Så var det klart

Söndagen den 5 juli 2009

Exakt en månad efter byggstarten var altanen klar. Eller takterrassen, om ni så vill. Det avslutande jobbet utfördes till ett dånande åskväder över östra Södermalm. Blixt och knall i ett. Två gubbar skruvade fast järnräcket som blomlådorna ska hänga på. Där stod de som levande åskledare. Helt obekymrade.

Så kom besiktningsgruppen, synade och skrev protokoll. Trätrallen sviktade en aning och skramlade mot plåtbaljan därunder.

- Det sättei sig, sa Mats. Det ska bli tyst.

Till det avtynande regnet kom Annika och blev altanens första gäst. Under paraply. Den inre hälften av altanen hade inte nåtts av regnet.

Det ska bli flera gäster. Men några större bjudningar är inte terrassen dimensionerad för. Det kan vara trevligt att ta en drink med lite småplock där. Kanske en liten buffé, som står uppdukad inne i rummet. Och en enkel kopp kaffe förstås.

Mest blir det jag själv som utnyttjar den. Men jag tror inte att jag behöver varken ljus eller infravärme. Jag kommer inte att sitta där i mörker och kyla. Men.kanske en markis.Solen kan bli besvärande när jag jobbar vid datorn eller ser på tv.

Nu återstår att få lägenheten i ordning igen. Att möblera om och koppla upp alla apparater. Frivilliga krafter har erbjudit sig att hjälpa till. Det kommer att behövas.

Besök i bostaden

Onsdagen den 24 juni 2009 Klockan sex på morgonen sätter jag nyckeln i låset, vrider om och stiger in. Det känns nästan som om jag gjorde något otillåtet. Jag känner inte igen mig, rummet har ändrat karaktär. Från den västra väggen strömmar ljuset från stora fönster. Möblerna är uppskjutna längs väggarna, soffa, bord, bokhyllor hukar under genomskinliga platskynken. En stor industridammsugare står mitt på golvet. En svart plastsäck är fylld av skräp. Verktyg och maskiner vars funktion är mig främmande ligger kringströdda.

 Mordkommisionen har ännu inte anlänt, liket är ännu inte funnet.

Har jag hamnat i fel program? Javisst? Här pågår terrassbygge – eller är det altanbygge? Terrass låter stiligare, altan är kanske adekvatare. Det här är alltså min bostad. Det kommer att ta sin tid innan jag lär känna den igen, innan jag har bott in mig. Och vad ska jag nu använda denna terrass till? Eller altan? Sitta där i eftermiddagssolen kanske med ett glas svalt vitt vin vid sidan. Men jag dricker ju så litet numera.

 Sen jag var här senast har en liten radiator smugits in under snedtaket. Smala kopparör för dit, passerar genom en tröskel i parkettfanérad board, terrassen ligger ett par steg upp, det här kan bli en fallfälla.

 Under denna onsdag tillkom handtag på fönster och dörrar, så nu kan jag ta mig ut alldeles själv. Jag får hoppas att dörrarna inte slår igen bakom mig när jag är därute, för det finns ju inga handtag på utsidan. Då får jag ställa mig vid räcket och ropa på hjälp och hoppas att fliickorna därnere i frisörsalongen hör mig.

När jobbarna gått för dagen öppnar jag och stiger ut. Värmen strömmar emot mig. Den konserveras av de kringliggande plåttaken. Halva terrassen ligger under ett mansardtak. Där kan man sitta torr medan regnet faller, om inte vinden ligger på från väster. Av någon anledning har gubbarna tagit upp ett hål i väggen och där skymtar jag husets stomme, en. kraftig timmerbjälke. Vad kan det vara för träslag, var har detta träd växt? Det skulle inte förvåna mig om mina norrländska förfäder flottat denna stock innan den sågades upp för att bilda stommen i detta 110-åriga hus på Stockholms Södermalm.

Jag gläntade på det gröna plastskynket som täckte arbetsplatsen och tjyvtittade på min nya utsikt. Mot väster såg jag moskén och Haglunds pinne vid Medborgarplatsen, lite till höger Katarina norra folkskola och kyrkan, upp mot norr gamla Dihlströms och i Nytorgsgatans mynning ett kyrktorn – kanske Engelbrektskyrkan. Rakt ner Slaktargårdens trädgård. I början av juli ska det hela vara klart. Ny rapport kommer då.

Sandlådan

Yngsta barnbarnet Minna kom på besök häromdan. Det händer inte så ofta för mellan Hudiksvall och Stockholm-Mörkö är det en bra lång bit. Det regnade den här dan, som det gjort oftast den här sommaren. 38 mm kom det.

Det hindrade inte Minna. Hon krängde på sig sin röda regncape och gick ut och samlade vinbergssnäckor som finns här i stora mängder.

En gång försökte jag tillaga dem. Byggde en bur av kycklingnät och lät dem vandra av sig slemmet i flera dar. Matade dem med egenodlade salladsblad. Tog sen livet av dem genom att lägga dem i kokande vatten, petade ur dem ur skalen och la dem i en kastrull med en mängd kryddor och grönsaker. Där skulle de koka i flera timmar. Jag glömde dem. Frampå eftermiddan kände jag os från köket. Det var ett helsikes jobb att skrapa bort de inbrända sniglarna från kastrullens botten. I fortsättningen åt jag mina sniglar på Cattelin.

Men det var om sandlådan jag skulle berätta. Jag bad Minna posera för ett fotografi. Jag byggde den när Rasmus var liten. Grävde en djup kvadratisk grop, göt ett betongkar. Klädde in det med tryckimpregnerat virke och sittbräder, fyllde upp med ett par lass mursand. Så köpte jag små hinkar, krattor, spadar och formar och kommenderade dit barnbarnen. Ja, Rasmus och Linnea gjorde väl några sandkakor. Sen kom Jonis, Petter och Theo, som då fortfarande hette Robin. Så var Malin här och kusinbarnbarnen Simon, Sascha och Robin Järvi. Och Axel förstås. Men de satt aldrig där långa stunder. Axel byggde livsfarliga plattformar högt upp i träden och satt där och spanade ut över nejden.

Farfadern/morfadern såg till sin sorg att sandlådan ofast stod tom. En sandlåda är inte så värst spännande. På landet finns så mycket annat intressant att hitta på. Barn vill själva bestämma vad de ska göra.

Det slutade med att jag körde dit nåra kärror kompostjord och sådde blomfrön. I flera somrar har det blommat så fint, men nu börjar ogräset ta över. Men ogräs kan också vara vackert.

Om nu Jessica och Rasmus kommer på besök med ett litet barnbarnsbarn inom förhoppningsvis en nära framtid har jag tyvärr ingen sandlåda att erbjuda.

Vi får hitta på något annat. Vi kan börja med att leta sniglar.

Startskottet

ONDAGEN DEN 3 JUNI 2009

Nu har starten gått. Altanbygget är igång. Kl 08.30 måndagen den 1 juni började det. Projektledaren/grannen Mats häktade ner tavlor, rullade hop mattor, bar bort blommor, flyttade fåtöljer, kopplade ur dator, skrivare, scanner. bredbandsmodem, TV, videospelare, digitalbox, skivspelare. Sladdarna ligger som stora skatbon i hörnen . Jag ser med fasa fram mot den dag då jag ska koppla hop det hela igen.

 - Den dagen, den sorgen, sa Mats.

Just det.

Rummet ser riktigt attraktivt ut nu med stor naken golvyta och sparsam möblering längs väggarna. Så här möblerade våra förfäder, vi fyller rummen med för mycket prylar Rörmokarn skulle komma på eftermiddagen och koppla bort radiatorn. Värmeelment säger vi enkla människor. Ja, det behövs inte nu. 29 grader var det.

Rörmokarn kom inte. Jag ser honom för mig där han sitter på puben Bull & Bear, eller vad den heter, en fetlagd, något rödbrusig karl i övre medelåldern som berättar rörande historier ur sitt röriga liv för sina kumpaner. Den borstiga mustaschen väter han flitigt i ölen. För det kan väl inte vara den blonda lilla snärtan i den säckiga overallen,  med en rörtång slängd som ett muskedunder över axeln?

Jag får sväva i okunnighet.

Sakletaren

“Du är världens bästa sakletare”, skrev Carina så vänligt för en tid sen.  Nja, det var väl en aning överdrivet. Men visst, efter ett halvsekels journalistisk träning har man ju uppnått en viss färdighet. Ofta gällde det att på nolltid ta reda på något eller att hitta en person. Att få tag på folk som var utbjudna på middag var en relativt enkel match. Litet knepigare var det om de befann sig ombord på ett tåg. Men det gick det också.

Min bästa prestation i sakletande gjorde jag nog den kvällen då ryssarna skickat upp den första hunden i rymden. På min skraltiga ryska lyckades jag ta mig fram till den raketbas som hade skickat upp satelliten. “Hur mår hunden”, frågade jag. “Charaså”, svarade ryssen. “Vad heter han?” fortsatte jag min intervju. “Sabaka”, sa ryssen. Det betyder hund. Ett par dar senare skickade ryssarna ut ett namn. “Laika”. Det kanske var mitt samtal som satte fart på dem.

Nu ska erkännas att utan dessa fantastiska telefonister längs linjen hade man inte kommit långt. Det var vänliga, idérika, levande människor, som utförde de mest omöjliga kopplingar. I dag låter det: “Vill du bla-bla-bla – tryck 1”. “Vill du bla-bla-bla – tryck 2”. Inte mycket mänsklig hjälp där inte. Men visst är det mycket som är lättare  med en mobiltelefon i var mans ficka, med SMS och Internet. För ett par år sen gjorde jag ett jobb tillsammans med en tjej som befann sig ombord på “Queen Elizabeth” på väg till New York. Kommunikationen gick galant, problemet var att bruden var svårt sjösjuk. Men vi var klara innan hon klev iland på Manhattan.

I tidigt 40-tal satt jag vid ringside i gamla Madison Square Garden och hamrade ner rond efter rond på min antika Remington. Bakom mig satt en telegrafist från Western Union som knackade in bokstav efter bokstav utan att förstå ett ord. Strecken och punkterna hamnade i huvudkontoret downtown, skickades vidare med kabel under Atlanten och dök upp vid Skeppsbron i Stockholm, där mina kompisar Izi och Efa på Telegrafen tog emot och skrev ut. I hallen väntade ett mc-bud från Dagens Nyheter i läderjacka, läderbyxor och snörade stövlar. Klockan var då fram emot fem på morgonen och prenumeranterna fick inte läsa mitt epos den dagen. Men i snusbodsupplagan fanns artikeln med.

Hade vi längre depescher, featureartiklar, bilder, åkte vi upp till flygterminalen, letade reda på någon känd passagerare, en statsminister, en skådespelare och utsåg honom till DN:s kurir. De verkade mycket stolta över uppdraget.

Den som fick mig att skriva den här artikeln var Engla Johanna Åman. Hon är en av mina nyfunna släktingar, född i Liden nära Sundsvall den 13 september 1861. Hon är min farmors farfars morfars farfars systerson sonsons sonsons dotter. Puh! Hänger ni med?, Hon var gift med Erik Eriksson, som var bonde och riksdagsman. Nu ryckte sakletaren ut och fann snabbt att han var folkpartist, satt i andra kammaren 1894-99 och var engagerad i rösträttsreformen. Fanns det nåra bilder på honom? Jovisst. Där sitter han på kaffekalas med Engla i kretsen av sin familj i hembyn Kväcklingen omkring 1920. Han är lite över 60 år gammal och han har en lustig hatt med platt kulle och uppvikta brätten.

 Det är såna här fynd som gör sakletaren så lycklig.

Den första glassen

I en kommentar berättar Martin Bergman att han åt sin första glass 1949, när han var sju år gammal. Det var på Krukmakargatan på Söder, där en konstnärinna vid namn Olga Lundholm ställt upp ett stånd utanför sin port, där hon sålde hemmagjord glass. I min barn- och ungdom gick jag säkert förbi där hundratals gånger, men det var på 30-talet och då hade Olga tydligen inte inlett sin kommers. Jag måste tänka efter när jag åt min första glass. Det måste ha varit när vi bodde på S:t Eriksgatan 12. Uppe i hörnet av Hantverkargatan fanns då som nu en kiosk. Där köpte vi små glassbåtar, som kostade 2 1/2 öre. Kan det vara möjligt? Fanns det en halvöring 1928?

 Det kan också vara på Mörkö, där vi blev bjudna på kungens glass. En gång varje sommar kom Gustav V åkande från Tullgarn för att äta middag på Hörningsholm. Duktiga kokfruar från bygden hade kallats in för att hjälpa till i köket. En av dem var gammelmor i Nilsborg, Hermans mamma. Efter avslutad middag skjutsades hon hem i grevens bil och kom över till oss med en ishink full av glass som hade blivit över.

En av min ungdoms glassfavoriter var en chokladpinne som hette Puck. Förgäves har jag sökt efter de italienska glassarna spumoni och tortoni, som jag lärde känna i New York i början av 40-talet. “De bästa i världen”, påstod försäljaren. Det påstod också pizzabagaren om sin produkt. I Hornstull hade vi en egen glass. Mengis hette den, tillverkad av familjen Mengarelli på Bergsundsgatan. De hade kommit till Sverige som stuckatörer men på somrarna gjorde de glass.

Vi var bättre på att möta våren och sommaren förr.Årets första glasstånd dök väl upp kring 1 maj. Kåporna på drikcsfontänerna togs bort. Spårvagnen till Djurgården hade öppet släp, poliskonstaplarna satte vita kapell på sina uniformsmössor. Och barnen började med halvstrumpor.

Skriv gärna ner era glassminnen i kommentaren här nedan.

Nyheter

I min allra tidigaste ungdom när jag hade klippjour på Nya Dagligt Allehanda läste jag sju morgontidningar.Så många fanns det i Stockholm i början av 40-talet. Antalet minskade med åren, men behovet att läsa tidningar tidigt på morgonen hängde i. Otåligt väntade jag på att få höra klicket i brevlådan. Var jag på Mörkö tidigt på våren innan jag ännu hade ställt om posten åkte jag upp till Hölö och köpte DN och Svenskan i kafeet. I vintern som gick har det där läsarbehovet minskat. Jag har intalat mig själv att synen blivit sämre eller också är tidningarna inte lika intressanta som förr. DN har jag läst ganska noga ända till serierna längst bak, men Svenskan har jag bara bläddrat igenom. Det har hänt att jag inte öppnat den alls. Så tog jag ett drastiskt beslut. Jag bestämde mig för att avstå från tidningar mellan 1 maj och 15 september. För en skrivande journalist är detta naturligtvis ett förräderi men det var med en viss lättnad jag upplevde den första tidningsfria morgonen. Nyheter fick jag ändå. När jag vaknade slog jag på SVT 24, jag lyssnade på Ekot i radion och sen satte jag mig vid datorn och klickade mig in på DN:s webbsida. Men så hände något jag inte hade räknat med. Digitalboxen gav upp andan. Ingen TV. Jag är ingen flitig TV-tittare, men det kändes svårt. När den här helgen är över blir det nog att åka till Södertälje och skaffa en ny. Men radion är ett suveränt nyhetsmedium. Och skulle jag vilja veta något mera kan jag sätta mig vid datorn och klicka mig fram till TV-stationer och tidningar. Det har bara gått tre dar utan papperstidning och jag känner ännu ingen saknad. Det finns anledning att återkomma till ämnet.

Författare på Söder – kap.5

Söderkisar

“Guds vackra värld” var Martin Kochs storverk. Den utförligaste Söderskildringen där är Frasse Gyllenhjelms beskrivning av livet i fängelset på Långholmen. Det var en kritik av fängelseförhållandena långt före Bruno Poukkas “Den gröna ön”.

- Ett värre stillo finns inte i hela världen, sa Frasse. Folk skulle bara veta vad som försiggår i hemlighet här, som inte skrivs upp i schunalerna inte. Aldrig får man bada här, för de kan inte kallas bada att få skölja sej i ett kar me bara vatten utan borste, såpa eller tvål. Å överallt vimlar det av råtter, de e ett riktigt råttbo hela Tavet… Och prygel kan man få så mycke som helst utan att nån får veta det…

Ett par författare som hade egna erfarenheter av fängelset på Långholmen var Jan Fridegård och Ivan Oljelund. Oljelund var en mycket privilegierad fånge med egen länsstol, bokhylla, blommig duk på bordet och middagsmat, som hämtades på stan. (”Dans med stormen”). Lars Hård hade däremot samma helsike som straffångarna i allmänhet. Han slogs mot råttor och möss och hans skildring av fängelselivet påminner inte så lite om Frassen Gyllenhjelms (”Tack för himlastegen”).

Jag nämnde att Irja Browallius hade bott på Långholmsgatan, granne med Erik Asklund. Hon skrev två böker med Södermotiv, “Josef gipsmakare” och “Ljuva ungdomstid”. Den första handlade om hennes morfar Josef Pisani, som var av italiensk härkomst, men född och uppvuxen i Norge. Han var gipsgjutare och hade sin verkstad i en liten kåk på Skinnarviksberget, på nuvarande Gamla Lundagatan. Till en stuga inte långt därifrån flyttade Irja Browallius tillsammans med sin mor när hon var fjorton år. Föräldrarna hade skilt sig. Det var vid tiden för första världskriget. Det var fattigt på Söder, men en av de fattigaste och ländigaste delarna var Skinnarviksberget.

- Nån gång ska man väl komma härifrån, suckar modern i “Ljuva barndomstid”.

- Komma härifrån? blev svaret. Jag har aldrig sett nån som kommit hit, som kunnat komma härifrån.

Men Irja Browallius lyckades ju och i dag är det kändisar som slåss om att få bo där. Asklund fick på sin ålders höst en nyrenoverad kulturåk längst upp på berget.

Under avdeningen kuriösa litterära sammanträffanden kan noteras att Asklund i “Manne” skriver om en fruktad poliskonstapel som kallas “Spisrakan” och var den stora skräcken för ungarna i Hornstull. Det var han också på min tid. Jag har skrivit hans historia här på bloggen. Rudolf Värnlund berättar att “Spisrakan” en gång trängde sig in i deras lägenhet på Brännkyrkagatan – han var vicevärd i huset – och försökte förföra Värnlunds mamma. Och i “Ljuva barndomstid” berättar Irja Browallius hur “Spisrakan” en gång ensam fick släcka en majbrasa som ungarna dragit ihop och tänt på utan tillstånd.

Om vi vandrar österut igen så möter vi Stig Dagerman i “Bränt barn” på Götgatan, på biograferna och kaféerna. Där går också den unge Niklas i Olle Hedbergs “Rymmare och fasttagare”, när han inte vill gå hem efter skolans slut i Norra Latin. På Södra Bantorget köper Tora Dahls Gunborg gula plommon och går med kamraterna till berget ovanför Danviken och tittar på en utländsk båt sm ligger därnere på vattnet med koleraflaggan hissad. Götgatan är också Gustaf Rune Eriks gata, men i debutromanen “Det blir bättre i vår” är platsen en fallfärdig kåk längst ut på Folkungagatan, under järnvägsbron. Vilgot Sjömans Linus korsar Götgatan på väg från hemmet på Maria Präsgårdsgata till kolonistugan i Vitabergsparken. Många år senare sitter Ulf Lundells “Jack” i en annan stuga i samma park och försöker skriva en roman.

På tal om kolonistugor ska vi inte glömma Eyvind Johnson som en höst på 20-talet fick låna en stuga i Årstalunden av författarkollegan Ragnar Holmström. Den miljön använde han sig senare av i “Kommentar till ett stjärnfall”, där han förlägger kolonistugan till Tantolunden och skildrar en kräftskiva.

Från Årstaviken hörs årplask och surret och hostandet från båtmotorer. Astrarna står ännu i sina stånd, men potatislanden är fläckiga, här och där är blasten uppryckt och får ligga och ruttna. Diset stiger från marken och sjön. Det är sen sommar, tidig höst. Klockan i Högalid slår två. Andra klockor ute i stan svarar med knäppar och bång. Festen är över.

När man talar om Stockholmsförfattare är det ofta Hjalmar Söderberg som kommer i första rummet. Men Södermalm gillade han inte. Han tyckte att Söder var en tarvlig stadsdel. Han bodde här ändå, en kort tid som nygift, i Folkungagatan 95 – det är i mitt kvarter. Det var 1899. En av hans mest kända noveller har motiv från Söder. Det är “Blom”, som handlar om en fånge som just blivit frisläppt och står på bron över Pålsundet och tittar på mörtarna och begrundar sin framtid. Erik Lindorm kallade den novellen en av de bästa proletärskildringarna i den svenska litteraturen.

Thorsten Jonsson, författare till den skandalomsusade romanen “Konvoj” och kulturredaktör på DN, skrev en parafras på Söderbergs novell. Fången Blom står på bron och tittar ner på motorbåtarna under pilgrenarna. Novellen heter “Mälaren runt” och ingår i “Fly till vatten och morgon”.

Stieg Trenter använde sig flera gånger av Södermiljöer, Fåfängan, huset med Stomatolskylten. Paret Sjöwall-Wahlöö bodde några år i Tanto och hämtade miljöer därifrån till ett par böcker. Olov Svedelid har använt sig av Årsta holmar och Kvarnholmen. Så har vi några gamla Södra Latinare. Klas Engström och Sven Lindqvist skrev om sin skoltid, liksom Peter Pohl, vars ungdomsböcker mycket väl kan läsas också av vuxna. Och Svante Foerster förstås. Han har fått plakett på porten i huset där han bodde, mittemot skolan.

Hornsgatan var Svante Foersters gata och Adolf Fredriks torg var hans torg. Han sa aldrig Mariatorget. Och han envisades med att säga Södra Bantorget även om det fanns folk som inte förstod att han menade Medborgarplatsen.

Så här skrev han i “Klasskampen”:  Hornsgatan, den gamla landsvägen, är nästan stilla. Kommer och går en svag djup vind med smak av lera, kall sten och sardiskt salt. Fladdrar förbi, knyckigt som en pappersbit, en sentimental visa om en söndag på landet, möte vid en vit grind, kyssar, gamla mor ler genom tårar, kyssar igen, ro drag, livslång trohet. Mörkrets doft är tät. Tors fiske spelar. Lyktorna går mot väster. Mörkrets skyar under lindarna på Adolf Fredriks torg.

När han kommit så långt ändrar han ton:

Det är dessa fullkomligt besatta torvans söner (med slidkniv, knäande gång och dialektuttal) som påbjudit att Adolf Fredriks torg skulle byta namn till Mariatorget… Jag kommer aldrig och ingen av oss kommer någonsin att sluta rätta de trådbusskonduktörer, patrullkonstaplar, skyltmålare, livsåskådningsdebattörer och grundskolebarn från Piteå på skolresa, som talar om, pekar ut eller frågar efter Mariatorget. Adolf Fredriks torg kommer vi att säga till dem. Adolf Fredriks torg kommer vi att ropa med fast stämma. Byt inte namn på våra platser. Återvänd till era ödegårdar, annars skall vi nog fan veta att sätta fart på er…

Så har vi Söderkisen framför andra, Stig Claesson, som inte skrivit så mycket om Söder som man kan tro. Hos Slas är det människorna som har huvudrollen. Miljön bildar bakgrund. Jag tycker att det finns en ton av Söder i nästan allt han skriver, man hör alltid Södergrabbens röst. Här är några konkreta minnesbilder ur “Västgötalagret”:

Från Södermannagatan mindes jag inte så mycket. Ett lågt trähus och lukten från Bergmans Enka. Råttor, röda hund och brinnande kakelugnar. Jag minns gräshopporna på Åsöberget. Och tändstickor med blått svavel och vit topp som tände på vad som helst. Alla grabbar hade såna tändstickor och det brann vid tre tillfällen i huset hörnan Duvnäsgatan och Åsögatan. Jag minns Tegelviken och hur vi fiskade på östra Söders yttersta udde. Vi metade braxenpanka. Och sen hur vi gick på bananbåtarna och tiggde tändsticksaskar för märkenas skull. Ofta kom man hem med gröna bananer och orostade jordnötter. Kakelugnar som eldades. Ved som sågades i källaren. Ragnar tog mig en gång med på Södra Kvarn. Men det gjorde han aldrig om. Jag kräktes på honom. Det luktade fan på Södra Kvarn. Det luktade vägglöss och vägglöss fanns det mer än nog av på Duvnäsgatan…

Ingen författare har skrivit så mycket om Söder som Per Anders Fogelström. Det stora intresse som i dag finns för Stockholm har vi i hög grad honom att tacka för. Och trots att han skriver om gångna tider så ligger det aldrig något damm över sidorna, det blir aldrig tråkigt. Varje ny bok av honom var ett äventyr som man kastade sig över med samma förväntningar som Henning Nilsson tog åt sig staden, när han fick se den första glimten av den.

En stordstadsbo kan lätt känna sig vilsen och rotlös, även om han skulle råka vara född och uppvuxen här. Men Fogelström har gett oss en begriplig och levande historia, han har visat oss våra rötter. När man läser hans böcker grips man av en känsla av stolthet av att höra hemma i den här stan.

Författare på Söder – kap.4

Barndomen

De böcker som intresserar mig mest är barndomsskildringarna, eller rättare sagt barndomsminnena. I barndomen är blicken skarp och klar och sinnet för detaljer stort.

Från Söder finns det en lång rad barndomsskildringar: August Blanche, Tora Dahl, Erik Asklund, Harry Ahlberg, Harry Kullman, Irja Browallius, Rudolf Värnlund, Martin Koch, Stig Dagerman, Stig Claesson, Niklas Rådström, Gustaf Rune Eriks, Vilgot Sjöman, och överraskande nog Olle Hedberg. Säkert finns det ännu flera.

Just nu kom jag på Bellman. Som tonåring söp han sig full hos holländske ministerns son på S:t Paulsgatan och tröstades av mamma.

Men låt oss börja med Blanche. Han är ju mest känd som Klaras berättare, men det vilda och dramatiska i Söders natur tilltalade honom. “Första älskarinnan” börjar med ett våldsamt slagsmål på kanten av Skinnarviksberget. I den boken har han en formlig kärleksförklaring till Söder, som är en frisk och sund och hälsosam stadsdel. Men hans mest kända bok är “Flickan i Stadsgården” med det vilda skolpojksslagsmålet mellan klaristerna och katrinisterna i Sista Styverns Trappor (Se bilden ovan). Om Söder får vi inte veta så mycket annat än att trapporna som slingrar sig uppför bergväggen är branta och att träbron därnedanför är så smal att det är lätt för en störtad kämpe att hamna i Saltsjöns svalkande famn. I dag går trapporna bara mellan Stigbergsgatan och Fjällgatan.

På halva vägen kan man ta en paus och gå in i Anna Lindhagens lilla täppa, sätta sig på bänken under trädet och beundra utsikten ner över Strömmen.

Söder är inte bara en hälsosam stadsdel, den är också farlig, bebodd av sjömän, sotarpojkar, fulla hantverkare och vildsinta busar. Katarinas skolgossar var barfotade, blivande plebejer med Luthers slitna katekes under armen, helt aningslösa om Cornelius Nepos och den grekiska grammatiken.

Med ett långt hopp fram i tiden hamnar vi hos Harry Kullman på Södermannagatan. Grabbarna i 43:an på Fattigmannagatan hade samma fiender som August Blanches klarister, nämligen kissedoggarna i Katarina Real, norr om Folkungagatan. Harry Kullmans böcker klassas som pojkböcker, men de är minst lika mycket vuxenlitteratur som exempelvis Erik Asklunds Manne-serie eller Harry Ahlbergs barndomsskildringar från Söder, som har den något förbryllande samlingsrubriken “Gotlänningarna”.

Harry Ahlberg är en Söderförfattare som av nån anledning kommit lite i skymundan, men för dom som är i min ålder har dom mycket att ge. Det är Mariaberget och trakten kring Adolf Fredriks torg (Mariatorget) på 20- och 30-talen som är hans miljö. Bob, författarens alter ego, bor med sin mor Teresa i Kattgränd. Hans far, som varit helkarl i Tullpackhuskarlaget i Stadsgården, dör innan Bob ännu har börjat skolan och pojken blir väldigt mycket hänvisad till sig själv. Han lever ett liv på gatorna, bland kamraterna, på ett sätt som jag tror inte alls är så vanligt i dag. Varje sommar reser han till morföräldrarna på Gotland. Därav samlingstiteln på böckerna. Det har kommit ut fem böcker i den serien, men även i andra böcker har han använt Södermotiv. Hans debutbok var en novellsamling som hette “Söndag med hög hatt på”, där titelnovellen handlade om en begravning i Maria kyrka.

Min favorit bland Söderförfattarna är nog ändå Erik Asklund och det beror delvis på mina personliga relationer till honom. Han var en vän i familjen, vi fick julklappsböcker av honom och Josef Kjellgren, de bodde liksom vi på Mörkö och vi var grannar i Hornstull.

I Manne-böckerna tror jag att Asklund har “hittat på” väldigt lite. Han har skrivit om människor som existerat och om händelser som de var. Manne är en vandrare och en iakttagare, som noga noterar detaljer i miljö och vuxenvärld. Han har en härlig skildring av en gårdsfest från Långholmsgatan 7 i “Manne”. En annan från Wirwachska malmgården finns i “En kille från Hornstull”. Det är Stockholmshistorik. Om man ska kalla sånt för reportage eller litteratur vet jag inte, gränserna flyter – på stadsbibliotekt står Manne i skönlitterära hyllan medan “En kille från Hornstull” står under stockholmiana – men jag tycker inte att det har nån betydelse vilken etikett man sätter på dem.

När jag är inne på Asklund kan jag nämna att han var döpt i ett av tullhusen nere i Hornstull. Dom låg mittför Kvartersbion. Innan Högalids församling fanns så fungerade ett av tullhusen som församlingssal under Maria.

I de där tullhusen hade Elias Sehlstedt sin tjänst en gång. Hans mest kända Söderdikt är “Reseintryck på isen mellan Sandhamn och Stockholm”, där han kommer i flygande fläng med häst och släde in genom Danvikstull. Och härbärge fick jag i Urvädersgränd hos en gammal kokett, skriver han. Det fanns två Urvädersgränd på den här tiden. Den andra låg nere i Gamla stan, där kanslihusets annex nu står, och det har påståtts att det var där som Sehlstedt tog in. Men det är säkert fel. Sehlstedt körde nog Tjärhovsgatan fram till Götgatan, satte in häst och släde i något bondekvarter och tog sen sitt pick och pack och gick upp till Bellmans Urvädersgränd.

Martin Koch var 26 år äldre än Erik Asklund och 38 år äldre än Harry Ahlberg, men det är märkligt hur nära Kochs Söderpojke Mauritz står Asklunds Manne och Ahlbergs Bob. Miljöer, stämningar upplevelser är desamma. Martin Kochs hjältar var Buffalo Bill, Sitting Bull (se bilden), Uncas och Chingacook. Dom hjältarna hade också jag och mina kamrater i Tantobergen på 30-talet. Asklund satt och såg avsnitt efter avsnitt av “Den siste mohikanen”, söndag efter söndag, på Sirius på Långholmsgatan.

“Mauritz” var Martin Kochs sista bok, som han skrev efter en lång litterär tystnad. Hans mor hade tobaksaffär vid Adolf Fredriks torg och därifrån gick lilla Murre på äventyr, bortåt Hornskroken i väster, till Rackarbergen i söder. Han köpte krut till sina pistoler i Lindhs magasin i botten av Katarinahissen.

Han gick i Södra Latin några år, men när han var sexton hoppade han av och blev målargesäll. Han hade inte anmält att han skulle sluta utan gick till uppropet på hösten och satt i aulan och hörde sitt namn ropas upp. Sen gick han ensam utför de tomma trapporna, tillbaka till sitt målerijobb.

Jag blir alltid gripen av den där historien, kanske för att jag själv har suttit i den där aulan många hundratals gånger. Jag känner igen stämningen och jag förstår hur han måste ha känt det.

Jag sätter punkt här. Men det kommer snart mera.

Författare på Söder – kap.3

Av jord är du kommen...

Kyrkogårdar är författares favoritmiljöer. Det är särskilt skalderna som söker sig dit, gärna i meditation över någon kollega som ligger begravd där. I Fredmans epistel nr 38, “Rörande Mollbergs paradering vid korpral Bomans grav”, som utspelar sig på Katarina kyrkogård, är det knappast plats för någon meditation. Det är ett stoj och ett brokigt folkliv som nästan kan jämföras med myllret vid Roddartrappan nere på Skeppsbron.

Där går orgtramparn, och så tornväktarn i Katrina,/ krögarn på Sodom och krögarn på Krypin./ Rör spelet, låt trianglar vina!/ trumslagarn virvlar och dunkar på ett skinn./ Tätt framför vakten/ lunkar klockarn röd och full,/ bär efter takten/ en skopa mull…

Epistel nr 54 vid samme Bomans grav, “Aldrig en iris på dessa bleka fält…” är betydligt stillsammare:

Kring denna rymden vad kval och sorglig syn!/ Svarta kors och gravar/ fördunkla templets topp och Trädens glesa stammar sorgligt hasta/ att de gula löven kring sig kasta;/ minsta blad/ döljer i sitt skydd en vilostad.

 Gösta Friberg sitter en sommardag bakom Katarina norra folkskola och ser duvorna picka glimmer ur jorden vid Kolmodins grav. Cityflanören Henning Berger kommer upp till Katarina kyrkogård i “Fata morgana”, Stig Sjödin står en eftermiddag vid Wiwallii sten och ser en gumma klippa gräset på en kulle med en sysax och han går också till Maria kyrkogård, till Stagnelii grav:

Grävskopan öppnar sin käft även/ denna vackra morgon,/ karvar mot benen./ Men hans pipa vilar i sand,/ fjärran i snäckor, hans silvermås,/ hans underliga sus i gräset.

Vid samma grav befinner sig Ingrid Arvidsson, Werner Aspenström, Jan Fridegård och Eyvind Johnson, medan Ernst Brunner betraktar en ung kvinna i gräset invid grosshandlare Asplunds grav:

Hon ligger gravid med barnslig kropp vid ett gravmonument./ Gräset på Maria kyrkogård är brunt som en cocosmatta/ och rörande röd är klänningens färg där man ser den/ rullad upp under brösten…

Den dikten står i “Sorgen per capita”, som innehåller dikter om Stockholm och Söder en varm sommar i slutet av 70-talet. Brunner gjorde sig känd som Tullinges skildrare, men i hans dikter finns det ofta Södermotiv och i romanen “Kocksgatan”, som utspelar sig samma varma sommar som “Sorgen per capita”, blir Söder en exotisk miljö full av märkliga människor och dramatiska händelser.

Fortsättning följer