varje
lördag skolpojkar för att köpa ris till nästa veckas aga.
Hamnbusar och åkare, väntande på uppdrag, stimmade på
krogarna, från Jean de la Vallés kyrka (1672) –
"brännvinspannan" kallad, eftersom den fram till 1865
saknade torn – hördes klockklangen och inne på Folkteatern
(1854) repeterades "Den bergtagna eller Systrarna på
Kinnekulle". Där dundrade Mäster Palm mot den borgerlighet,
för vilken arkitekterna Clason och Salin byggde saluhallen
(1889) på andra sidan torget. På teaterns gård regisserade
Anna Hofman-Uddgren filmen "Stockholmsfrestelser eller ett
Norrlands-herrskaps äventyr i den sköna synderskans stad".
Det var 1911. Sigurd Wallén filmdebuterade i huvudrollen. År
1927 skallade Internationalen över Östermalmstorg. 30 000
stockholmare trängdes för att protestera mot dödsdomen över
Sacco och Vanzetti. På Folkan jublade publiken åt Karl Gerhards
spetsigheter.
1284 nedslag
Bildtext 101:ostermalmstorg-ar-19002
Kommersen är i full gång på Östermalmstorg på denna bild
från tiden kring 1910. T.v. skymtar saluhallen. Galgarna på
hustaken är ställningar för telefonledningarna. (Stockholms stadsmuseum)

Posted in Stockholm | 25 Comments »

Jul på sparlåga

Posted by hellbom på 122008vUTC12bUTCWed, 10 Dec 2008 15:04:25 +0000 26, 2007

Med åren har mitt intresse för julen blivit allt mattare. Det är decennier sedan jag hade en julgran. I en garderob ligger en stor papplåda med julpynt. Girlanger, klockor, glitter, toppstjärna, flaggor och en amerikansk julgranseklärering med ljus i olika färger som bubblade. Inte så stämningsfullt som de gamla stearinljusen, men tryggare. Någonstans finns också en julgransfot. Antagligen i källaren.img_0067

En jul råkade jag hugga mig i handen, när jag skulle kvista av en gran, och fick sitta fyra timmar i Södersjukhusets akut innan jag blev hopsydd. Tillsammans med en liten pojke från Chile läste vi Kalle Anka. Han talade bara spanska men vi förstod varandra ganska bra. Det var kanske det året jag hade min sista julgran.

För att riktigt uppskatta julen bör man ha små barn omkring sig. Nu finns bara Minna, fem år, uppe i Hudiksvall, men henne träffar jag så sällan. Jag antar att hon tindrar med ögonen på julafton – men tror hon på tomten?

Jag var ungefär i den åldern när avslöjandet kom. Då tomten drog av sig vantarna hade gubben så små och smala händer. När moster Rut en stund senare kom in i köket kände jag igen händerna. Lurad! Så värst besviken blev jag inte. Jag hade nog haft mina aningar.

Morsan var ganska duktig på matlagning, även om hon höll sig till husmanskosten.  Till julen gjorde hon allting själv. Inlagd sill och sill i senapssås, sillsallad, så vackert formad, syltor – pressyltan var fantastisk, någon motsvarighet har jag inte mött senare. Den dallriga kalvsyltan var jag mindre förtjust i. Skinka förstås och lutfisk som legat i en balja. Och så risgrynsgröt med en mandel i. Och kantarellomelett! Det var ju inte så vanligt på julbordet, men det gav en försmak av sommaren. Och sen en saftig fruktkaka och massor av småkakor.

Det var ett frosseri. Men jag längtar inte efter det. Äter jag för mycket blir jag tung och däst och yr i skallen.

Kanske borde jag skriva mer om julen. Intresset är förvånansvärt stort. Mina julbloggar från förra året är just nu de mest lästa. Jenny Nyström, Viktor Rydberg, julbord, Natten går tunga fjät.

Än är det två veckor kvar.

Posted in Minnen | 1 Comment »

Kineserna i köket

Posted by hellbom på 122008vUTC12bUTCSun, 07 Dec 2008 04:51:55 +0000 26, 2007

kineser-i-koket1

Som regel är jag på ganska gott humör när jag vaknar på morgnarna. Men skulle jag av nån anledning vara lite sur, vilket sällan händer, blir jag glad som en lärka när jag möter de här tre gapskrattande kineserna i köket. Det är ett konstverk som synes, en ordentlig bit, 1 x 1 meter. Tavlan hänger ovanför arbetsbänken intill fönstret. Bäst så, det skulle kanske vara påfrestande att ha den i ständig åsyn.

Egentligen är det bara en gubbe. Det är ett porträtt av konstnären själv, 46-årige Yue Minjun. Hans skrattande kineser har blivit världsberömda.

Dottersonen Rasmus hemförde tavlan från Kina och gav mig i julklapp 2007. Vad kan han väl hitta på i år som slår detta?

Besökare i mitt kök tittar först förvånat på tavlan, sen brister de ut i våldsamt skratt. Jag tvivlar på att konnässörerna betrakar detta som stor konst – jag kan bara nämna att en av Yue Minjuns tavlor nyligen såldes för 6 miljoner dollar på Sotheby´s i London. Tyvärr är min tavla inte original.

Posted in Konst | Leave a Comment »

En medalj

Posted by hellbom på 122008vUTC12bUTCThu, 04 Dec 2008 08:33:32 +0000 26, 2007

Olle Engkvist, storbyggmästaren, träffade jag aldrig. Men jag kände ju väl till honom. Ända från barnsben. Han var en kändis, långt innan detta begrepp existerade – nästan i klass med film- och idrottsstjärnor. Tidningarna skrev flitigt om honom. Han hade alltid spännande projekt på gång. olle-engkvist3

Vi bodde på Hornsgatan 147, längst nere i Hornstull, som i början av 30-talet var en verklig utmark. Som närmsta granne, i 145:an, hade vi biografen Flamman. Det var Stockholms första funkishus. Flamman var Stockholms vackraste biograf. Jag är inte ensam om den åsikten.

När man hade varit nere på stan om kvällarna och gick hemåt och kom till toppen av Hornsgatan, lyste neonspiralerna på Flammans fasad som en välkomnande fyrbåk därnere i Tullen. Hjärtat klappade. Man kände stolthet. Det här var Söder, en del av storstaden.

Uno Åhrén, funktionalismens främste i Sverige, hade ritat huset. Det var Olle Engkvist som byggde det. Han byggde också hus i Ålsten åt vår bowlingspelande statsminister Per Albin Hansson. Det kände alla till. Han byggde hus åt Sven Hedin på Norr Mälarstrand. Han byggde stjärnhusen i Gröndal, som fick internationell berömmelse.

Vi bodde nästan grannar på landet under somrarna. Vi på Mörkö, Olle Engkvist på andra sidan Skanssundet, uppe i Grödinge. Jag cyklade förbi där många gånger men såg aldrig till honom. Han hade alltid något bygge på gång.

Sen 25 år bor jag i ett hus i hörnet av Nytorgsgatan och Folkungagatan som Olle Engkvist byggde om och renoverade i tidens anda år 1934. Det ritades i början av förra seklet av en annan stor visionär, Per Olof Hallman – han som skapade Rödabergsområdet och anlade Helgalunden här på Söder. En gång i början av det förra seklet gjorde en tidning en enkät med 25 kända stockholmare. ”Vad skulle ni vilja göra för att försköna Stockholm?” Nästan alla skulle ställa upp en staty, men Hallman svarade ”Jag skulle plantera ett träd”. Olle Engkvist skulle säkert ha svarat ungefär detsamma. De kände naturligtvis varandra. Hallman levde fram till 1941.

I  gårkväll, onsdagen den 3 december, fick jag till min stora överraskning Olle Engkvistmedaljen av Stockholms Byggnadsförening. Där jag stod på podiet på Norrlandsgatan kunde jag inte höra vad som sas, men efteråt läste jag motiveringen.

Thorleif Hellbom tilldelas årets medalj för att han som chef för DN:s bilaga ”På Stan” under lång tid med kunskap och kärlek beskrivit staden och känsligt tagit pulsen på Stockholm.

img_00622 medaljens-baksida1

Jo, jag tackar jag. Att det fortfarande finns någon kvar som minns den gamla På Stan är ett under. Om Olle Engkvist hade varit i livet under mina år där skulle han ha fått vår Guldkänga.

 

Posted in Stockholm | 1 Comment »

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.