Att ”hitta på”

Om jag hade förmågan att ”hitta på” skulle jag skriva en roman. Eller en deckare. Short stories. Men de försök jag har gjort i den vägen, i tidig ungdom, har varit förfärliga. En kärleksnovell i Vecko-Revyn under pseudonym – hur i herrans namn kunde Kerstin Wijkmark ha så dåligt omdöme att hon antog den? – jag skämdes redan då och lät min bror Olle kvittera ut honoraret. Religiösa betraktelser i Diakonistyrelsens tidningar. Skäms dubbelt upp! Vilken vidrig hycklare!

Nej, jag måste ha verklighet, jag måste ha varit med, sett och hört. Miljöskildringar klarar jag ganska hyfsat, samtal kan jag referera, utseenden kan jag beskriva.

Det är här jag känner en släktskap med Erik Asklund. Han skrev några ganska usla romaner, kantiga och uppstyltade, konstruerade vid skrivbordet. Men så skrev han böckerna om Manne – det var han själv – och han skrev ”En kille från Hornstull”. Han var helt enastående. Där slår han Fogelström med bred marginal.

Första gången jag var medveten om honom var jag sju år. Vi hade cyklat till Sandvik på Mörkö för att hälsa på familjen Kjellgren som var goda vänner till mina morföräldrar. Där var den här unga grabben, Erik Asklund 23 år, författare, utgivare av böcker. Böcker skattades högt i mitt hem. Författare var något fint. Vi följde med pappa Hjalmar, den gamle sjömannnen, ner till sjön för att meta. Medan han drog upp fisk efter fisk fick Asklund och jag inte ett enda napp. ”Farbror Hjalmar” skrattade åt oss. Jag sa också ”farbror” till Erik Asklund, men jag skulle säga ”du” tyckte han. Det var första gången jag sa ”du” till en vuxen. Två killar från Hornstull. Vi gick längs stranden och letade grejer som flutit iland och vi pratade om Tullen som vi båda kände så väl, butikerna, expediterna, poliserna som patrullerade på gatan. Hornstull hade ju inte förändrats så mycket sen hans barndom. Flottbron var borta, Liljeholmsbron hade tillkommit. Tåget gick inte längre bredvid Hornsgatan utan hade flyttat till Årstabron. Högalidskyrkan hade byggts och biografen Flamman, där polisstationen en gång legat.

Den julen fick jag en bok av honom. Det var ”Grådasken på Singelton”, en internatskola lik Hogwarts, men ack så olika. Josef Kjellgren brukade också skicka oss julklappsböcker, men han var lite mera medveten i sitt val. Lisa Tetzners ”Fotbollen” och den ryska ”Petjka och klockan” har jag fortfarande kvar.

Asklund träffade jag ofta under pojkåren. På Mörkö förstås, där han en sommar lärde mig paddla kanot och på vintern, när jag hälsade på hos Kjellgrens på Högalidsgatan. Fabror Hjalmar brukade sitta på vinden och knyta nät. Där var också Erik Asklund ibland. Vi satt och lyssnade på den gamle skeppstimmermannens – han kallade sig kapten – skrönor från haven.

Som gymnasist gjorde jag en gång ett ”enskilt arbete” med rubriken ”Söder i litteraturen”. Jag satt en dag hos Asklund som då bodde på Heleneborgsgatan och han gav mig stor hjälp på vägen. Han hade just upptäckt att Eyvind Johnson och Ivar Lo-Johansson en jul hade befunnit sig i korsningen Hornsgatan-Ringvägen utan att känna till varandra. Eyvind stod i ett hörn och vaktade Frälsningsarméns insamlingsgryta. Ivar Lo stod i ett annat och sålde julgranar. En spårvagn brann i spårvagnstallarna. De skrev båda om detta. Mitt enskilda arbete kom alltså att nnehålla ett litterärt scoop.

Han berättade om böcker han läst, om författare han mött. Vi talade om Elmer Diktonius som var hans gode vän. Jag hade just läst ”Gräs och granit”. ”Gris och granät”, sa Asklund. Jag tittade förvånat på honom. Hur kunde man vara så vanvördig?En kväll många år senare kom jag att hamna i ett verkligt illustert sällskap på Freden. Min vän Nisse Gustavsson (”Fredrik Åkare”) satt vid sitt vanliga bord och tillsammans med honom var Erik Asklund, Paul Andersson, Svante Foerster, Gunnar Torhamn och Aksel Sandemose. Stämningen var hög och vi serverades med moderlig omsorg av fröken Greta.                                                Fredrik Åkare/Nisse G

Vid stängninsdagsdags fortsatte vi hem till Nisse på Västerlånggatan som brukligt var. Vickningen kom att bestå av tjocka skivor rå falukorv, nersköljda med renat brännvin.

Frammot morronsidan bröt vi upp,. men Sandemose och Asklund kvartade över. Asklund var en ofta återkommande nattgäst, när det var tjall på linjen med Lis.

Kontakterna blev inte så täta, sen han flyttat från Mörkö. Vi brukade ses på Systemet i Trosa. När biografen Chicago hotades av nedläggning ringde jag honom och föreslog att vi skulle skriva ett upprop och försöka rädda biografen. Det var han med på. ”Skitan” måste få leva kvar. Inte kan en blivande biografägare kalla sin bio för ”Skitan”, tänkte jag och la på.

Chicago var en av de första ”lusaskarna” som försvann. Snart stängdes också de elegantare biograferna. Och efter några år var alla Hornsgatans biografer borta. Ett tiotal.

Sista gången jag talade med Erik Asklund kan ha varit hösten 1980. Han bodde då i en liten kåk högst upp på Gamla Lundagatan. Jag ringde för att be honom skriva en bit för På Stan.

- Min läkare har förbjudit mig att sätta mig vid skrivmaskinen, sa han. Jag jagar upp mig alldeles för mycket. Han hade legat på Södersjukhuset, där han hade delat rum med Artur Lundkvist. En dag hade Maria Wine haft med sig en butelj whisky. När hon hade gått tog sig Artur en klämtare.

- Men mig bjöd han inte.

Vi pratade en stund lite hit och dit. Han gillade På Stan, sa han. Han brukade läsa mina krönikor. Vi slutade samtalet, han skulle gå ut och kratta löv.

Han dog den hösten och efter många dramatiska turer spreds hans aska över Riddarfjärden, vid vars strand han växt upp och bott en stor del av sitt liv.

Flera år senare kom jag in på antikvariatet vid Kornhamnstorg. Där hittade jag ett fint exemplar av ”Manne” som jag köpte för 40 kronor. När jag öppnade den fann jag den här dedikationen på försättsbladet. Fröken Greta hade tydligen läst boken innan hon sålde den. Den var uppsprättad.

Morgonklipp

Klockan nio började min tjänst på efterspaningsdetaljen på A 1, men redan klockan sex satt jag på Allehandas redaktion och klippte morgontidningarna till uppföljning och framtida bevakning. På det här fotografiet är jag klädd i civil kavaj, som jag antagligen har lånat av någon, men jag bär kronans skjorta och slips.

Fortskaffningsmedlet var cykel. Det var snabbaste sättet att ta sig genom stan. Vid den här tiden bodde vi i Västertorp, en bit bortom Telefonplan, så visst fick man motion.

All vår början…

- Du och jag är ständiga börjare, sa min vän ”Snosse”, som var lite filosofiskt lagd. Jag vet inte vad han syftade på, men i stort sett hade han rätt. Vi satte igång med stor entusiasm och vilda förhoppningar, reportageuppslag, omdana tidningen, tjäna pengar på diverse projekt, exempelvis skriva ett filmmanus om rallare. Efter ett tag falnade glöden. Till slut slocknade den helt.

”Snosse” (Tage Thorsell), ritad av Hasse Erikson.

Ojojoj, vad mycket jag har börjat med. Lära ryska, lära spanska. lära telegrafi och stenografi, ta skepparexamen. cykla till Moskva, ta en fil kand, motionera, banta, sluta röka, sluta kröka.

Jo, en del har jag faktiskt lyckats med, men utan egen viljestyrka. Efter ett helt liv i övervikt är mitt BMI optimalt och jag räknar inte längre kalorier. Hur har det blivit så? Har inte en aning. För över 50 år sen slutade jag röka, utan större kamp. Och krökandet upphörde – bortsett från ett litet glas vid högtidliga tillfällen - i samband med sjukdom. intag av ett stort antal mediciner och en viss självbevarelsedrift.

Det här påminner mig om en historia, som må vara ”laved”. En DN-kollega, vars namn ska vara  onämnt berättade den för mig. Han satt i sitt rum tillsammans med Jolo med dörren öppen, då den beryktade ”tjejmaffian” tågade förbi i korridoren. De var inte fagra, dessa tappra valkyrior. De natursköna gjorde sitt bästa för att tona ner detta. Jag ska inte genera dem genom att visa ett fotografi, ty i dag äro de alla omvända. Nästan alla.

Jolo, som inte var särskilt förtjust i den här kvinnoemancipationen, såg efter dem, suckade och sa: ”Slut med kröka, röka och göka”. Sant eller icke – det låter inte riktigt som Jolo. Han var inte bara en mycket prydlig herre, han var också lite pryd, enligt min mening. Formell och korrekt. En gång gav han mig en ordentlig utskällning när det hade tagits ett fotografi, där jag hade råkat gå framför gamle kung Gustav Adolf vid en rundvandring på Studsvik.

- Man går inte framför kungen!

Det här blev ett sidospår. Hur ska jag nu fortsätta? Början var inte så dum, eller hur? Nästan lite Wodehouse. Fast det blev ju inte lika roligt. Jolo som Bertie Wooster? Tja!

Egentligen hade jag tänkt berätta om min gamla Remington och hur jag lärde mig skriva på den.

Det får bli en annan gång.

Ut i livet

Efter Valborg och första maj 1943 lade jag av studentmössan och har sen dess inte burit den. Nu ligger den, gulnad och krympt – eller är det min skalle som har växt trots att håret fallit av – i en stringbox i mitt skräprum. Nu gällde det att skaffa sig ett jobb tills jag skulle börja på högskolan till hösten. Redan tidigare hade jag gjort en trevare på Stockholms-Tidningen med ett naturlyriskt stycke från Tantolunden.

- Ska det här vara ett kåseri, fnös Olle Carle (Cello), som då var redaktör för Melodisidan. Oscar Rydqvist (Åbergsson) på Dagens Nyheter hade kanske varit mera förstående, men DN vågade jag ännu inte närma mig.

Att jag nu, i början av maj, gick till Nya Dagligt Allehanda, berodde naturligtvis på att jag legat till sängs på dess förstasida. Att den var höger och hade flirtat med nazismen bekymrade mig inte alls. Politik var det minsta jag tänkte på.

- Nu har du tur, sa vaktmästarn som hette Percy Oscarsson och snart skulle avancera till pressfotograf. Vi söker just en sommarvikarie. Och han visade in mig till redaktionssekreteraren som var Rudolf R:et Eklöw. Honom kände jag förstås till, han var en berömd fotbollsdomare. Hur han kunnat bli redaktionssekreterare är för mig en gåta. Den dagliga ruljangsen sköttes av notischefen Sverker Lönnberg och ombrytningschefen Sigvard Ekelin.

- Ni är förstås en sån där kulturjeppe, sa R:et. Nej, det sa han inte, men det var något ditåt.

- Inte alls, sa jag. Jag kan göra vad som helst, men jag är inte så bra på att stenografera.

- Det ska ni inte bekymra er om, sånt är onödigt här. Och det sa han faktiskt.

- Tala med Ole Söderström. Han behöver hjälp i rådhuset.

Ole Söderström, den blivande succéförfattaren, tävlade med Bus-Jansson i Aftonbladet om att vara Stockholms tuffaste kriminalreporter. Han blev glad och tacksam att slippa de trista rättegångarna och vara fri att umgås med hårdingarna i polishuset.

Nästa dag cyklade jag till Scheelegatan, iförd block och penna. Jag visades till pressbordet med god utblick över bovar, advokater och åklagare. Efter att ha lyssnat en timme eller så gick man ut och ringde mottagningen på tidningen. Där skrev Anna-Lisa Bergström ner vad man sa, hyfsade till språket, tog bort onödiga ord och hummanden. In igen och lyssna. Ut igen och ringa. Så höll det på fram till lunchtid ungefär, för på den tiden var kvällstidningar åtminstone eftermiddagstidningar.

Många dagar hände inget särskilt. Då kom jag på att jag skulle skriva något liknande Brylls ”Hos Justitia” i DN. Det blev ”Herr Domare” och den spalten kom att leva så länge Allehanda levde och fortsatte några gånger i Expressen under rubriken ”Inför rätta”. Medan Bryll ägnade sig mest åt juridiska spetsfundigheter var mina berättelser små novelletter. Den första biten, som var införd den 28 maj, hette ”En bilresa om våren” och handlade om en ung grabb som i fyllan och villan tagit en taxi från Stockholm till Uppsala för att hälsa på sin fästmö. Sedan hade han tagit bilen tillbaka igen och nu stod han inför rätta eftersom han inte hade haft pengar att betala med.

När jag nu läser den märker jag att tonen är ungefär densamma som i dag.

Så kom mitt genombrott. Det var den 16 juni. Gustav V fyllde 85 år och skulle åka kortege genom stan på eftermiddagen. Jag skickades till hovstallet för att skriva en bit om förberedelserna. Det blev en spalt på förstasidan, ”Kungens hästar fick nya skor på födelsedagen”. Inget märkvärdigt tyckte jag. Den var osignerad.

Två dar senare kom Idrottsbladet. Där citerade Torsten Tegnér ett långt stycke ur min artikel i sin ”I dag”- spalt och sen skrev han: ”Detta hålla vi som upplysande, upp-piggande och ganska god journalistik, enligt icke oävna franska, engelska, amerikanska…och svenska…traditioner. Just detaljen är det som ger liv åt tavlan”.

Så citerade han Flaubert, Platon och sig själv. År 1912 hade han skrivit om ett par fuktiga raggsockor i Stadions omklädningsrum.

Hästsportexperten Knutte Norling kom in på det rum jag delade med Ole med Idrottsbladet i handen.

- Nu du gosse, sa han, nu är du fast här.

Han hade så rätt.

-

Skriva dagbok

- Skriv ner dina minnen, har dotter Annika uppmanat mig gång på gång. Jag har varit tveksam, mitt minne är så dåligt, långa perioder av mitt liv är fullkomligt borta, namn har försvunnit, årtal blandats ihop. Ibland glimtar det till, bilder zoomas in, jag ser detaljer, hör repliker. Men det jag vill se, det jag vill höra, från låt oss säga våren 1935, finns inte där.

Jo men visst. Här har vi en dagbok. Den enda jag fört. En gul anteckningsbok, 10 x 16,5 cm, med texten Notes på det blanka omslaget. Den börjar torsdagen den 16 maj. Dagens namn är Hilma. Namnsdagar var viktiga, de firades med blommor och tårta. Vad hände då den dagen?

”Det bara regnar och blaskar, det tycks visst aldrig bli sommar.” Mamma och jag och Olle hade samtidigt haft öroninflammation. Vi gick på efterkontroll på en klinik vid Kornhamnstorg, ett par-tre gånger i veckan. Olle låg fortfarande på sjukhus. Varje dag skrev jag in jag hans feber. Det var ”trafikvecka” med poliser i gathörnen. De lärde oss gå mellan de gula strecken.  Lördagen den 18 hade mamma och jag varit på Sabbatsberg. Jag noterade att Ford öppnat bilhall på Vasagatan. Vid Centralen stod folk och väntade på belgiska kungaparet. Varuhuset Seva vid Adolf Fredriks torg var flaggprytt. Dan därpå gick jag till Rosenlundsgatan i duggregnet och tittade på stadsloppet. Tisdagen den 21 mötte jag det danska ”konungaparet” som anlände till Logården i ”Dannebrog”.  Dan därpå var jag i Tanto och tittade på repetition i friluftsteatern. Den 24 var det 32 grader varmt. Den 27 hittade Jompa en igelkott i Bergsund.

Så där fortsatte det dag efter dag. Sol och regn noterades, liksom Olles feberkurva. Nyårsafton blev dramatisk, radioprogrammet stuvades om. Den svenska Abbessinienambulansen hade blivit bombad, flera uppgavs ha dödats. Vi kände oss nära berörda. Chefsläkaren Fride Hylander var från Björkarö på Mörkö.

Min skolkamrat Ingvar Hedkvist dog i januari. Vi skramlade ihop 17:65 till en krans. Lärarna fick bara ihop 11 kronor. Hela klassen åkte ut och sjöng vid begravningen på Skogskyrkogården. När locket på kistan lyftes av och Ingvar låg där gul och död svimmade David. ”Direktör S. Lilja” – det var mannen i den vita kostymen som senare kom att leda allsången på Skansen – bar ut honom till sin bil och jag och Hempa och magister Bergman fick åka med till Hornstull.

Dagboken slutar den 30 oktober, då Elsa hade namnsdag. Jag hade börjat i Södra kommunala och presenterar mina lärare. Klassföreståndaren Stellan Fries ”verkar närsynt, hör illa, samt undervisar i tyska. För att vara tysk lärare är han hygglig”. Vad jag nu kan ha menat med det.

Det gav ju inte så värst mycket. I fortsättningen blev det inte flera dagböcker. Så jag får lita till mitt skrala minne.

Dubbelgångaren

Under några år hade jag en dubbelgångare. Han hette Anders Börje och var en ganska känd schlagersångare och gitarrist på 40-talet. Egentligen var hans namn Börje Andersson, men det är lite för enkelt för en artist. Det är synd att jag inte kan hitta en bild på honom så att ni kunde se likheterna – fast jag tycker nog att jag var snyggare.

Vi träffades ganska mycket, mest på KB på Smålandsgatan, ibland på Riche.

Den första förväxlingen upplevde jag när jag låg inkallad vid A 1 på Valhallavägen. En morgon mötte jag översten på kaserngården. En riktig gammal stridis som stoltserade med det tyska järnkorset kring halsen. Han hejdade mig. ”Tack för i går kväll”, sa han. ”Det var mycket trevligt”. ”Tack, överste”, sa jag, gjorde honnör och undrade vad fan han menade.

- Anders Börje var här och sjöng, sa kompisarna. Han trodde du var Anders Börje.

En kväll blev jag nobbad på Riche. ”Ni är portförbjuden här”, sa rockslusken. Jag protesterade och bad dem kalla på Tore Wretman. Han bekräftade att jag var Thorleif Hellbom på Filmjournalen.

Det visade sig att Anders Börje hade levt djävulen och påstått att rockvaktmästaren hade slarvat bort hans gitarr. Gitarren kom till rätta. Han hade glömt den i telefonkiosken tvärs över gatan.

En dag var vi på förhandspremiär av filmen ”I Roslagens famn” i Norrtälje. Det var nån rappakalja om Fritiof Andersson byggd på Evert Taubes visor. Premiären följdes av en rejäl supé med helan och halvan och tersen och konjak till kaffet och groggar därpå. Anders Börje och jag fick åka tillsammans med Evert Taube tillbaka till Stockholm i Sandrews förhyrda limousine. Evert satt och sög i sig konjak med en pipett och då och då räckte han nådigt över den till sin sångarbroder och mig. När vi fram mot gryningen steg av vid Tre Horors Plan var vi ganska på röken.

Börje bodde vid den tiden på Riddargatan, tror jag. Vi vacklade dit och han väckte upp sin nygifta hustru och krävde att hon skulle fixa till något att äta och dricka. Hon irrade runt i ett nattlinne och såg ganska förtvivlad ut. Jag tyckte det var en smula obehagligt och sa att jag nog måste dra mig hemåt. Jag sa gonatt till Börje och Maj-Britt Nilsson. De skilde sig några år därefter och hon fick troligen en lugnare tillvaro tillsammans med Per Gerhard.

När SF spelade in Tor Hedbergs ”Nationalmonumentet”, som fick titeln ”Det är min modell”, med Maj-Britt i huvudrollen åkte jag en dag ut till Råsunda.

- Nej, men hej, sa Maj-Britt glatt när hon såg mig.

- Hej, sa jag, lite tveksamt. Det här var på den tiden, då även ganska ungt folk höll på formerna och niade varann, tills damen la bort titlarna. Hon kan väl inte tro att jag är hennes man, tänkte jag.

- Vi var ju tillsammans på skolan, sa hon.

- Mja, sa jag, för jag kunde inte komma på något bättre.

- I Södra kommunala, sa hon.

Och då slog det mig. Då kom jag ihåg henne. Innan vi gick in till morgonbön fick klasserna ställa upp sig på led. I trappan stod vi i 3 D. På planet under oss stod en 2:a. Längst fram stod två jättesöta små tjejer. Den ena var Maj-Britt Nilsson.

Kan man tänka sig att hon hade spanat in mig och kommit ihåg mig. Hade jag vetat det hade jag väl gjort en framstöt och bjussat på bio. Men kanske inte, man var ju så förbannat blyg.

Jag såg henne många gånger sen i komedier på Vasan. Hon verkade ofta lite spänd och nervös, tyckte jag. Nästan som den där morgonen då hon snurrade runt i sitt nattlinne på Riddargatan.

Den hemliga telefonboken

Ur kökssoffan fiskar jag upp en gammal telefonbok. Den är fylld av ”hemliga” telefonnummer. På 40-talet skulle den ha varit en dyrgrip. Där finns alla svenska skådespelare värda att nämnas på den tiden. Och där finns en massa andra celebriteter. Hur kan det komma sig att jag har telefonnummer och adress till John Steinbeck?

Han bodde på 175 E 78th Street på Manhattan. Hans telefonnummer var BU 8-1779. Vem kan ha lämnat mig dessa uppgifter? Förlaget kanske. Vad var min avsikt? Att intervjua honom naturligtvis.

John Steinbeck var en av min ungdoms idoler. ”Vredens druvor” var en fantastisk bok. Tyvärr blev filmen inte lika bra. Jag hade roligt med ”Cannery Row” och ”Tortilla Flat”. Där var han lite besläktad med Saroyan. Och jag blev djupt gripen av ”The Moon Is Down”, som kom mitt under kriget och som vi läste tillsammans på rasterna i Södra Latin redan innan den kommit i svensk översättning.

Jag insåg nog att Hemingway var en bättre författare, men jag kände mig mera hemma med Steinbeck, nästan besläktad. Han skrev en rak journalistprosa, som kunde den ha kommit ur min gamla Remington. Förlåt, förlåt! Av samma orsak hade jag lättare för Erik Asklund än för Eyvind Johnson.

Det hade varit så lätt att ringa det där telefonnumret. Jag var en idiot som inte gjorde det.

Jag hade också telefonnumret till Richard Wright, CH 2-5610. Han bodde granne med mig i Greenwich Village, 13 Charles Street. Carl Johan Bernadotte bodde på 563 Park Ave, telefon RE 4-2108. Hasse Ekman, Nisse Ferlin, Birger Malmsten, Karl Gerhard (17 09 58). Adolf Hallman bodde på 9:e gatan i Villagen. Men det var väl inte så hemligt.

Men vem var Peter Perlman i Napoli och Sven Rye i Hollywood och Franz Katz på 95:e gatan?

Inte en susning.

Fotnot: Internet som allting vet. Sven Rye var en dansk journalist som kom till Hollywood efter andra världskriget. Han dog 2004, 98 år gammal.

Presskort 1944-45

Här har vi den unge journalisten. Prydlig kille, eller hur. Skulle nästan kunna gå till filmen. Jag inbillar mig att jag blivit tjusigare med åren, men fasen vet…

Diplomet

Det var väl det jag trodde. Snömannadiplomet fanns kvar. Det låg i kökssoffan som är en verklig guldgruva och som jag kommer att återvända till. Här är det, både fram- och baksida.

Snömannen

Min mest kända visa är nog ”Snömannasången”. Det är inget stort skaldestycke men melodin har en viss catch och jag skulle ha sjungit den för er om jag hade haft ordning på min ljudspelare.

Så här går den:

Uti Himalaya/där bor en snöman stor./Snömän ä´falia/ det säger mor/.Int´för jag rädder är/men jag tror jag stannar här/ja, jag tror jag stannar här/där brännvinet är…

Hur och var den tillkom minns jag inte, men troligen var det i ett sällskap som var något på lyran.

Jag sjöng upp låten för musikanterna på W6 och varje gång jag kom in på ”Säcken”, vilket i stort sett var varje dag med vår delade tjänst, gjorde trion ett break och spelade ”Snömannasången”.

Mäktigt!

PR-chefen på Volvo, och tillika kaptenen i reserven, vars namn jag just nu har tappat bort, blev så fascinerad av sången att han bildade ”Snömannaorden”, helt utom min kontroll. Jag blev dess bard. Han tryckte medlemsbevis och värvade ordensbröder, främst i militära kretsar men kanske också bland bildirektörer.

När jag började i psykförsvaret i II:a milo och trädde in på mässen på I 5 i Östersund visade det sig att ”Snömannasången” redan var välbekant där, och trots att jag bara var en enkel, om än något överårig fänrik, blev jag hembjuden på middagar ända upp till major.

Vem vet, kanske finns det fortfarande någon Snöman kvar därute på tundran.