Vi hade inga segel…

Nej, en särk hissade vi inte. Det var kanske ett gammalt lakan. Och masten var en åra.  Det gick långsamt fram i den milda vinden över Tormstaviken, men till slut kunde vi förtöja i aborrvassen.  Aborrpinnarna var så små, så små och knappast ätbara ens för en katt, men det var ändå en stunds sysselsättning.  

Den ena dan var den andra lik. Frukost klockan elva. Så marsch till sjön med badrockar, saft och bullar. Det var morsan och moster Rut, det var Olle när han var frisk, det var Lasse och det var Tord. Och så jag då. Där låg vi gräset framför sjöbodarna, som var så gamla att de kanske hade överlevt ryssarnas invasion 1719. Då och då klafsade vi ut i leran och tog oss ett dopp.

Sture hade lärt mig en märklig simstil. Man låg på sidan, sträckte ut vänsterarmen och vispade till med höger. Jag lärde mig aldrig bröstsim, men blev ändå en hygglig simmare när jag hade lärt mig crawl i Mälarhöjdsbadet. Men nån stjärna blev jag aldrig. ”Loppan” Adlerz som tränade Hellas-juniorerna i Forsgrenska påstod att jag låg med ändan för högt i vattnet.

Efter ett par timmar var det fika. Vi hade byggt upp en liten eldstad och jag kokade kaffe. Alldeles intill, ända ute vid strandkanten, låg en källa med nästan iskallt järnhaltigt vatten. Det tog vi till saften. Hallonsaften. Jag känner fortfarande smaken av järn och hallon i munnen.

Det var långa, trista dagar. Vi var alldeles ensamma där vid sjön. Vi och korna från Tormsta. Nån gång kom kantorn och ett par gubbar och drog not och håvade in massor av gös. Syster på Hemmet köpte ett gammalt busschassi av Hjalmar Johansson i Hölö och ställde upp som omklädningshytt på andra sidan nätgården. Hon tog ett hastigt dopp och så gick hon hem till sina åldringar igen.

Inga lekkamrater hade vi. Jo, det fanns ett par ungar uppe vid Berga, som blev rikskänt som Radiogården. Dit cyklade jag och hälsade på ibland. Men lekte gjorde vi inte.

Lördagarna var lite annorlunda. Då gick vi till Aspbacken och mötte pappa vid bussen. Och morbror Sture kom cyklande från Åhlén & Holm. Då blev det lite fart. Vi kickade boll med grindstolparna som mål, vi spelade krocket och kastade pil mot vedbodörren.

När jag var femton revolterade jag. Inte en sommar till i denna sega idyll. Jag fick jobb som praktikant på Nordisk Rotogravyr. Jag satt på en barstol i Tempohuset vid Hötorget och käkade lunch. Jag åkte i min första rulltrappa. Jag hämtade middagen åt mig och pappa i Maria hushållsskola på Långholmsgatan.

Men nån helg cyklade jag ut till Mörkö och där var allt som det vanliga. Här är en 30-talsbild från stättan vid Korslöt med Olle, Rut, Tord, Lasse, Thorleif och Emy.

På kvällarna slogs vi mot myggen. 

  

                   

 

I denna ljuva sommartid…

Ja, så ljuv är den ännu inte. Vinterjackan får sitta på ett tag till. Men sommartid är det. Helt officiellt. Sen i lördags morse. Vilken massa klockor man har att ställa om. I datorerna, i videospelarna,  i digitalboxen och i spisen. Två väckarklockor som jag aldrig behövt använda, ett fickur, en klocka ovanför köksdörren, i mobilen, i kortvågsradion. Och i bilen förstås. Många sköter sig själva, en del apparater måste startas om, ett fåtal vrids för hand på gammaldags vis.

Jag tog ut bilen ur vinteride och på söndan åkte jag till Mörkö. Dörren till lillstugan kärvade mer än vanligt, dörrposten slår sig i fukten. Trots att jag visste vad som skulle hända satte jag en skruvmejsel i nyckelringen och vred om. Och vips – nyckeln bröts av. Men jag har två i reserv.

Jag gjorde en kort utflykt i terrängen och konstaterade att blåsipporna var i full gång. Men det var faktiskt lika tidigt förra året. Med stor möda återvände jag till fast mark. Jag bör inte ge mig ut utan stavar. Jag sträckte mig efter tallgrenar och grangrenar, torra hallonplantor gav mig stöd, jag höll på att fastna i en nyponbuske. Snart får jag väl tillbringa mina somrar på en bänk under kastanjerna på Katarina kyrkogård. Eftersom jag tänkt mig ett liv efter detta, utströdd i minneslunden, kanske jag kan behöva en viss tillvänjning.

Såna där efter-döden-ritualer känner jag inte alls till. Måste man boka tid för att bli utströdd? Är en präst eller kyrkvaktmästare närvarande eller kan man bara komma knallande med en urna under armen? Hur går själva ströandet till? Tar man en grabbnäve aska och gör svepande rörelser som en gammaldags såningsman? Eller har man en liten sked eller skopa och pytsar ut lite här och var?

Charlotte Reimerson har skrivit en broschyr om det här. Jag borde kanske läsa den.

En gång skrev jag en sur krönika om två tjejer som barbröstade låg och solade sig i minneslunden. Mitt under högmässotid dessutom. När jag ligger där utströdd får de gärna återkomma. Sen kan de gå hem med nåra korn av mig på ryggen.

Aska är ju bra för komposter. Man ska varva ogräs, matavfall, kalk och aska. Där kunde man göra lite nytta. Bli utströdd sen över rabarberlandet. Kommer rabarbern att ärva mitt DNA? Surt, sa räven!

Makabert? Inte alls. Det är så här vi forskare funderar. Sen är det raka spåret till Nobelpriset.

Nästa helg får jag göra ett nytt försök med lillstugan. Och jag får inte glömma käpp eller stav. ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och stav gör mig trygg…”

All Fool´s Day

Alldeles nyss var jag inne i Thorleifs space, min andra blogg, och redigerade min Profil. En liten ändring bara. Från 83 till 84 år. Så gammal är jag alltså nu. Skallen känns fortfarande ganska ung, men kroppen är nog, vad man säger, åldersadekvat.

Bilden: Thorleif och Olle på Mörkö vid unga år.

84 år – det är en helsikes lång tid. Hur har jag utnyttjat dem? Sisådär. Det kunde nog ha varit bättre. Jag kunde nog ha nått en högre position i samhället om jag hade varit lite mera ambitiös. Men då hade jag antagligen varit utsliten, död och begraven vid det här laget.

Nu har jag slirat med. Inte på ett bananskal precis, men åren har gått och det har varit tämligen hyfsat.

Att vara född den 1 april kunde vara upphov till hyss och skämt och skoj av alla de slag. Men ingen har nånsin retat mig för detta. Det var fortfarande vinter den dag jag föddes, sägs det. Ackuschörskan gick på skaren över åkrarna från Grönbrink till Lustigtorp. Jag ska kolla med SMHI om detta kan vara riktigt.

Något vidare firande blir det nog inte. 1 april är ju annars ett datum som är lätt att komma ihåg. Men jag är själv inte någon bra gratulant. Födelsedagar har aldrig varit min grej, om man så säger. De gånger jag blivit uppvaktad, med tioårsintervaller, har jag mest känt mig generad.

Men jag ska kolla e-postlådan frampå dan. Där kan finnas något.