Har den äran…

I dag borde jag baka en liten tårta och sätta ett ljus däri. ”Hellbom´s weblog” fyller ett år. Den 26 november 2007 kl 06.39 publicerades det första inlägget under rubriken ”Regn, regn”. Regnet fortsatte vintern igenom. I dag ligger  snön hopblåst i bulliga drivor, flera decimeter höga, på taket utanför mina fönster här uppe på vinden. Men novembersnö brukar inte bli gammal. Till i morgon utlovas flera plusgrader och blir det sedan regn försvinner den snabbt.

Bloggandet blev roligare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag hade knappast hunnit vakna på morgnarna förrän jag satt vid datorn och skrev. Idéerna bara forsade fram. Gamla minnen, snusförnuftiga funderingar. När jag träffade släktingar och vänner sa de vänligt att det var så trevligt att läsa mina berättelser. Jag borde skriva en bok, tyckte de.

Men nej. Bloggandet är något alldeles speciellt. Texterna duger inte till en bok. De skulle inte heller passa i en tidningsartikel. Att skriva en blogg är som att prata för sig själv utan en tanke på att någon annan ska läsa det.

Bloggarna ute på webben är så olika. En del gör allvarliga inlägg i aktuella debatter om politik, kultur, idrott. Mängden av unga flickor skriver ofta dagböcker och berättar sakligt om vad de har gjprt, vilka de har träffat, hur de klarat skrivningar och tentor. Unga grabbar är det ont om. De spelar kanske hellre dataspel.

Jag undrar hur gamla tiders flickdagböcker såg ut. De där som de gömde under madrassen eller låste in i nattygsbordets låda. Var de inte hemlighetsfulla, poetiska, trånande, kärleksfulla, hatiska, fyllda av förbjudna tankar? Var finns de nu? Brändes de av skrivarna när de uppnådde en viss ålder? Eller ligger de i en gammal koffert på ett vindskontor?

Dagens tjejbloggar är inte hemliga. De kan läsas av många. De allra hemligaste tankarna kommer aldrig ut. Därför blir texterna också så ointressanta.

Under året som gått har jag skrivit 124 inlägg. Ett var tredje dag. Inte så illa! Jag har haft 14 422 besök. Inte så värst imponerande tycker en gammal journalist från Sveriges största morgontidning. Hur många läste mina krönikor i På Stan varje vecka? Kanske 100 000. Nåja, det är kanske att ta i, men många var det.

Det förvånar mig vilka artiklar som mina bloggläsare söker upp. 232 besökare har läst vad jag skrivit om kokosbollar. Ofattbart! Det är en ganska svag artikel. En dag ska jag försöka skriva något riktigt smaskigt bra om kokosbollar. Något som väcker barndomsminnen.

Just det. Skulle jag själv välja ginge jag till artiklarna om barndomen och ungdomen. Bitarna från New York är inte heller så dumma och ”Putte i blåbärsskogen” har fått beröm.

Om jag får önska mig en present så här på jubileumsdagen vore det lite flera kommentarer. Det här som jag skriver är mest för att roa mig själv, men om nån annan vill läsa mina texter blir jag väldigt glad.

Nej, se det snöar…

 

…det var väl roligt. Hurra!…

Nej, inte alls. Inte ett dugg roligt. Med åren har jag kommit att avsky vintern. Jag gillar inte kylan, jag gillar inte snön. I dag, lördagen den 22 november snöar det över Stockholm. Det är fyra grader minus, så snön kommer att ligga kvar. Den har redan krupit upp en halv decimeter på fönsterrutorna

Om jag nu ska gå till Konsum, vilket ingår i dagens planer, får jag röra mig försiktigt. Inte glömma käppen. Någon snöskottning är inte att förvänta. Jo, kanske på körbanorna, men alltför sällan på trottoarerna.

För sisådär 75 år sen hade snöskottarna redan varit i farten med spadar och spett. De var inte så effektiva, men de var många. En del hade kanske aldrig tidigare hållit i en skovel. Det var depression och arbetslöshet. Kontorister och butiksbiträden köade till snöskottarjobben. I lågskor, ulster och hatt ryckte de ut för att röja väg åt stockholmarna. Det var en ömklig syn. En sorglig syn. Men drivorna skyfflades undan. De goda medborgarna kunde tämligen riksfritt ta sina promenader.

Ja, för min del hade snön gärna fått ligga kvar. Att kunna spänna på sig laggen utanför porten på Hornsgatan, köra ner genom Ligna och följa Wolmar Yxkullsgatan österut mot Tanto – det var toppen. Nu var det länge sen jag åkte skidor. I källarn har jag ett par i antik modell. På dem blir det aldrig mera åkt. I en garderob hänger urmodiga skidkläder. De får hänga. Inte ens Myrorna skulle vilja ha dem.

Jag måste medge att vintern ibland kan vara ganska vacker. Snön gör dagarna lite ljusare. Förra årets barvinter var för trist i sin gråhet.

Egentligen vet jag inte hur jag vill ha det. En ständig vår kanske.

Snön har krupit upp ytterligare nån centimeter på fönsterrutorna. Nu ska jag fixa lunch och så titta på Kalla däruppe i Gällivare. Det är hon, tjejen som åker skidor, ni vet.

Spenderbyxorna på

En tjej skriver i sin blogg: ”Natten spenderade jag hos min pojkvän…”

Det stör mig en smula. Det är det engelska verbet ”spend” i betydelsen ”tillbringa” som spökar. Dagens Nyheter skriver att besättningen på ”Endeavour” ”kommer att spendera två veckor på ISS.” Får man verkligen säga så? Jag skickar en fråga till Grünbaum.

Enligt min mening betyder ”spendera” att man bekostar något. bjuder på något. Den som är frikostig har ”spenderbyxorna på”.

Språket förändras och det är inte mycket vi kan göra åt det.

Eller är betydelsen ”tillbringa” äldre än jag trott? I Svenska akademiens ordbok hittar jag följande citat från 1735: ”Alla wäl inrättade Hushåld som spendera en tima eller något mera om dagen antingen at dricka Thé eller äta Fru kost.” Det ska bli intressant att se vad Grünbaum säger om hon ger sig tid att svara.

Men vad sägs om ”i såna fall” i betydelsen ”i så fall”? Det stör mig.

Vi syns! (tidigare Vi ses!)

PS: Ett inlägg i ämnet av Catharina Grünbaum finns i kommentaren här nedan.

Varför ler inte Sasha?

 Det är klang och jubel all over the world. Det gick som vi hoppades. Grabben vann. Aldrig nånsin har en politiker blivit så hyllad. I hundratusentals, ja miljontals bloggar, i miltals av tidningstext, i oräkneliga TV-program hälsas Barack Obama välkommen som världens frälsare, han som ska rädda oss ur depressioner, befria  oss från krig, lätta våra krämpor, ja nästan skänka oss ett evigt liv.

Bilder av den heliga familjen sprids överallt. Se hur lyckliga de är! De skrattar med stora vita tänder som vore de sponsrade av Colgate, Barack, Michelle, Malia. Det är bara lilla Sasha, sju år gammal, som ser allvarlig, nästan sorgsen ut. På bild efter bild likadant. Vad är det med henne?

 

Let me make a guess. Hon är i tandömsningsåldern. Öppnade hon käften skulle hon se ut som en trollunge. Det kunde bli en katastrof. Hon skulle slå ut daddy från förstasidorna. Ständigt ekar det i hennes skalle: ”Keep your mouth shut, keep your mouth shut…!”

Hon kommer att minnas de här dagarna i hela sitt liv och varje gång hon vill till att skratta kommer hon hastigt att föra handen till munnen. Nej. nu fantiserar jag. Hon glömmer kanske. Men jag tycker lite synd om de här två små tjejerna. Vita huset verkar inte vara så barnvänligt. De skulle säkert ha haft det roligare hemma i Chicago.

Låt oss invänta våren, då körsbärsträden står i blom i Vita husets trädgård. Då kanske vi får se lilla Sasha le.

Keep smilin´lil gal!

Kicki Bäck

   

    (Ombord på skonaren ”Ingeborg” av Vissefjärda)

 

    Kicki Bäck

    sov i en säck

    uppe på däck,                              

    iklädd en smäck

    fläckad av bläck,

    i övrigt helt näck

    och tämligen täck

    med en välformad häck

    fastän smal som ett streck.

 

    Hon är munter och käck

    men fruktansvärt fräck

    när hon driver gäck

    med Gregory Peck

    så han bleknar av skräck.

 

    Hon lever på knäck

    samt skorpor med späck

    och en liten avec.

 

    Vad hände sen, dr Eckh?

 

   En mås släppte sitt träck

    så att skutan sprang läck

    och Kicki vart väck.

 

    (Visa från Hellsingland)

 

 

Lovers of the ”Kokosboll”

 

Svenska folket älskar kokosbollar. Nej, jag har ingen statistik. Jag vet inte hur många ton vi glufsar i oss, men frågan är om något annat godis upptar våra tankar lika mycket. Jag har skrivit två inlägg om kokosbollar i den här bloggen. En heter ”Negerbollar” och har lockat 36 läsare, den andra heter ”Mera kokosbollar” och dit kommer en eller flera besökare varje dag. I går var det tre stycken, Totalt har 195 personer läst den. Det är den mest lästa artikeln av alla. Hur i allsin dar kan det komma sig? När jag skriver in ”kokosbollar” i Google får jag 33 400 träffar. tre av dem är mina. Hur kommer det sig att så många väljer min blogg?

Min barndoms kokosbollar finns inte längre. Eller är det kanske mina smaklökar som har förändrats. En kokosboll smakar ju förresten inte så mycket. Det är den underbara känslan när man tar en tugga och låter inkråmet smälta mellan tungan och gommen. Kärlek vid första bettet. För fem öre obeskrivlig njutning. Små flisor av kokos fastnade mellan tänderna och bevarade minnet länge, länge.

Det finns otaliga recept på kokosbollar. Med äggula, med äggvita, med gelatin, med vaniljsocker. Det är bara kakao och kokosflingor som är gemensamt för alla förslagen. Jag önskar jag kunde hitta receptet på Augusta Janssons kokosbollar. Det är de bästa jag har ätit i vuxen ålder. Jag skulle också vilja veta om de finns att köpa någonstans.

Vem vet, kanske intresset för annat godis är lika stort som för kokosbollar. Hur är det med polkagrisar? Och var hittar man riktigt fina geléhallon? Titta på den här bilden. Ser de inte härliga ut?